söndag 3 oktober 2010

Kulturarvsfrågan ägs inte av de främlingsfientliga

I Dagens Nyheter idag publiceras en debattartikel av Björn Magnusson Staaf, nyligen vald som ordförande i Svenska Arkeologiska Samfundet. Det är ett mycket bra inlägg i efterdyningarna av valet, men framförallt är det nödvändigt och jag är glad att Björn på detta vis lyfter in Samfundet på den politiska arenan. Den viktigaste poäng han gör, och som jag tror enbart en arkeolog eller historiker kan göra, är att påpeka att debatten runt SD mest berört deras främlingsfientlighet men inte uppmärksammat och ifrågasatt deras bild av "svenskhet" ur ett historiskt perspektiv.

Som Björn påpekar lyckades Dansk Folkeparti lägga beslag på den nischen när de tog sig in i dansk politik och vi får inte låta det ske här också. SD:s bild av det nutida Sverige är en absurd förvanskning av verkligheten, men deras beskrivning av vår historia och förhistoria är minst lika mycket eller t.o.m. mer av ett fantasifoster. Problemet är att de flesta politiker och journalister saknar kunskapen att kunna ifrågasätta de termer och svepande generaliseringar som partiets företrädare kommer dragandes med. Det är i det läget som det är extra viktigt att arkeologer och historiker tar sitt ansvar att delta i samtalet och bistå med nyanseringar. Det räcker inte med att vi inom branschen vet att den nationalromantiska bilden är helt fel, vi måste vara beredda att förmedla detta till andra på ett begripligt och vettigt sätt.

Personligen tycker jag att vi i Sverige länge har saknat en formellt organiserad grupp för arkeologer som kunnat ta debatten om arkeologins roll i samhället, förmedlingen av förhistoria, vikten av kvalificerad och kvalitativ kulturmiljövård mm. Samfundet borde ha fyllt den nischen men har alltför sällan gjort det. Sakta men säkert har dock organisationen börjat röra sig åt det hållet och Björns debattartikel är ett mycket gott tecken att det utvecklingsarbetet kommer fortsätta.

Minst lika värmande - mer faktiskt - var det att läsa inlägget av generalsekreteraren och förbundsordförande för Sveriges Hembygdsförbund i Aftonbladet igår. De tog tydligt avstånd från SD:s försök att köpa sig sympatier genom att lova pengar till hembygdsrörelserna. Hembygden har inget att göra med genetisk renhet eller homogent och oföränderligt kulturarv. Föreningarna vårdar och undervisar visserligen om bygden och socknen ur ett historiskt och förhistoriskt perspektiv, men alla är lika välkomna att ta del av detta och bidra oavsett om man är född i ett annat landskap eller i ett annat land. Jag är mycket glad för att Hembygdsförbundet går ut och är tydliga med detta så att inte politiker får för sig att SD äger den här frågan.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

17 kommentarer:

Daniel sa...

I stort sätt håller jag med dig om allt. Men jag tycker att frågan om "nationalromantik" är lite mer komplex än att man bara kan avfärda SD-are som stollar ifall de nu dras till detta synsätt.

För risken är att man på samma sätt som man plockar ner överdrivna bedrifter i fornstora dagar faktiskt på samma sätt medvetet tonar ner dem. Du lägger ju oundvikligen en värdering i något hur du än gör som inte är vetenskaplig kring en fråga om hur "häftigt" eller "vansinnigt" något i historien/förhistorien var.

Här tycker jag personligen precis lika illa om arkeologer och historiker som försöker hitta elände i ett lands historia är lika ovetenskapliga som de som försöker hitta storheter.

Det är en svår fråga eftersom samtidigt som man kanske gillar en period, tex vikingatiden - så får man inte gilla den för mycket heller. Balansen är allt annat än självklar.

ArchAsa sa...

Med nationalromantik menar jag ett synsätt som går ut på att man egentligen inte är intresserad av vad som verkligen skedde under en period, bara att använda sig av en idealiserad bild för att understödja sina egna politiska värderingar.

Jag tycker också att det är olyckligt om pendeln slår över så pass mycket att vissa perioder hamnar i skymundan då de har utnyttjats i skumma syften. Det enda det leder till är att man låter dessa personer ta över och äga den frågan. Det gäller inte minst för den stenåldersperiod jag är intresserad av: stridsyxekulturen var Kossinnas och nazisternas favorit och har använts för riktigt läbbiga former av historieskrivning, med mycket lite verklig substans.

