Undrar om jag har några läsare kvar efter de senaste månadernas minst sagt sporadiska aktivitet? Intressant nog har jag noterat att det jag verkligen saknat med att inte hinna med bloggen är inte att skriva egna inlägg, hur kul det än är. Det är att inte hinna kolla runt på mina favvis-bloggar och läsa deras texter, delta i diskussioner mm. Jag saknar mina bloggarpolare... Imorse satt jag och lyssnade på Medierna i P1 och ett av inslagen handlade om en del av en runsten utannonserad på Blocket som tydligen hade blivit en riktig snackis och valsat runt i nordiska medier förra veckan. Hade jag helt missat, så fullt upp har jag. Det visade sig efter några dagar att hela annonsen var ett experiment i källkritik av en lärare för en gymnasieklass, där runslingan tillverkats i verkstan. Det var visserligen ett intressant experiment, men jag kan inte låta bli att ställa mig lite frågande till upplägget, och jag vet inte om det verkligen var det mest talande exemplet för hur journalister ibland utövar dålig källkritik (då tycker jag Mediernas eget inslag om de finansiellt beroende kärnkraftsforskarna som fick uttala sig i media från veckan innan fungerar bättre).
För det första var det ju uppenbart en annons som sades gälla ett runstensfragment. Det var inte fel i min mening att lyfta upp detta i tidningen och jag tycker inte den första journalisten (som fick ett direkt anonymt tips av en av upphovspersonerna bakom lureriet) gjorde ett så dåligt jobb. Nej, hon kunde inte veta att det rörde sig om en man och hon visste inte om det verkligen var en Filipstadsbo (även om annonsen innehöll dialektala uttryck).
Mediernas journalist verkade vilja göra gällande att vi inte heller kunde veta om det rörde sig om ett fornminne. Här blir det komplicerat. I vanliga fall räknas runstenar som fasta fornminnen och skyddas per definition i lagen om Kulturminnen. Fragment av runstenar dyker ibland upp, men då oftast på platsen där stenen varit uppförd, eller som delar i gravar och kyrkobyggnader, då de oftast utgjorde kristna monument – nästan alla runstenar omnämner Gud, eller har en kristen symbol inristad. Som skriftlig källa över 100 år gammal omfattas den också av visst speciellt skydd i lagen.
Jag är faktiskt genuint glad över att Elisabeth Nilsson lyfte upp annonsen i sin tidning. I vanliga fall stångar vi arkeologer oss blodiga mot polismyndigheter och media för att få dem att uppmärksamma fornminnesbrott. Det är tyvärr inte ovanligt att vi hittar annonser på nätet som troligen handlar om plundrade fornfynd – men det är svårt att bevisa och beivra. Journalisten tog sig dessutom tid till att kontakta Magnus Källström på RAÄ för att få ett utlåtande om autenciteten. Ett bra utlåtande, som lyfte fram misstänkta aspekter av stenen och gav en vink om att det kunde röra sig om ett falsarium, eller åtminstone något mer sentida.
Så hur gott syfte läraren Torbjörn Strömberg* på Spångbergsgymnasiet än kan ha haft så anser jag personligen att det fick dåliga konsekvenser. Kommer någon journalist våga eller vilja skriva om suspekta utannonseringar av fornfynd på ett bra tag? Länsstyrelsens handläggare är nog lagom tacksamma för att de fick kasta bort värdefull arbetstid på detta. Och var verkligen den ursprungliga artikeln så dålig? – det tycker inte jag. Ett par detaljer lades till i onödan, men i grund och botten var den ovanligt gedigen med relevanta uttalanden från experter. Det händer inte ofta skulle jag vilja påstå. Andra medier som tog upp historien efter det var mindre källkritiska, det är snarare där problemet ligger.
Vad tycker ni? Var detta ett bra experiment? Är jag överkänslig?
* = Jag råkade förväxla läraren Torbjörns namn med en av elevernas ursprungligen. Nu är det rättat. Ber om ursäkt för missen.
P.S. Torbjörn Strömberg har skrivit ett inlägg på Second Opinion där han utvecklar sitt resonemang kring medieexperimentet.
14 kommentarer:
Journalister brukar kunna vara bra på sånt här hittepå själva också. Det har hänt flera gånger att journalister infört falsarium i Wikipedia och sedan skrivit artiklar om att man inte kan lita på uppslagsverket därför att felaktigheterna förblev oupptäckta. Här har vi ett typiskt exempel på att själva observationen påverkar det observerade. Trots många år på Wikipedia känner jag bara till ett mycket litet antal falsarium som inte härstammar från journalister.
Att vi påverkar det vi har utgett oss för att studera kallas ibland Observer Effect eller Hawthorne Effect för den mer psykologiska effekten.
