tisdag 13 januari 2009

Att blogga och forska och forska om bloggar

Jag hade besök i fredags eftermiddag av Sara Kjellberg, doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap i Lund. Sara skriver sin avhandling om bloggen som redskap och förmedlingsverktyg för forskare i Sverige och Holland. Hon är också mycket engagerad i Open Access och tredje uppgiften för forskarsamhället. Hennes avhandling är dels en genomgång över aktiva forskarbloggar i Sverige i allmänhet, dels en fördjupad studie av ett urval forskare som bloggar regelbundet för att studera intentionerna, tillvägagångssätten, utfallet och upplevelsen. Så om jag inte lyckas göra en egen avhandling kanske jag iallafall hjälpt någon annan att skriva en. Smått märklig känsla att själv vara ett forskningsobjekt (subjekt?).

Bloggosfären är skrivande stund mitt uppe i att avstämma 2008 utifrån blog-perspektivet. Vem skrev vad bäst, mest och intressantast? Tidigare denna månad utsågs via nät-röstning årets 20 mest inflytelserika politiska bloggare vilket gav upphov till en hel del debatt så klart, inte minst bland sosse-bloggarna, vilket i sin tur genererade några mycket intressanta inlägg från Ann Catrin Brockman om hur man bloggar, till vem och varför.

Det finns tydligen också något som kallas "Det Stora Bloggpriset", vilket samorganiseras av Aftonbladet och Bloggportalen. Som jury för att avgöra vilka av de nominerande som ska få ingå i de slutgiltiga valbara kandidaterna finns något hundratal bloggare. Inom sju huvudkategorier anges 5 st slutnominerade, och sedan ska det stå alla med en internetuppkoppling fritt fram att rösta på sina favoriter i vecka 4 om jag har förstått rätt. De sju kategorierna inbegriper bl.a. livsstil, sport, teknik, politik och vardag, men inte vetenskap. Jag måste erkänna att jag tycker det är skönt, med tanke på upplägget. Jag tycker forskningsbloggar i Sverige ännu är lite i sin linda, även om det verkligen exploderat de senaste par åren. Jämfört med det internationella utbudet är det dock tämligen klent med bloggande studenter, forskare och allmänna entusiaster - jag tror det kan bli långt fler bara under kommande året.

Det skulle kunna vara bra för att ge skjuts och status åt populariserad vetenskap om det om några år instiftades lite utmärkelser i den genren av några av de stora popvetenskaps-tidningarna inom teknik, naturvetenskap och humaniora t.ex. I nuläget tror jag det är bra att vi slipper den sortens hets från Aftonbladet.

Men det finns så klart andra priser och utmärkelser för vetenskapliga bloggar internationellt. Se bland annat denna lista över "Best of Anthro Blogs 2008" - kolla särskilt in utmärkelserna för Best Reflection on Scientific Frustration och Best Fieldtrip. Fast den bästa belöning en akademiker kan få är en stadig inkomst så ett varmt GRATTIS till Martin Rundkvist som idag meddelar att han nu fått fast deltidsanställning på Vitterhetsakademin. Sen förtjänar alla som aktivt hållit igång med seriöst bloggande en uppmuntrande klapp på axeln. Martins Aardvarchaeology firade 2-årsjubileum precis innan nyår tex, och Peter Englund firar idag imponerande 5-årsjubileum med sin blogg! Hans första inlägg för fem år sen var en blänkare om ett besök på universitetsbibban Carolina här i Uppsala. Vi är många som hoppas att han ska orka i 5 år till och inte lägga bloggen på is när han snart tar över som sekreterare i den där lilla bokklubben han är invald i, vad den nu heter...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 12 januari 2009

RAÄ + Konstrådet = Sant?

