fredag 9 januari 2009

Hur pratade man på stenåldern?

Vi vet vilka krukor de hade, vi vet vad de åt, men vilket språk pratade de? Inget skelett i världen, och ingen yxa, kan avslöja vilket språk som talades för det sitter varken i gener eller i materian. Under större delen av stenåldern pratade människorna här i Europa inte indo-europeiska iallafall - så vad hade de för språk? Och hur kom det sig att varianter av av indo-iranska språk kom att etablera sig över stora delar av den Europeiska kontinenten någongång mellan 3000 f.Kr till 1000 f.Kr? Arkeologi må vara ett svårt ämne, utläsa kulturella identiteter och händelseförlopp ur avskrädesgropar och gravar, men förhistorisk lingvistik sitter verkligen i en svår situation. Som arkeolog kan jag ändå få uppleva att nya fynd motsäger mina teorier, men en lingvist måste förlita sig helt på modernt material och teorier utifrån en värld som är extremt annorlunda än den de försöker studera. Jag avundas dom inte.

Den Gode Kai tipsade mig om en mycket intressant blog, Language Log, specifikt ett långt gäst-inlägg av Don Ringe som diskuterar och förklarar en del om den aktuella debatten kring indo-europeiskans uppkomst. Långt som sagt, men mycket intressant, med en hel del bra lästips.

It has to be remembered that those [Indo-European] languages spread not as trade
languages for some specialized use, but as native languages; and all our
contemporary experience shows that a language can acquire new populations of
native speakers only if already existing native speakers are in intimate contact
with communities speaking other languages.
(...)
On the other hand, it seems impossible that the populations speaking [Indo-European] languages could suddenly have become large enough to overrun vast territories and crowd out the earlier inhabitants (...). But we do not need to posit vast folk migrations to explain the spread of [Indo-European] languages. History shows that comparatively small groups of immigrants can induce their new neighbors to adopt their language — gradually over several generations, of course — if (1) they have enough economic or political power, and (2) they can offer some important advantage to those who are willing to adopt their language.
(...)
The result should be that, while most Europeans’ linguistic ancestors were speakers of [Proto-Indo-European] , many or even most of their biological ancestors at the same time depth were speakers of non-IE languages already residing in Europe. (fetstil ej i original)

Det här är extremt viktiga poänger, inte minst med tanke på den tyvärr ofta mycket enkla folkförflyttningsmodell som genetiker använder sig av. I verkligheten rör det sig varken om genetiskt isolerade folk som adopterade nya språk, eller om massiva folkmigrationer som driver en gammal population ut i Atlanten. Det är minst lika viktigt att komma ihåg att dessa kontakter fanns etablerade långt innan språket spred sig, med allt vad det innebär av giftemål, enskilda nya bosättare, konflikter och långväga resor.

Ringe diskuterar även på vilket sätt dagens globala värld, eller t o m den historiska världen dominerad av statstater och hierarkiska samhällen inte kan användas som en grund för att förstå lingvistisk variation och förändring i en avlägsen forntid med mycket annorlunda förhållanden. En hel del justeringar måste till för att få fram teoretiska modeller som gäller för mer lågtekniska kulturer med längre populationsdensitet - men med många, långvariga och komplexa interaktioner mellan olika grupper.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

5 kommentarer:

Måns Sjöberg sa...

Ett otroligt intressant ämne som egentligen har blivit begripligt först med de moderna mångkulturella samhällena. (Eller MER mångkultuella ska jag kanske säga. Inget nytt under solen.) Det är först nu vi kan se hur språk fungerar i kontakt med varandra. Men talades verkligen indoiranska språk i Europa före Kristi födelse? Menar du möjligen indoeuropeiska?

ArchAsa sa...

Ska man vara petig kan det knappast ha varit indo-europeiska innan språkgruppen kom till Europa... När den fortfarande talades bara utanför Europa (en påhittad gräns, jag vet, men ett fungerande begrepp i en diskussion), så bör man inte kalla det för IE. Jag ville bara inte använda begreppet indo-ariskt, eftersom det ger så fel vibbar.

Så fort språken befäste sig på den europeiska kontinenten kan vi naturligtvis tala om IE - stora regionala och lokala dialektskillnader förkom ju redan tidigt.

Jag håller förresten med, jag tror lingvister kan lära otroligt mycket av att studera hur språk förändras både litet och stort, snabbt och långsamt, i mötet mellan människor idag. Om något så har ju nationsstater, skolväsende och centralstyrda religioner skapat ganska ovanliga förutsättningar under historisk tid.

David sa...

"1) they have enough economic or political power, and (2) they can offer some important advantage to those who are willing to adopt their language."

Frågan är ju då hur IE-språk gick från att talas på stäppen mellan Svarta och Kaspiska haven till att talas i princip hela Europa (och Anatolien, Persien, Kwarezm och Nordindien). Vilken fördel fanns i anammandet av IE-språk alternativt hur lyckades IE-talare etablera långvarig ekonomisk eller politisk makt över nästan hela Europa?

David sa...

Förresten, om man utgår från att IE-talares geografiska ursprung är stäppen mellan Svarta och Kaspiska havet (den vanligaste teorin bland lingvister) så har ju språket funnits i Europa innan det kom till Iran eller Indien.

Måns Sjöberg sa...

Jag trodde att du med indoiranska menade den grupp som inbegriper de indiska och de iranska språken men inga andra. Den brukar heta så.

Det finns nog inte något riktigt bra sätt att namnge en språkgrupp eller ett förhistoriskt språk. Vi får nöja oss med de halvdåliga. Men indoarisk är avgjort för dåligt.