Ett intressant problem som det är svårt att komma ifrån.
Jag hoppas att läraren lyckades med åtminstone en sak med sitt experiment: Att visa klassen hur lätt det är att få in en historia i tidningen, om man bara följer några ganska enkla knep för att få redaktionerna att nappa. Och att klassen (och alla andra som fått ta del av historien efteråt) därmed lärt sig något.
Men jag håller med Medierna om att många redaktioner (framför allt de som i det här fallet bara rewritade) borde ägna lite, lite mer av sin tid till att kolla sina storys en gång till. Det borde inte vara fullt så enkelt att blåsa ett antal redaktioner!
PS Visst har du läsare kvar!
Lite kulturmiljövårdsängsligt kan jag tycka. Förstår ditt argument när det gäller kulturarvsbrott. Men, var inte detta ett bra exempel på kulturarvsbruk som skapar mening utanför de professionellas arenor? Top-down eller bottom-up, eller...?
@Ulrika - tack för att du orkar hänga kvar :)
Jag tycker också att den viktigaste lärdomen är hur en grundartikel snabbt kopieras och sprids i andra medier utan att dessa gör någon egen research, och dessutom förvränger och förenklar ytterligare. Inklusive TT. På det sättet var det ett bra experiment.
@Göran - visserligen kul att de tillverkar sitt eget fragment, men samtidigt känns kulturminnesvinkeln mer än slump än en vital del av syftet. Kunde lika gärna ha varit servett signerad av Elvis eller del av Storsjöodjuret.
>Jag tycker också att den viktigaste lärdomen är hur en grundartikel snabbt kopieras och sprids i andra medier utan att dessa gör någon egen research, och dessutom förvränger och förenklar ytterligare. Inklusive TT. På det sättet var det ett bra experiment.
Exakt! Om det kan få eleverna att gå tillbaka till källan istället för att automatiskt acceptera att det som står i tidningen är sant så har experimentet varit mycket lyckat. Det påminner mig om det här exemplet på direkta lögner för att ragga läsare. Och om det som står i tidningen är i samma stil som ens egna uppfattningar är det betydligt enklare att automatiskt acceptera det utan bakgrundskoll.
P.S. Visst har du fortfarande läsare. Man får lov att ta en bloggpaus.
Poängen var ju att klassen lekte med vår förutfattade mening att en runsten är gammal - behöver den ju inte vara o då klickar inte fornminneslagen in. Klassen tyckte ju de som avstod när ej bekräftat att var gammal var klokast. Lätt hålla med tycker jag.
Men annars förstås bra historia om nån skulle sålt gammalt!
@Lars - Alla fasta lämningar (inkl resta monument eller delar av dessa) som är över 50 år och "varaktigt övergivna" räknas som kulturminnen och skyddas i lag. I annonsen stod det att fragmentet tillhört en morfar, så det är inte helt vild spekulation att tro att den kan vara skyddad. Om den inte gått i släkten från den som tillverkade den dvs.
Jag tycker experimentet var bra i den mån att det fick unga personer att tänka (och kanske en del äldre också) men ur min egen horisont hade det möjligen ovälkomna konsekvenser som de inblandade inte kunde förutse.
Under de senaste månaderna är det en man (det vet vi) som utannonserat vikingatida vapen och smycken på Tradera. Annonserna har varit smart formulerade och det går inte att bevisa att det rör sig om fornminnesbrott (plundring t ex), men det finns starka skäl att misstänka att nåt är fuffens. Tyvärr har de arkeologer som uppmärksammat detta inte kunnat få polisen att engagera sig, just eftersom det är så svårt att styrka brott. Efter detta experiment lär det nu vara nästintill omöjligt att få media att uppmärksamma det också!
För vår räkning är detta mycket olyckligt, för det är ett reellt problem med folk som säljer antikviteter olagligt på nätet.
Det är knepigt att hantera källmaterial. Läraren Marcus Andersson heter inte Marcus Andersson utan Torbjörn Strömberg, dvs jag. Du är snäll och korrigerar det;-)
Några kommentarer på dina kommentarer:
1. Vad det gäller observatörsparadoxen ser jag inte att den uppträder här. När vi observerade var vi passiva.
2. Kulturminnesvinkeln var inte en slump. Den var en av flera möjliga vinklingar.
3. Varför skulle vi inte kunna förutse konsekvenser? Ingen av de konsekvenser som du har lyft upp, är på ett principellt plan nya för oss, utan de har tänkts och diskuterats av mig och klassen under resans gång.
4. Om du har så mycket funderingar kring detta, varför letade du inte upp mig och ställe frågorna direkt till mig? Jag är väldigt lätt att hitta.
