Är granskning en garanti?

Två delvis olika men närbesläktade frågor kring vetenskaplig publicering har diskuterats ivrigt på både bloggar och i medier den senaste tiden. Det ena rör huruvida det är fel av journalister att tillåta forskare att få gå igenom artiklar om deras forskningsresultat innan de går i press. Man har oroat sig för att det på nåt vis minskar journalistens kritiska position. Jag kan förstå den synpunkten, men jag vill ändå påstå att det är en världsvid skillnad mellan publicering av forskningsresultat i massmedia och publicering av politiska utspel. Av den enkla anledningen att journalister ofta har extremt svårt att förstå forskningen de presenterar och lätt kan göra stora misstag. Det finns oerhört många exempel på forskningsresultat som framställts på missvisande eller helt felaktigt sätt i media till stor förtvivlan för de involverade forskarna. Som arkeolog har jag fått ganska tjock hud efter att ha sett spaltmeter av missförstånd och tokigheter från välmenande journalister utan bakgrundskunskap.

Med det inte sagt att det inte vore bra om journalister sätter i system att även köra sin text förbi minst en annan forskare, och inskränker granskningsrättigheten till att gälla enbart citat och beskrivningar av resultat. Särskilt som det finns oerhört få professionella vetenskapsjournalister på dagens redaktioner. Forskare kan också ha en agenda och starka åsikter som färgar deras framställningar.

Den andra frågan rör hur pass tillförlitligt peer-review är, om det kan ses som en garant eller ej och om kritik och diskussioner kring nya forskningsresultat får ske innan en artikel har kommit i tryck. Om man överhuvudtaget får debattera forskning inför öppen ridå i dagspress och på bloggar. Inte minst efter kontroverserna med påstådda  arsenik-livsformer från Mars, och snabbare-än-ljuset-neutriner från Cern.

Efter ett antal år bakom de akademiska ridåerna inser man snabbt att peer review inte garanterar nånting. Bevis 1: Wakefields undermåliga och delvis framfuskade resultat att MPR-vaccin orsakar autism som publicerades i högvördiga Lancet. Bevis 2: Arsenik-bakterier i Science. I bästa fall kan processen sålla bort en del uppenbart felaktiga studier, men den egentliga granskningen kommer efter publicering. Det är då resultaten stöts och blöts av hela vetenskapssamhället, inte bara ett par utvalda specialister. De tunga tidskrifterna är dessutom drivna av samma nyhets-hets som andra medier. Det gäller att vara först med det nyaste och unikaste. Granskningsprocessen handlar inte bara om att sålla bort dåliga bidrag, utan minst lika mycket om att plocka in de mest "säljande".

Jag tycker man borde ändra syftet med peer review. Vissa tidskrifter skulle kunna erbjuda genomläsning av bidrag som en chans till kvalitetsförbättring för forskarna själva, och för tidskriftens redaktörer, men utan att det basuneras ut som garanti för forskningens korrekthet. För det är det inte. Vad som är försvårande är poängsystemet som styr vilka forskare som anses vara lyckade och anställningsbara. Det ger enorm fördel till artiklar publicerade i vissa utvalda tidskrifter. Det betyder att forskare som publicerar Open Access i t ex PLoS, som verkligen kan granskas öppet av alla, missgynnas gentemot de som kommer in i peer review skrifter som bara kan läsas av de som har råd med prenumerationen (och tro mig, den är knäckande). Som fristående forskare som inte längre är knuten till en institution hindras jag oerhört ofta från att ta del av nya artiklar på nätet, utan måste bege mig till ett bibliotek när de väl kommit dit (vilket kan vara månader senare).

Men om ni verkligen vill ha tips på hur ni ska göra för att bli refererade så finns det forskning på det nu...

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, vetenskapsjournalistik, media, peer review