fredag 2 januari 2009

300 - historia kan inte förstöra en god historia

Detta är mitt 300:e inlägg på bloggen, och vad passar bättre än att ruminera lite kring Frank Millers serie-epos 300. Serien är inspirerad av slaget vid Thermopylae 480 f.Kr, då Xerxes och hans persiska armé mötte en klart mindre grekisk armé. Perserna slog visserligen grekerna, men inte utan ganska extrema förluster, och mest känt för historien blev de 300 soldaterna från Sparta och deras ledare Leonidas. Vi känner till en del av vad som hände tack vare senare nedteckningar av bland annat Herodotus, men inte direkt från samtida källor. Eftersom människan är en märklig varelse kan ibland spektakulära förluster bli viktigare än spektakulära segrar - och slaget vid "den heta porten" är en av de mest legendariska i den genren. Öst mot Väst, Demokrati mot Despotism, Fri Vilja mot Förtryck - har varit populära narrativ. Att dessa tolkningar av vad som skedde troligen är lika historiskt korrekta som Odysseus hemfärd från Troja, är mindre viktigt. Att studera hur en historisk händelse tolkas och omtolkas i olika tider är i sig en av de mest givande insynerna i vår historia.

Millers version är ett konstverk, en helt makalös användning av bildspråk med hjälp av den extremt begåvade färgläggaren Lynn Varley. Men kanske en bättre analogi än konst vore att säga att den är ett bildepos i samma anda som de orala epos som spridits från berättare till berättare innan det skriftliga språket och idén om historisk sanning slog igenom på stor front. För är det en sak som Millers 300 inte är så är det historiskt korrekt - även om Miller lade ned mycket tid och energi på att resa runt i regionen och inspireras av landskapet. Det här har konfunderat och irriterat en hel del förståsigpåare, eftersom vi i Väst nuförtiden lägger enorm vikt vid just autencitet. Inte nödvändigtvis äkta realism, men iallafall den uttalade viljan att vara autentisk. Historia är återberättandet av Sanningen, så nära det går att avgöra. Fast historia har nästan aldrig tidigare varit detta, och en hel del historia idag är fortfarande hopplöst vinklad och tillrättalagd.

För äldre tiders orala historieberättande fanns nog en mer medvetet avslappnad inställning till "realistiskt återskapande". Det handlade istället om att skapa känslor, formulera ideal, ingjuta mod och skapa idoler. Ungefär som vår populärkultur numera gör. Blir vi mindre berörda av "Brott och straff" eller "Hajen" för att vi vet att det är fiktion? Visst, de mest kittlande berättelserna är kanske de som har en fot i verkligheten (en lilltå iallafall), likt "Citizen Kane" eller "Gladiator", men vår inlevelse kan inte förstöras av en viktigpetter som står och pekar ut de historiska felaktigheterna. Det missar liksom hela poängen. Denna besatthet med verklighet är något som växt fram först i slutet av 1800-talet. Johannes Siapkas vid min institution har bland anant studerat hur museer då plötsligt fick för sig att det inte dög med snygga kopior i marmor av klassiska verk, utan man måste nödvändigtvis ha originalet. Det estetiska fick stryka på foten för det materiella.

Millers 300 är ett problematisk verk, som kom i en problematisk tid (1998-99) då Väst återigen började fokusera på Mellanöstern som Fienden. Det är en saga som frossar i muskulös macho-romantik och storvulna våldskarnevaler. Det är svart och det är vitt - fast inte i hud, vilket är det som är mest slående för den som tar sig tid att faktiskt läsa boken. Leonidas, särskilt som yngling, ser närmast nordafrikansk ut - inte en blondin så långt ögat kan nå, till skillnad från vissa Hollywood-filmer jag låter bli att nämna. Alla tankar på att berättelsen på något vis ska uppfattas som en historisk redogörelse borde smulas sönder inför den fantastiska åsynen av Xerxes, renrakad och utsmyckad med mer guldkedjor än vad som borde vara fysiskt möjligt. Närmast en anti-tes mot en dåtida perser-komung... En fantasibild skapad av berättaren, eller möjligen lyssnaren. För det viktigaste att inse är att 300 berättas inte av Miller, utan av en av de få överlevarna: Dilios. Lyssnarna är en skara unga greker som ska eldas upp inför det kommande slaget med den persiska armén. Det är på sätt och vis en meta-berättelse: Thermopylae har använts under årtusendena som inspiration och militär propaganda, och det är precis vad man får se att den används som i 300, av de samtida. Dilios är inte intresserad av att ge en faktaspäckad redogörelse, hans berättelse ska ingjuta mod och fanatism hos hans män. Dilios berättelse hör till samma genre som Sven Dufva och Lätta brigadens anfall.

Miller är en extremt komplicerad och inte alltid särskilt sympatisk person. Jag blir minst lika ofta förbannad på honom, som betagen av hans visioner och originella nytolkningar av modern populärkultur. Det är en av anledningarna till att jag fortsätter gilla honom - för han är sällan helt förutsägbar, till skillnad från många andra kulturpersonligheter som man vet vad de ska säga innan de öppnat munnen. Men som jag ser det kan man kritisera 300 på många olika plan, men att göra det utifrån brist på historisk autencitet är totalt meningslöst. Det var en händelse som blev en skröna inom sin egen generation, och som kommer fortsätta att vara en skröna efter det att vi alla är damm och stoft. Ska vi gissa att Herodotus version också har en del övrigt att önska?

Rekommenderad läsning är Guardians trevliga Reel History, som med glimten i ögat kollar in både gamla och nya filmer om historiska händelser och noterar det de fick rätt och det som manusförfattarna valde att utbrodera bortom allt sans och vett.
Kan särskilt rekommendera att läsa på om Life of Brian, Apocalypto, Becket och Jodhaa Akbar. Ni kommer kanske bli förvånade över vilka som får bäst betyg...
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

3 kommentarer:

Terra sa...

Bra inlägg. Själv har jag hela tiden varit övertygad om att det är de som kan allra minst om autencitet som hela tiden har åberopat det som ett problem med filmen. Det är ju som sagt så pass enkelt att alla som kan något om det antika Grekland vet om att mytologin spelade ALL roll i ALLT som man funderade kring vad gäller sin identitet. Grekerna såg sig själva som supermänniskor i en värld av undermänniskor. De var elitister och knappast speciellt toleranta. Persien VAR ju ett demonrike för grekerna, alltså är ju all annan skildring än grekerna som supermänniskor och perserna som faktiska demoner att just skildra Thermopylae ICKE autentiskt.

kai sa...

Jag tänkte berätta om modellbygggare och deras inställning(ar) till autenticitet (vi är ju också en sorts historiker/historieberättare), men det blir nog mer än vad jag vill fylla kommentarskolumnen med – låt oss ta upp det vid nästa blogmeet!

ArchAsa sa...

Kai - ser fram emot ett längre inlägg på din blogg om tankar kring historiskt modellbygge. Den genren har fascinerat mig, eftersom det kräver att välja ut ett specifikt ögonblick i en stor komplex process och återskapa det i detalj - inte så enkelt.