Kulturutredningen dimper ned om en månad, så under den närmsta tiden framöver kan man vänta sig en del "läckor" och förhandsglimtar av kommande förslag från regeringen. SvD och DN meddelar idag att man bland annat planerar att skära ned på och klumpa ihop antalet kulturmyndigheter så att de blir färre. Riksantikvarieämbetet ska enligt förlaget gå samman med Konstrådet. Den senare är ansvarig för "offentlig utsmyckning" och eftersom RAÄ bl.a. hanterar förevisning och skötsel av kulturmiljön anser man det vara mer logiskt att de samverkar. Det må vara möjligt, jag hoppas bara att detta inte är ett led i att göra om RAÄs uppdrag till att bli nästan helt inriktat på förmedling och pedagogik.

I nuläget lider arkeologin ganska svårt av att sakna en fristående kontrollerande myndighet som kan säkerställa kvaliteten på utgrävningar, i uppdragsarkeologins tidevarv. Dessutom behövs det en organisation som på ett seriöst och långsiktigt sätt kan värna om information, databaser och fornlämningsuppgifter för studenter, forskare och en intresserad allmänhet. I nuläget flyter det uppdraget lite mellan RAÄ, Vitterhetens bibliotek, ATA och Historiska museet - det enda som är gemensamt är underfinansiering för en långsiktig strategi som bör inbegripa digitalisering och tillgängliggörande av arkiven och samlingarna i större utsträckning än idag. Jag hoppas att utredningen inte kommer föreslå en vision av RAÄ som främst inriktad på att putsa runstenar och piffa upp fäbodar.

Kulturutredningen kommer den 12/2 och Museiutredningen den 16/2.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lördag 10 januari 2009

Tintin och mysteriet med den uteblivna populariteten

Intressant artikel i DNs kulturdel idag om Tintin (80 år idag). Ossi Carp diskuterade framförallt lite kring varför denna kulturella ikon i Europa inte alls slagit igenom i USA, och tydligen inte i någon större utsträckning i Storbritannien heller. Carps tes, som jag köper bara till viss del, är att Tintin inte är särskilt överväldigande heroisk och att man efter 2:a VK i dessa länder sökte efter mer ensidigt storslagna hjältar - och kanske framförallt mer tydliga skurkar.

Jag köper resonemanget till en del, men inte helt. Jag tror det finns flera orsaker. För det första är det få av de europeiska serierna över huvud taget som slår i USA efter 2:a VK. På 50- och 60-talet var amerikanerna besatta av myten om sig själva. Det Andra var mest en spegelbild för att framhäva vad som var exceptionellt med det amerikanska, antingen som hemska skurkar, eller mesiga européer som kunde klä sig piffigt men knappast klara sig över gatan utan en amerikan. Fantomen, Den Vandrande Vålnaden, i sin grotta i Afrika slog t.ex. inte heller i USA, trots sin superhjälte-status. Spandex och dubbla pistoler och en häftig grotta räckte inte. Om grottan hade varit belägen i Klippiga Bergen å andra sidan... Engelsmännen försökte emulera allt amerikanskt under denna tid också - man importerade deras hjältar och skapade få egna (James Bond är undantaget som bekräftar regeln). Tintin är omisskännligt bosatt i en annan värld än den amerikanska, inga skyskrapor, inga milsvida sädesfält. Carp har nog rätt i att tintin var för tydligt 'europé'.

Men det är intressant att den intellektuelle, globetrottande Tintin inte blev lika poppis i England som i t.ex. Skandinavien - ett avhandlingsämne bara det. Jag kan inte helt acceptera att Tintins unga androgyna status, närmast en anti-tes mot de muskulösa superhjältarna, heller förklarar motvilligheten - många brittiska och amerikanska serier och äventyrsberättelser hade unga tonårspojkar som hellre dök undan kulsprutor än hade något att göra med det (o)täcka könet.