Du är snäll att ändrar på lärarens namn. Det är inte Marcus utan jag Torbjörn som är ansvarig.
/Torbjörn Strömberg
@Torbjörn - tack för att du påpekade mitt misstag med namnen, nu har jag rättat till det. Jag be om ursäkt.
1) Var ni verkligen helt passiva? För det första var det ni som lämnade in "tipset". Som Medierna rapporterade fick journalisten som försökte få tag på annonsören ett sms som inte bekräftade något men som definitivt inte dementerade, utan snarare ökade mystiken. Eller har jag missförstått?
Men ni matade definitivt inte på storyn när den började spridas i media, det håller jag med om. Och som jag påpekat även i kommentarer så tyckte jag den delen av experimentet var mer lyckat.
2-3) Så ni diskuterade konsekvenserna av ert experiment. Jag vet inte riktigt om det gör mig gladare. Hur resonerade ni kring risken för att göra journalister mindre benägna att rapportera misstänkt olaglig försäljning av fornminnen - något som är ett mycket verkligt problem? Jag förstår att ditt uppdrag och syfte inte kunde prioritera denna fråga, men du måste ju respektera att den är mycket relevant för mig och mina kollegor!
4) Jag ville ta upp och diskutera dessa frågor med ALLA - inte bara dig. Det är därför jag bloggar och det är därför jag länkar till artiklarna så att andra kan se att jag har bloggat om mig - så att du kan väga in med dina åsikter på samma villkor som alla andra dessutom.
Jag har lite svårt att förstå att du verkar så arg på mig för att jag reagerat och kåserar kring ditt mycket publika experiment - var det inte det du var ute efter!? Att starta en diskussion? Jag tycker mitt inlägg var balanserat, jag berömde uppsåtet och jag lämnade öppet för att det kan vara jag som är överkänslig. Tycker du verkligen att du har blivit påhoppad? Isåfall är jag ledsen - jag bara fortsatte diskutera en mycket relevant mediafråga ur mitt eget perspektiv. Var det så illa?
Jag är inte alls arg. Jag är nyfiken. På vilket sätt verkar jag arg?
Jag har läst ett antal kommentarer och analyser på nätet där olika skribenter försöker förstå hur vi har tänkt eller inte tänkt. Den överväldigande majoriteten har varit väldigt välvilligt inställda och roade av vårt experiment och sådant är ganska lätt att svälja. Men jag fascineras likväl av påståenden som i någon mening innebär en tolkning av mina (och mina elevers) tankar.
Min fråga om varför du inte letade upp mig och ställde frågor direkt till mig, bygger på en genuin förundran. Det är samma förundran jag kan känna, när jag exempelvis sitter i personalrummet på mitt arbete och hör hur man vid ett annat bord försöker förstå mitt eller någon annan närvarande persons förehavanden. Varför inte ställa en fråga direkt till mig eller be mig att kommentera, vad det nu kan handla om? I dag är det i stort sett lika lätt, att gå från ett bord till ett annat, för att prata med någon, som att googla fram samma person. Det jag hitintills har sagt innebär på intet sätt att man måste avstå från att uttrycka sina åsikter i frågan i något forum överhuvudtaget. Jag säger inte heller att man måste ställa frågan till den som troligen vet bäst.
I ditt ursprungliga inlägg fanns ett påstående om konsekvenser vilka vi omöjligen hade kunnat förutse, men de var faktiskt ganska lätta att förutse, eller anta att de skulle kunna uppstå. Jag ska i det följande beskriva mina tankegångar kring detta, men det är ingen komplett lista över att för- och nackdelar. Utrymmet medger inte sådant. Det är viktigt att påpeka att alla för- och nackdelar är relevanta, men de ges olika vikt.
När man gör ett sådant här experiment finns det ett antal aktörer vilka på ett eller annat sätt anser sig äga frågan. I det aktuella experimentet hade vi: journalister, lärare, elever och sakkunniga inom området som hanterar fornlämningar. (Naturligtvis finns det andra grupper som kan ha mer eller mindre intresse i frågan, men det är dessa fyra grupper som jag ser som relevanta i sammanhanget.)
Den sistnämnda gruppen, vilken jag antar är din grupp, är inte på något sätt av intresse för oss att undersöka och frågan är hur de kan hållas skadelösa och kanske till och med vinna på experimentet. En vinst är att, åtminstone i Värmland, kommer det spridas mycket information om hur man ska, eller inte ska, hantera fornlämningar. Informationsvärdet i att Magnus Källström i en TT-notis säger hur man ska hantera fornlämningar är dessutom antagligen ganska stort.
En annan vinst är ett möjligt ökat intresse för området vilket skulle kunna vara till fördel för denna grupp.
