Vad kan och bör vi göra med historiska och förhistoriska mänskliga kvarlevor - med de dödas ben? En inte helt lätt fråga som arkeologer och osteologer får brottas med ofta, både inom ämnet och i mötet med andra människor. Det är även ämnet för den första sessionen i Historiska museets nya öppna debattforum Het Historia. Tisdag eftermiddag, den 27:e september kl 15, kommer jag sitta i panelen som diskuterar ämnet. Övriga som ingår är journalisten Niklas Orrenius, generaldirektören Katri Linna, Anders Björklund, museichef på Världskulturmuseet, samt Malin Masterton, filosof och bioetiker vars avhandling bl a handlar om genetiska studier på historiska personers ben. Moderator är Fredrik Svanberg.
UR kommer att spela in diskussionen, men en förhandsvisning kan fås av de som kollar in TV4 Nyhetsmorgon imorgon bitti. Kl 7.50 ska det vara ett inslag med Fredrik Svanberg och Geoffrey Metz, egyptolog vid Museum Gustavianum, och kl 8.40 kommer Geoffrey och Malin Masterton frågas ut.
Läs även andra bloggares åsikter om Het Historia, arkeologi, osteologi, Historiska museet, etik, skelett
måndag 26 september 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Det blev en ganska bra debatt men enligt mig koncentrerades allt för mycket av diskussionen kring samer och repatriering. Repatrieringsproblematiken är visserligen mycket viktig (inte minst för samer) men detta har diskuterats tidigare och flera viktiga frågor förbigicks. Jag tyckte att du ställde en väsentlig fråga när du undrade var gränsen går (om det ens finns någon) för vår forskning kring vår historia baserad på mänsklig vävnad. Förhoppningsvis kommer det att bli fler seminarier och debatter som tar upp just den frågan.
Jag håller med om för mycket koncentration där. Jag hade räknat med motsatsen och var inte alls beredd på att Linna skulle gå på så starkt kring detta. Vilka viktiga frågor förbegicks?
Först och främst är jag intresserad av att höra en diskussion kring den etiska skillnaden mellan "arkeologiska kroppar" och dagens kroppar. Varför är förhistoriska människors ben så oproblematiska i jämförelse med historiska människors? Frågan är inte helt ny men förtjänar att tas upp på nytt. Du gjorde ju en bra och tydlig distinktion mellan arkeologiska och antropologiska material i din inledning igår Fredrik, men denna kom bort i den senare diskussionen. En annan fråga är varför just mänskliga kvarlevor ska kännas så "snaskiga" att arbeta med när samma historiskt kända personer får sitt känsloliv analyserat via kvarlämnade brev? Just kroppen som källmaterial inom arkeologisk/historisk forskning tycks vara extra laddad inte enbart ur ett rasbiologiskt perspektiv utan även inom andra områden. Man kan fråga sig varför det är intressant att ta reda på ögonfärgen hos en analyserad individ och man kan vända på frågan och undra varför det inte skulle vara intressant att få reda på detta? Dessutom, förutom de synpunkter som tas upp angående osteologiska material inom arkeologi och antropologi, finns det nu även ett ökat intresse från forensiskt håll att behålla äldre bensamlingar eller att faktiskt skapa helt nya samlingar. Kan rättsmedicinska frågeställningar användas som argument emot repatriering? Det finns m.a.o. en möjlighet för er på SHM att starta en hel seminarieserie.
Jag tyckte Maja Hagerman lyfte en intressant poäng när hon ifrågasatte vår noja kring just människoben. Att det är en relativt ny företeelse i vårt samhälle och delvis på tvärs emot den protestantiska tron som styrt mycket etik under historisk tid. Jag tror vi inte ska förutsätta att alla människoben ska sättas på pedestal och vördas. Samtidigt tror jag att just benen i dessa tider av alltmer ifrågasatta värderingar lätt blir fysiskt påtagliga symboler för hur vi relaterar till andra människor. De får agera proxy. Det märker man inte minst i diskussioner kring minoritetsfolks rättigheter inte minst.
Bra synpunkter och absolut saker som kunde fördjupat diskussionen ytterligare. Att det snaskas med kända personers brev etc men blir känsligt med kroppar kunde du i och för sig kommit med som en synpunkt från publiken medan detta med ett nytt forensiskt intresse kanske är något jag borde haft koll på som moderator.
Vet inte om det är så nojigt med kvarlevorna Åsa. De är ju samtidigt väldigt ofta centralpjäserna på museerna (t ex Historiska) och det grejas nåt enormt med ansiktsrekonstruktioner och DNA-analyser. Spåren av en hjärna i Motala är en given stor nyhet... Detta frossande i kvarlevor sker parallellt med de ökande etiska diskussionerna... Det är intressant med skillnaderna mellan vad som är OK att göra med olika kvarlevor. Det är ju till synes ingen gräns för vad man får göra med t ex ismannens kropp (finns det någon undersökning som INTE gjorts på honom?) medan de etiska hänsynen till synes inte känner några gränser i andra fall...