Jag tror Carp sätter fingret på en öm punkt att det delvis saknas en tydlig ideologisk motståndare för Tintin. Ärkefienden Rastapopoulos knark-organisation är ganska flytande och komplicerad (jag var som ung tintin-läsare ganska oförstående inför en del handlingspartier). Kapitalister som skurkar blev heller inte poppis bland amerikanska serieskapare förrän i slutet av 60-talet. De skulle vara nazister/kommunister/galna vetenskapsmän. Kung Ottokars spira och Det Hemliga Vapnet hade visserligen en del lömska östeuropeer, men det räckte liksom inte. Och visst är det påfallande fritt från avdankade nazister i Hergés alster... Att ett sameuropeiskt projekt skickar upp den första raketen till månen kan bara ha varit provocerande för amerikanska läsare (och de engelsmän som under 1000 år betraktat Kontinenten som ett getingbo av potentiella fiender).

Man undrar verkligen vad Spielberg tänker hitta på för att få honom att slå i USA. Själv har jag lite svårt att acceptera mentalt att Haddock ska spelas av Gollum!

Vi har redan börjat prägla ungarna på Tintin, men De sju kristallkulorna och Den mystiska stjärnan får vänta några år - de skrämde vettet ur mig som liten...

Grattis Tintin!


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 9 januari 2009

Hur pratade man på stenåldern?

Vi vet vilka krukor de hade, vi vet vad de åt, men vilket språk pratade de? Inget skelett i världen, och ingen yxa, kan avslöja vilket språk som talades för det sitter varken i gener eller i materian. Under större delen av stenåldern pratade människorna här i Europa inte indo-europeiska iallafall - så vad hade de för språk? Och hur kom det sig att varianter av av indo-iranska språk kom att etablera sig över stora delar av den Europeiska kontinenten någongång mellan 3000 f.Kr till 1000 f.Kr? Arkeologi må vara ett svårt ämne, utläsa kulturella identiteter och händelseförlopp ur avskrädesgropar och gravar, men förhistorisk lingvistik sitter verkligen i en svår situation. Som arkeolog kan jag ändå få uppleva att nya fynd motsäger mina teorier, men en lingvist måste förlita sig helt på modernt material och teorier utifrån en värld som är extremt annorlunda än den de försöker studera. Jag avundas dom inte.

Den Gode Kai tipsade mig om en mycket intressant blog, Language Log, specifikt ett långt gäst-inlägg av Don Ringe som diskuterar och förklarar en del om den aktuella debatten kring indo-europeiskans uppkomst. Långt som sagt, men mycket intressant, med en hel del bra lästips.

It has to be remembered that those [Indo-European] languages spread not as trade
languages for some specialized use, but as native languages; and all our
contemporary experience shows that a language can acquire new populations of
native speakers only if already existing native speakers are in intimate contact
with communities speaking other languages.
(...)
On the other hand, it seems impossible that the populations speaking [Indo-European] languages could suddenly have become large enough to overrun vast territories and crowd out the earlier inhabitants (...). But we do not need to posit vast folk migrations to explain the spread of [Indo-European] languages. History shows that comparatively small groups of immigrants can induce their new neighbors to adopt their language — gradually over several generations, of course — if (1) they have enough economic or political power, and (2) they can offer some important advantage to those who are willing to adopt their language.
(...)
The result should be that, while most Europeans’ linguistic ancestors were speakers of [Proto-Indo-European] , many or even most of their biological ancestors at the same time depth were speakers of non-IE languages already residing in Europe. (fetstil ej i original)

Det här är extremt viktiga poänger, inte minst med tanke på den tyvärr ofta mycket enkla folkförflyttningsmodell som genetiker använder sig av. I verkligheten rör det sig varken om genetiskt isolerade folk som adopterade nya språk, eller om massiva folkmigrationer som driver en gammal population ut i Atlanten. Det är minst lika viktigt att komma ihåg att dessa kontakter fanns etablerade långt innan språket spred sig, med allt vad det innebär av giftemål, enskilda nya bosättare, konflikter och långväga resor.

