Hugget i sten

Gravar har länge varit en av arkeologins främsta informationskällor om forntida samhällen. Arkeologer har lyft på stenhällar, tunnlat sig genom jordhögar och vräkt undan marmorpelare för att komma åt mänskliga kvarlevor och allra helst de föremål som inte sällan följt med dem. Ur dessa konstruktioner och ting har man försökt rekonstruera samhällsorganisationg, hierarkier, könsroller, sociala klasser och kontaktnät. Det är tyvärr inte så enkelt som det gärna förefaller. Döden är också det tillfälle som mest lögner hittas på om den efterlevande - och de sörjande - vilket kan leda till att man i graven skapar en idealbild utifrån religiösa eller sociala normer som inte alls stämmer överens med det verkliga livet. Muslimsk sed kräver begravning inom tre dagar i en enkel svepning, vilket inte riktigt återspeglar de enorma sociala skillnader som förekommer bland de levande. Romska gravvårdar på brittiska kyrkogårdar är inte sällan imponerande stenkapell, i direkt (och medveten) kontrast med det rotlösa liv i samhällets bottenskikt som gäller i realiteten i många fall.

Det stora problemet är naturligtvis att även om den döde ytligt sett står i fokus under begravningen, så är man helt i händerna på de efterlevandes nycker och viljor. En del har desperat försökt motverka denna beroendeställning genom att tillbringa en stor del av sitt liv och sin förmögenhet på att skapa sin sista viloplats, och lämna noggrant skrivna instruktioner som man bara kan hoppas att ens närmast efterlevande tar hänsyn till. Inte ens faraonerna, som nog får ses som kulmen på detta område, tog det yttersta steget och lät begrava sig levande för att verkligen ha kontroll över sin gravceremoni. Shah Jahan lät visserligen konstruera ett av världens mest makalösa byggnadsverk över sin älskade fru, men den bidrog också i viss mån till att han avsattes av sin egen son och hans egen svarta version, där han själv skulle gravläggas, byggdes aldrig.

Nuförtiden är det inte så många som lägger ner dessa summor och investeringar på en gravplats - det ses inte riktigt som okej. Kroppen står nog mer i fokus än gravvården i denna extrem-individualistiska tid. Så de som söker odödlighet kan låta frysa ned den, eller kanske bara huvudet, eller omvandla sin aska till en diamant ("life-gem" enligt Orwelliansk logik), eller skicka ut askan i rymden. Det är nog därför som nyheten om Roland Burris mausoleum är så extremt pinsam. Burris är den möjlige nye senatorn från Illinois, utnämnd av guvernören som f.n. är under utredning för galopperande korruption och dumhet. Burris har nämligen redan låtit uppföra sin imponerande gravvård på kyrkogården och har under huvudrubriken "Trail Blazer" redan låtit hugga in sin CV, som innehåller både imponerande, och inte så imponerande, partier. Jag vet inte vad som är mest talande i detta fall: att han är så extremt osäker att han måste föreviga sig själv medan han fortfarande lever, eller att han uppenbarligen inte litar på sina släktingar att utföra detta efter sin död...

Roland Burris något för tidiga mausoleum på Chicaco Oak Woods Cemetery

Som arkeolog kan jag inte annat än uttrycka min och mina framtida kollegors eviga tacksamhet.

Uppdatering: Apropå den där med den döda kroppen som monument. Nu har tydligen Descartes skola från ungdomsåren, Prytanée, formellt begärt att få hans kranium som ska ställas ut till allmänhetens beskådande och begrundande i den lokala kyrkan. Stor upprördhet hos vissa har varit resultatet. Kraniet i fråga finns för närvarande på Musée de l'Homme, fast inte i den formella utställningen (ditförd av Berzelius på 1800-talet). Till saken hör dock att det inte alls är säkert att detta är den stackars Renés kranium, minst fyra andra har med visst fog hävdats vara hans cerebrala och celebra huvud...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, grav, religion, politik, USA, Descartes, filosofi, kranium