Även på Arkeologiforum spinner man vidare på denna diskussion:
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,4965.msg42797.html#msg42797
mvh/Lars
En intressant aspekt på mänskliga ben och andra kvarlevor är att man kan få reda på väldigt mycket om forntidens sjukdomar, folks hälsostatus, korrelation mellan levnadssätt och hälsa, epidemier och mycket mer. Sådan kunskap är viktig, och med förbättrade metoder för att undersöka och analysera materialet kan kunskapen t o m användas för att komma åt dagens hälsoproblem och sjukdomar. Så att undersöka gamla mänskliga kvarlevor kan i vissa fall rädda liv. Därför bör vi vara försiktiga så att vi inte alltför lättvindigt avhänder oss sådant material.
mvh/Lars
Bra tips om Arkeologiforum Lars - där finns ofta bättre utrymme att diskutera kring intressanta frågor än på en blogg. Som du säger finns det mycket av värde som vi kan lära oss från gamla ben. De samlas inte in, som många fortfarande verkar tro, av rent "estetiska" skäl. Det är på sin höjd en bonus.
ArchAsa sa...
Jag tyckte Maja Hagerman lyfte en intressant poäng när hon ifrågasatte vår noja kring just människoben. Att det är en relativt ny företeelse i vårt samhälle och delvis på tvärs emot den protestantiska tron som styrt mycket etik under historisk tid. Jag tror vi inte ska förutsätta att alla människoben ska sättas på pedestal och vördas. Samtidigt tror jag att just benen i dessa tider av alltmer ifrågasatta värderingar lätt blir fysiskt påtagliga symboler för hur vi relaterar till andra människor. De får agera proxy. Det märker man inte minst i diskussioner kring minoritetsfolks rättigheter inte minst.
28 september 2011 14:42
Ovanstående kommentar av ArchAsa ska jag spara på. Det är oklart om ArchAsa med "vårt samhälle", "vår noja" och "vi" i samband med "proxy" relaterar till icke-urfolk eller till ALLA. Om ArchAsa talar om ALLA, så visar detta på en fullständig brist på insikt i urfolks kultur och traditioner. Urfolks traditioner präglas inte av "noja" eller "proxy". De präglas av respekt för de döda.
Biret - Om du är osäker med vad någon i en kommentar menar så kanske det vore bättre att fråga och föra diskussionen i hyfsad ton.
Med "vi" i just denna kommentar menade jag svenska medborgare, eftersom det var detta paneldebatten handlade om. Om du buntar ihop alla urfolk i en enda grupp och säger dig veta vad de anser, samt buntar ihop "icke-urfolk" i en annan grupp och påstår dig veta vad de anser så är det du som är ute på en farlig väg. Olika kulturer har radikalt olika förhållningssätt till de dödas ben, det har inte att göra med respekt eller brist på respekt för döden.
Bures ain Åsa !
Jag tycker att jag är ganska hyfsad :)
Förresten så frågar inte Du heller...
Jag "buntar icke ihop" några folk och påstår mig veta allt. Men jag vidhåller att urfolks traditioner präglas av respekt för de döda.
Och jag påstår att icke-urfolks respekt för urfolks döda har varit och på många håll fortfarande är obefintlig.
Ett stort tack till Katri Linna för hennes deltagande i debatten. Hon vet vad det handlar om.
Som sagt var, man kan inte bunta ihop alla urfolk och säga att de ser så och så på sina döda. Inom etnograifn känner man en rad exempel på olika sätt att handha döda, från bränning, via begravningar, till malning och förtärande eller utställning av ben i en hydda. Visserligen är det kanske repektfullt men tanken att på något sätt ställa ut, eller förvara kvarlevor är inte helt främmande för alla urfolk. Dessutom har ju inte alltid urfolk heller behandlat andras kvarlevor med strösta respekt, t a t ex fenomen som huvudjakt eller huvudkrympning. Så både respektfull och respektlös behandling av människokroppar förekommer, eller har förekommit, hos både urfolk och icke urfolk.
mvh/Lars
Bures "Anonyme Lars" !
Jodå - jag har sett ett krympt huvud på ett museum i Cambridge. Huvudjakt - för att binda den fallne fiendens ande - och kannibalism - för att tillägna sig fiendens krafter - har förekommit på några ställen hos tidigare krigiska stammar. Det har också förekommit att man har ätit delar av sina avdöda släktingar för att deras ande ska leva vidare i släkten. Men aldrig någonsin har man STULIT ANDRA FOLKS DÖDA och placerat dem på ett museum - i en monter eller i en låda i källaren. Jag vidhåller att urfolks traditioner präglas av respekt för de döda.
Skicka en kommentar