Ringe diskuterar även på vilket sätt dagens globala värld, eller t o m den historiska världen dominerad av statstater och hierarkiska samhällen inte kan användas som en grund för att förstå lingvistisk variation och förändring i en avlägsen forntid med mycket annorlunda förhållanden. En hel del justeringar måste till för att få fram teoretiska modeller som gäller för mer lågtekniska kulturer med längre populationsdensitet - men med många, långvariga och komplexa interaktioner mellan olika grupper.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 8 januari 2009

Insiktsfullt om media

Kåserier och kommentarer i dagstidningarna pendlar mellan att vara ett av mina största irritationsmoment, till att vara balsam för en sargad själ. Ola Larsmos krönika i dagens DN Kultur faller helt och hållet i den senare kategorin. Med tanke på hur många journalister som närmast med flit verkar vilja sticka huvudet i sanden och feltolka debatter kring media och bloggosfären så är det en lisa att läsa en som faktiskt analyserar och inte bara reagerar. Larsmo ondgör sig med full rätt över beteckningen "gammelmedia", men istället för att som så många andra journalister använda bloggare som slagpåse eller förneka att det ens finns något nytt att ta till sig, så diskuterar han den tidningsallergi som drabbade honom i somras. Han noterar att medias stora problem inte är nätet, utan snarare att man hamnat i händerna på kortsiktiga vinstintressen som skär ned på kompetens och analys till förmån för skvaller och Reuter-meddelanden. Det som vi kan få snabbare, billigare och bättre på nätet ändå. Den tidningsdöd som drar fram beror kanske mindre på minskade annonsintäkter och bloggar, och mer på att affärsmetodiken som gällt de senaste årtiondena är katastrofalt dålig. Läs den!

Läs sedan Ingrid Elams intressanta artikel i samma tidning om det offentliga europeiska samtalet som faktiskt dragit igång - på nätet. Några intressanta länktips till de som vill delta i det samtalet ges också.

Jag kan i det här temat återigen tipsa om Anders Mildners krönika om behovet för journalister att ta till sig det nya sociala mediet, och se det som en tillgång istället för ett hot.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hugget i sten

Gravar har länge varit en av arkeologins främsta informationskällor om forntida samhällen. Arkeologer har lyft på stenhällar, tunnlat sig genom jordhögar och vräkt undan marmorpelare för att komma åt mänskliga kvarlevor och allra helst de föremål som inte sällan följt med dem. Ur dessa konstruktioner och ting har man försökt rekonstruera samhällsorganisationg, hierarkier, könsroller, sociala klasser och kontaktnät. Det är tyvärr inte så enkelt som det gärna förefaller. Döden är också det tillfälle som mest lögner hittas på om den efterlevande - och de sörjande - vilket kan leda till att man i graven skapar en idealbild utifrån religiösa eller sociala normer som inte alls stämmer överens med det verkliga livet. Muslimsk sed kräver begravning inom tre dagar i en enkel svepning, vilket inte riktigt återspeglar de enorma sociala skillnader som förekommer bland de levande. Romska gravvårdar på brittiska kyrkogårdar är inte sällan imponerande stenkapell, i direkt (och medveten) kontrast med det rotlösa liv i samhällets bottenskikt som gäller i realiteten i många fall.