Som jag ser det är det viktigare än någonsin att lyfta fram att det finns bra och dålig forskning och vetenskap även inom humaniora. Alla har rätt till en åsikt, men inte alla åsikter är rätt. Det måste finnas substans i argumentationen.

Camilla sa...

Jag håller med men känner att etnologerna glöms bort här. Delar av etnologin i Sverige har i flera år diskuterat och forskat i vad svenskhet och kulturarv är och dess betydelse i dagens samhälle. Diskussionen finns redan, men det är hög tid att arkeologerna och historikerna hoppar på tåget och att diskussionen blir mer synlig utåt.

ArchAsa sa...

@Camilla - du har rätt i att jag borde nämnt etnologerna här. Arkeologer och historiker har också haft intensiva diskussioner och forskningsprojekt kring svenskhet och kulturarv. Jag ser två stora problem här. Dels att vi inte diskuterar mer över disciplingränserna där vi kan dra nytta av varandra, dels att vi samtliga måste bli bättre på att nå ut till politiker, media och allmänt intresserade.

Mikael sa...

Det är riktigt, kulturarvsfrågan ägs inte och får inte ägas av främlingsfientliga, populistiska krafter. Men den får inte heller ägas eller kapas av politiskt korrekta profeter, eller någon annan gruppering som är ute i politiska/ideologiska syften för den delen.

F.ö. tycker jag att Jan Nordwall på Sveriges hembygdsförbund är en pinsam olycka som enbart kommer att skapa fler SD-sympatier med sin kontraproduktiva relativism.

Daniel sa...

Fast nationalromantik är även ett rent estetiskt begrepp inom litteratur, musik och konst... Och många med mig gillar verkligen just denna erans estetik. Det är ju ett så stort och komplext begrepp som inte bara kan omvandlas till folk med dold rasistisk agenda.

Man får ju komma ihåg att när nationalromantiken spirade på 1800talets slut så var ju syftet inte alls alltid att predika ovetenskaplighet eller hacka ner på andra folk. Illviljan fanns inte alls nödvändigtvis hos alla nationalromantiker även om det sen kunde missbrukas till just detta.

Det är ju hur lätt som helst att skapa ny nationalromantik idag av en rad oerhört mäktiga tidsperioder i "vår" historia - vilket jag inte är så säker på är av ondo - så länge man inte ljuger eller hittar på saker.

Vi lever ju i en tid där det på internationell nivå ofta är så att vi i norra europa framställs som ignoranta vildar fram tills 1800talet och upplysningens genomslagskraft. Eftersom vi inte byggde stora stentempel för 4000 år sen som står kvar idag.

Jag förstår oron kring SDs ideer och att de troligen skulle motarbeta forskning som gav "fel" resultat, men jag tror seriöst att det är ett värre problem för arkeologin och historievetenskapen att vi idag har ett så överdrivet kritiskt förhållande till allt som kan uppfattas som imponerande och samtidigt ett så okritiskt förhållande till misskrediteringar av fenomen.

Mitt eget absoluta hatexempel ligger i historisk tid och handlar om alla dessa eländiga böcker som ska avslöja hur sverige stod på nazisternas sida under WW2.

När kommer böckerna som lite mer sansat och kritiskt tar upp alla de svenskar som faktiskt arbetade och assisterade motståndsrörelser. Böcker som även kanske går och analyserar vad som hade hänt om vi officellt förklarat krig mot Tyskland än som nu officiellt inte gjorde det.

Ända sen jag arbetade med Sverige under Napoleon-kriget på min buppsats i historia, och hur vi där, för syns skull hjälpte Napoleon så har mitt agg mot naiv förenklad politisk misskrediterande historieskildring av länder varit total.

Daniel sa...

Arkeologins dilemma är och förblir: Hur skildrar vi historien utan att det ska bli tråkigt (så som 1968marxisternas utställningar om medeltiden i regel var - misär och digerdöd). Och hur skildrar vi det på ett kul sätt utan att det blir påhittat (så som nationalromantikerna ibland gjorde).


Ska jag vara ärlig så tror jag aldrig att ni kommer lösa det på ett bra sätt som inte sker på bekostnad av ett eller det andra. :)

Martin sa...