En tredje vinst är, för åtminstone en period, ökad källkritisk medvetenhet. Källkritik innebär en värdering vilken kan leda till att man faktiskt ser ett betydande värde hos ex. ett föremål. Ett värde man annars inte kanske skulle ha upptäckt. Källkritik kan innebära att man slänger saker i papperskorgen, men lika gärna att saker hamnar på en pedistal, för att uttrycka det metaforiskt.
En fjärde vinst är att människor, som håller på med fornlämningar, blir glada över att deras område kan används på detta sätt.
Den fjärde vinsten kan naturligtvis slå över till en förlust, att människor känner sig ledsna över den bristande respekten för deras område.
En annan förlust är den du nämner, att tidningar kanske avstår från att skriva om misstänkta brott mot Kulturminneslagen.
En tredje förlust kan vara att vi med vårt tilltag gör att vi slösar bort människors arbetstid, på RAÄ och Länsstyrelsen i Värmland.
En fjärde förslut kan vara att vi triggar en mängd människor att producera runstenar så att en väldigt liten samhällssektor blir så överbelastad av nonsensarbete att de viktiga arbetsuppgifterna inte hinns med.
forts...
... forts
Vad det gäller den första vinsten, som jag var säker på att den skulle uppstå i någon grad, anser jag att den enskilt överskuggar de fyra nämnda nackdelarna. Jag antog dessutom att experimentet skulle ge upphov till ytterligare massmedial uppmärksamhet när det sedan avslöjades av oss. Vilket skedde.
Vad det gäller risken för att massmedia i framtiden inte skulle våga skriva om eventuella brott mot Kulturminneslagen bedömde jag den som mycket liten. Vårt experiment siktade in på en helt annan fråga, massmedias förmåga att hantera diffusa källor.
Vi skulle kunna ha valt ett helt annat område för vårt experiment, men genom att vi använde oss av runstenen fick eleverna en större helhet i kursen Svenska B.
Ett sätt att hantera den moraliska frågan är att ta ansvar för handlingen. Jag har meddelat alla som svarat på annonsen om vad det egentligen handlade om. En har därefter ringt mig, Fredrik Berg på Länsstyrelsen i Värmland och han var inte alls arg över tilltaget. Ett annat sätt att ta ansvar är att öppet delta i den eventuella debatten som kan följa. Och det gör jag. Uppenbarligen.
Samtidigt är det viktigt för mig att tala om att det vi har gjort är att diskuterat källkritiksfrågor på en för gymnasiet mycket avancerad nivå och det inom ramen för ett yrkesförberedande program. I det avseendet bryter jag och mina elever mot andra fördomar (som kräver mycket utrymme att utreda).
Eleverna har av experimentet fått en mycket viktig medborgarkunskap, något som kommer bli svårt att hantera med samma djup i det nya gymnasiet, som sjösätts till hösten, där svenskämnet kapas med 50% för yrkeseleverna.
/Torbjörn Strömberg
@Torbjörn - du verkar lite arg över att jag inte kontaktat dig direkt och jag ställer mig mycket frågande till det kravet. Det här är min blogg där jag skriver om det som intresserar mig, jag är inte journalist eller tidningsutgivare. Vare sig man skriver positivt eller negativt om ert experiment så medför det en tolkning av ert syfte och ert resonemang. Bara för att du gillar det förra men inte det senare gör ingen skillnad.
Återigen - du verkar inte riktigt förstå hur bloggar fungerar, trots att du har en. Hur hittade du till mig? Jag gissar att det var tack vare att jag länkat till de olika medie-inläggen på nätet och "pingat" dem så att andra kunde se att jag skrivit om det. Jag har helt fri kommenteringsfunktion - det är fritt fram för alla att reagera på vad jag skrivit. Inklusive du. Jag tycker det är lite oroväckande att en lärare verkar reagera så negativt på att någon kan ha andra åsikter än du själv - för jag tror inte du hade blivit så upprörd över att jag inte kontaktat dig om jag hade gillat experimentet mer. Är det verkligen så allvarligt att en enstaka bloggare inte är helt positiv, när enligt din egen uppgift så många andra är det?
Vi ser alla på verkligheten på lite olika sätt och det är inget speciellt hotfullt i det. Din främsta prioritering måste vara att ge dina elever en god utbildning och engagera dem - vilket du uppenbart lyckats med. Min första prioritering måste vara att värna om kulturarvet - det är vad jag är utbildad för.
Viktigast av allt: Ibland är det okej att komma överens om att inte komma överens och att låta folk ha olika åsikter. Jag är övertygad att du som lärare håller med mig om detta. Men det var intressant och givande att läsa en längre redogörelse från dig hur ni har resonerat.
Må väl.
Skicka en kommentar