Det stora problemet är naturligtvis att även om den döde ytligt sett står i fokus under begravningen, så är man helt i händerna på de efterlevandes nycker och viljor. En del har desperat försökt motverka denna beroendeställning genom att tillbringa en stor del av sitt liv och sin förmögenhet på att skapa sin sista viloplats, och lämna noggrant skrivna instruktioner som man bara kan hoppas att ens närmast efterlevande tar hänsyn till. Inte ens faraonerna, som nog får ses som kulmen på detta område, tog det yttersta steget och lät begrava sig levande för att verkligen ha kontroll över sin gravceremoni. Shah Jahan lät visserligen konstruera ett av världens mest makalösa byggnadsverk över sin älskade fru, men den bidrog också i viss mån till att han avsattes av sin egen son och hans egen svarta version, där han själv skulle gravläggas, byggdes aldrig.
Nuförtiden är det inte så många som lägger ner dessa summor och investeringar på en gravplats - det ses inte riktigt som okej. Kroppen står nog mer i fokus än gravvården i denna extrem-individualistiska tid. Så de som söker odödlighet kan låta frysa ned den, eller kanske bara huvudet, eller omvandla sin aska till en diamant ("life-gem" enligt Orwelliansk logik), eller skicka ut askan i rymden. Det är nog därför som nyheten om Roland Burris mausoleum är så extremt pinsam. Burris är den möjlige nye senatorn från Illinois, utnämnd av guvernören som f.n. är under utredning för galopperande korruption och dumhet. Burris har nämligen redan låtit uppföra sin imponerande gravvård på kyrkogården och har under huvudrubriken "Trail Blazer" redan låtit hugga in sin CV, som innehåller både imponerande, och inte så imponerande, partier. Jag vet inte vad som är mest talande i detta fall: att han är så extremt osäker att han måste föreviga sig själv medan han fortfarande lever, eller att han uppenbarligen inte litar på sina släktingar att utföra detta efter sin död...



Roland Burris något för tidiga mausoleum på Chicaco Oak Woods Cemetery

Som arkeolog kan jag inte annat än uttrycka min och mina framtida kollegors eviga tacksamhet.


Uppdatering: Apropå den där med den döda kroppen som monument. Nu har tydligen Descartes skola från ungdomsåren, Prytanée, formellt begärt att få hans kranium som ska ställas ut till allmänhetens beskådande och begrundande i den lokala kyrkan. Stor upprördhet hos vissa har varit resultatet. Kraniet i fråga finns för närvarande på Musée de l'Homme, fast inte i den formella utställningen (ditförd av Berzelius på 1800-talet). Till saken hör dock att det inte alls är säkert att detta är den stackars Renés kranium, minst fyra andra har med visst fog hävdats vara hans cerebrala och celebra huvud...





Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 5 januari 2009

Läskigt, läskigare, läskigast

Sagor har följt med människan sedan hon började kunna tala - därom är jag övertygad. I alla kulturer finns sånger, myter, berättelse, skådespel, historier. De kan vara sedelärande, roliga, moraliska, förklarande, spännande, sorgliga och skrämmande. Det vi idag kallar barnkammarlitteratur, de sagorna berättades ofta för hela familjen/gruppen. Jag slukade allt i sagoväg när jag var liten, från Bröderna Grimm och Astrid Lindgren, till Tusen och En Natt, afrikanska myter och kinesiska sagor. En hel del av dessa var både skrämmande och sorgliga, ett bra sätt att få utlopp för alla dessa känslor som små barn bär på.
Nu när jag fått egna barn är det intressant att notera vad som uppfattas som skrämmande och sorgligt i olika åldrar, vad som berör dem och inte berör dem. Någonstans i 3-4-årsåldern har jag noterat att en mer komplex uppfattning av det läskiga växer fram. Min son kunde som 2-3-åring utan problem se sekvensen med hajen i Hitta Nemo, samtidigt som min 4-5-åriga dotter sprang från rummet. Nu när han är 4 år själv är han långt känsligare för sådan uppbyggd spänning - han förstår den på ett sätt som inte tidigare var möjligt. Det fanns annat som skrämde både honom och hans syster i 2-3-årsåldern.