Jag tycker Staafs inlägg är ett exempel på lite fånig opportunism. Alla möjliga organisationer försöker i dessa dagar tjäna lite goodwill eller anslag genom att delta i spottandet på de sorgliga SD-sympatisörerna. Och inom den teorientusiastiska arkeologin är det ju ett gammalt axiom att vårt ämne är SÅ VIKTIGT FÖR DEMOKRATIN när nästan ingen i själva verket bryr sig om vad vi säger.

ArchAsa sa...

@Martin - nu är du så där tvärsemot igen. Om vi inte involveras oss är vi världsfrånvända och om vi involverar oss så är vi opportunistiska. Hur tycker du att vi ska göra?
Jag tycker Staafs inlägg var bra för han pekade på en öm punkt i mediarapporteringen som visserligen är uppenbar för oss arkeologer men säkerligen inte alls för resten: att SD är på väg att ta över den politiska debatten om att "värna kulturarvet". Och om vi vill ha exempel på hur farligt det är behöver vi inte se längre än till Danmark.

@Daniel - bara för att vi aldrig kan nå det ideala betyder inte att vi ska sluta försöka. Olika personer har olika preferenser dessutom och det viktiga är inte att vi får en enda typ av historieforskning utan en som är kreativ och kunskapsuppbyggande.

Sofia sa...

Hallå! Bara arkeologer och historiker och etnologer som kan försvara svenskhet? Vi kulturvetare då, jag som jobbat utifrån Riksföreningen för folkmusik oh dans, gissa hur mycket vi sysslar med just den frågan? Skulle säga att det är vår centralfråga.

När världsmusiken slog igenom som begrepp under slutet av 80-talet och alla politiker under 90-talet ville älska ihjäl oss som sysslade med det, försökte vi tala om "folkmusik i Sverige" som ett bättre namn än det distingerande folk- och världsmusik. Men det gick att få mer pengar på världskulturtermen helt enkelt. Men vi som ägnade oss åt det - svenska polskedansare och iranska popartister och judiska klezmerföreningar - visste ju alltid att det var samma sak.

Lisa sa...

SJälva orsaken till kulturarvssektorns och vänsterns problem att hantera denna fråga beskrivs här: http://dagensarena.se/ledare/sds-syn-pa-kultur-ar-inte-bara-deras/

Dags för en ny kultursyn som inte bygger på baseras på identitetspolitik?

Martin sa...

Arkeologer kan involvera sig utan att hävda att vårt ämne är av central betydelse för demokratin. Problemet är bara att om vi uppriktigt vidgår att det vi håller på med saknar den typen av dagsaktualitet så får vi inte skriva på debattsidorna.

Vad värna kulturarvet beträffar så är det väl främst sossedominerade riksdagar som har genomdrivit världens starkaste lagskydd för fornlämningar och äldre byggnader här i Sverige. SD kan liksom inte bräcka det.

haecceities sa...

Håller med Martin här. Arkeologin kommer att fortsätta spela en minimal roll i debatten kring SD. Hur många ggr har vi inte sett inslag om Sveriges rasbiologiska historia under 1900-talet (tycker själv de poppar upp lite då och då)? Fick de avsedd effekt? Knappast om man ska tro valresultatet. Därmed inte sagt att man bör ta debatten när den dyker upp.


För övrigt anser jag att kultur[arvs] begreppet bör förstöras.

Anonym sa...

SÅ klart de inte äger frågan, det gör ingen. Vi svenskar gillar ju olika, det är ju vad som byggt vårt kulturarv. Problemet är att flera av de som stod på barrikaderna och demonstrerade för kampanje "Vi gillar olika", gillar INTE alls olika. Gillar man olika låter man sin dotter gifta sig med vem hon vill. Även en svensk!

Henrik Brändén sa...

Viktig infallsvinkel, Åsa. SD-arna har ju skurit bort allt tal om biologiska skillnader ur program och de ledandes retorik, och istället fokuserat på det kulturella. Så här har ni historiker/arkeologer en viktig roll att spela. Möjligen skulle vi kunna fundera på att skriva en gemensam artikel, som pekar på det stolliga i båda föreställningarna.

ArchAsa sa...

