Har du läst Henriks text nu? Inte? Kom tillbaka när du gjort det då! Nu? Ok.
Ett par egna kommentarer: Om det var något som var tydligt utifrån dessa presentationer så var det hur intressant och givande det är att göra genetisk-historiska studier på tamdjur. Människan har levt i mycket nära relation till vissa arter under tusentals år och i viss mån påverkat dem lika mycket som vi påverkat naturen runtom oss. Att studera vad som hänt i termer av avel säger därför en hel del om de samhällen som var involverade i processen. Både den kombinerade osteologiska-genetiska studien på nötkreatur från järnåldern och medeltiden som Anders Götherström och Ylva Telldahl genomfört, och Cia Anderungs analyser på gamla uroxeben från Europa fördjupar vår förståelse för komplexa ekonomiska processer.
Knut Røed visar hur renarnas populationer ser ut idag utifrån förekomst av haplogrupper. Detta motsvarar dock inte bilden vi får om vi analyserar renben från järnåldern och bronsåldern. (Foto: Å M Larsson)
Det visade även Knut Røed med studien på förhsitoriska, historiska och moderna renben frå Norge, Sverige, Finland och Ryssland. En viktig poäng var att dagens genetiska spridningsbild inte alls verkar motsvara den förhistoriska. Tvärtom var den mer homogen över hela Skandinavien.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, vetenskap, Skandinavien, renar
1 kommentar:
Hmm, detta återuppväcker minnen från studenttiden då jag under ett par månader sysslade med att studera hästens domesticering genom DNA sekvensering.
Kul om en mer rimlig syn på vad genetiska studier kan, och framför allt vad de INTE kan, åstadkomma sprider sig bland arkeologer, vilket jag inte alltid upplevt varit fallet tidigare.
P.S. Det har inget med saken att göra, men jag rekommenderar ändå att kolla in det hejdlöst (men ändå bitterljuvt) roliga mejlet längst ner i det här inlägget: http://fumbling-towards-geekdom.blogspot.com/2010/10/longer-version.html) - de flesta akademiker oavsett ämne kan nog känna igen sig...
Skicka en kommentar