Den första känslan som jag sett att mina små barn kan projicera på en film-berättelse, förutom ren glädje och fascination över bjärta färger och roliga prylar, är sorg förknippad med förlust/övergivenhet. Min dotter grät en gång förtvivlat över ett förtrollat hus när dess ögon och mun (och därmed själ) försvann när programmet var slut. Jag hittade också Vidde i tårar framför "Fel Byxor" med Wallace & Gromit som han sett många gånger förut. Det var scenen där en misstänkt blankögd Gromit lämnar Wallace hus i regnet efter att ha blivit undanknuffad av den ondskefulla pingvinen. Knappt tre år gammal förstod mitt barn den känslan av övergivenhet djupt in i själen. Samtidigt är det svårt att avgöra vad som är läskigt, ungarna tittar t ex gärna på både Fel Byxor och Nära Ögat (med fåren) trots att de tycker att de är lite skrämmande ibland. Däremot har de båda en mer djupgående rädsla för Osten Är Slut - det är den märkliga roboten på månen som spökar. Jag är mest fascinerad över att en så liten person kan förstå så komplexa framställningar. I Lilo & Stitch t ex är visserligen jaktscenerna med utomjordingar läskiga, men scenen där Stitch likt den fula ankungen förgäves väntar i skogen på sin familj knäcker min 4-åring mest av allt.

En kolumnist i Slate funderar lite kring hur pass mycket läskigare en hel del tecknade filmer har blivit, som ändå inriktar sig på små barn. Realismen i de nutida digitala verken är sådan att det blir svårt att skilja på fantasi och verklighet. Jag kan hålla med om att en hel del filmer lägger in alltför mycket krut på långa, läskiga jaktscener med stortandade monster, eller alltför emotionellt drabbande musik och höga ljud. Det är också en stor skillnad på enorm bioduk och högtalare och hemma i en upplyst soffa framför TV:n. Däremot är det svårt att komma överens om vad som är "över gränsen". Mufasas död i Lejonkungen får visserligen min son att storgråta som jag inför Bambis mammas öde, men jag tycker ändå filmen är uppbyggd på ett sätt som motverkar att detta är för mycket för dom (scenen på Elefantkyrkogården är mer skrämmande för ungarna). Wall-E trollband båda mina barn i biosalongen och efteråt på DVD. Slutscenen där EVA räddar Wall-E och han inte längre minns henne orsakar mycket våta kinder hos min son (okej, mig med, jag erkänner), trots att vi VET att det går bra. Att ha en sådan katarsis av känslor är kanske inte helt fel hos barn (och vuxna). Det är snarare en av de främsta anledningarna till att vi ser, och ser OM, dessa berättelser igen och igen och igen.

Berättelser som för skaparna troligtvis sågs som extremt ofarliga kan bli enormt knäckande för ett barn. Min 6-åring fick filmen Tingeling i julklapp, där älvan Tingeling inte är nöjd med sin egen begåvning utan försöker bli en annan sorts älva med mer och mer katastrofala misslyckanden och besvikelse från vännerna och de vuxna älvorna. Min dotter sprang från rummet och vägrade komma tillbaka förrän slutet första gången hon såg den, och min 4-åring grät men ville titta så länge jag satt med. Sedan har de självmant valt att se den fler gånger. Misslyckande, besvikelse och övergivenhet är utan tvekan det mest traumatiska för små barn (och vuxna?). Med det inte sagt att det är fritt fram för mer generellt läskiga sekvenser som vild action och skräck i samma anda som man kan se i vuxenfilmer, fast utan blod. Jag vet inte om jag tycker att det är nödvändigt för att fånga deras engagemang och intresse, så det är snarare rent vuxna preferenser som gjort att de finns med i slutprodukten.

Igårkväll tittade vi på den första delen av den tecknade versionen av H.C. Andersens "Snödrottningen" på TV:s barnprogram. En saga som jag minns som extremt traumatisk som liten. Även om adapteringen var ganska snäll så är den helt klart skrämmande - och det mest drabbande är den sekvens där lille Kaj får det onda spegelglassplittret i både hjärta och öga och transformeras till en arg, aggresiv, otrevlig och sårande pojke från att ha varit Gerdas bästa vän. Sådana förvandlingsnummer av en vän/familjemedlem är och förblir något av det mest traumatiska som man kan uppleva i både barn- och vuxenberättelser (Stephen King är en mästare på det). Men till skillnad från rent läskiga jaktscener med mångtandat odjur tror jag de sagorna fyller en viktig funktion även för barn.



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,