@Henrik - det vore roligt om vi kunde samla oss och göra nåt dylikt. Vi får diskutera det över den där fikan vi skulle ta...

@Martin, Johan - jag tror inte att arkeologin kommer avgöra demokratins varande/icke varande men för oss själva tror jag det är läge att lyfta oss i nacken och inte ducka för att delta i debatten och det offentliga samtalet. Om vi inte gör det kommer dessa personer snabbt utnyttja gamla 50-tals läroböcker för att sprida sin förvridna bild på förhistorien och den kan vara verksammare än man tror.

Anonym sa...

Näst etter mat och värme er det knappt något som betyder mer för normala människor än 'mening' - i betydelsen 'upplevt mening i tillvaron'. När man mognar till blir fokuset något vidare och man söker en 'mening MED livet'.

En grundläggande faktor för en fullmogen meningsupplevelse är 'självbilden'. Denna livsprocess fortgår i en ständig dialog mellan den 'mening' man upplever (socialt) och den inre 'självbild'(persona) man har som individ.

Hemligheten är givetvis att den större delen människor inom samma kultur går ikring med mycket lika självbilder. I den frågan spelar olikheter i hudfärg eller social status inte större roll. Skillnaden i kön betyder faktiskt väsentligt mer för dom olikheter vi lär oss acceptera i vår 'vanliga vardag' - speciellt när känslor, preferenser och handlingsmönster får närhetens krav på ärlighet och varsamhet. (När dagens upplevelser skal smältas är alltså självbilden (persona) det fokalpunkt varigenom dagens insatser (intention/resultat/respons) kan tolkas, besvaras och fortsättas.)

Om ens dagliga livsmening plötsligt och oväntat skulle försvinna - som vid sjukdom eller olyckor - så får givetvis 'självkänslan' också en knäck. Värre är det dock för dom som utbildas, bildar familj, gör karriär och tjänar en miljon före dom är 30, men sen går rakt från den ena "mittlivskrisen" till den andra. När självbilden och självupplevelsen, där innerst inne, inte fick mogna riktigt till i en trygg och glad miljö får självbilden brister som kan göra det svårt att uppleva succéerna som 'tillräckligt givande'.

När en identitet är bristfälligt utvecklat, eller störd, uppstår en kris i den känslomässiga helheten. Då hjälper det inte jobba mer, hårdare, mer, helt annorlunda eller inte alls. Mellan det emotionella behovet för respons (ego) och den yttre respons (miljön) ligger en regnbåge av känslobaserade erfarenheter ('persona') - där viljan, kärleken och förståndet möts och förmas till klara, hela och meningsfulla motiver och intentioner.

Det är snart 60 år sen koncentrationslägerfångar Victor Frankl gav ut "Man in Search of Purpose". Hans poäng är att under ekonomisk osäkerhet, sociala kriser och krig så kan konsekvensen för olika individer mätas efter styrkan i den den 'självbild' ('mening') dom uppebär.

Att beskriva ett folks kultur, historie och identitet är sålunda ett mycket allvarligt ämne. Det börjar alltid med en medveten ärlighet, redan när barnet frågar om 'hur vi kom till'.

När man sen vill berätta om ådrorna i våra historiska rötter får man vara lika ärlig och tydlig. Bästa sättet att motverka ett politisk missbruk av arkeologin och historieskrivningen är givetvis att utvisa det akademiska kurage som behövs för att lyfta fram frågan om vårt nordiska kulturarv - utan omsvep eller fördomar - i bildade debatter. Den vidare diskussion om vår historiska och kulturella identitet kan bara förloras om man avstår från att föra den.

Våra historiska fakulteter har länge visat en beröringsångest för teman som 'svensk', 'kulturarv' och 'historisk identitet'. Om man sen använder adjektiv som 'nordisk', 'ljushårig' och 'blåögd' kan även högutbildade akademiker gå fast i slagorden från 20-talets social-darwinister, fast temat är tidig medelålder och etymologin bakom namnord som gutar, götar, gautar, goter och gother.

Tack vare det akademiska vakuum ikring frågan är det fortfarande fritt fram för folk och föreningar med politiska motiver att resa och leda debatten om vårt kulturarv. Det kan dom knappast lastas för. Men man borde väl ta dom på ordet - och belysa frågan med den akademiska uppmärksamhet den förtjänar. Först, heller än sist.