Har varit isolerad på Östersjön ett par veckor och försöker så sakta komma tillbaka in i cybervärlden. Martin Rundkvist har under min bortavaro färdigställt en trevlig liten Blogg-karneval på temat "My Nearest Archaeological Site" där bloggare har tagit bilder på allsköns fornlämningar och dylikt intill bostad eller arbetsplats. Urvalet varierar från trädgårdsutgrävningar, grekiska ceremoniplatser och världens äldsta fabrik! Själv har jag bidragit med en engelsk beskrivning av massgraven från Långfredagsslaget 1520 vid Slottsbackens fot i Uppsala.
Hoppa in på Martins länksida och kolla runt på bidragen. Spring sedan ut med en kamera och dokumentera din egen närmsta fornlämning och skicka Martin en länk, så kan du också delta. Vet du inte om det finns nåt intressant nära dig? Gå då in på FMIS Fornsök och kolla in din närmsta omgivning - riktigt snyggt ihopsatt databas med sattelitkartor från Google Earth.
måndag 30 juli 2007
fredag 27 juli 2007
Sommarlektyr
Läser otroligt lite som inte har att göra med min forskning - direkt eller indirekt. Så när lite semester infinner sig kan jag inte låta bli att läsa lite roligare alster, främst deckare eller fantasyromaner. Eftersom Harry Potter hade den dåliga tajmingen att släppas precis efter semestern föll valet på en liten pocket som med viss förtjusning talats om på institutionen: Johanne Hildebrandts "Fördömd". Hildebrandt har ju tidigare skrivit en triologi som utspelar sig i en rejält uppdiktad version av bronsåldern, och som bygger på den gamla idén att de fornnordiska gudarna ursprungligen var riktiga personer och att gudasläktena vaner och asar återspeglar en kamp mellan mäktiga ätter. Jag har inte läst dom. Jag tror säkert att de är helt okej, kanske t o m bra, men personligen får jag utslag av vurmen att göra om bronsåldern till en matriarkalisk guldålder med gudinnedyrkan krossad av patriarkaliska krigare. Till skillnad från vissa flummiga typer framställer iallafall Hildebrandt inte sina berättelser som något som verkligen avspeglar vad som hände under årtusendena före kristus, men hon anser ändå att det finns ett korn av sanning i hennes framställning av bronsåldern som mer kvinnoinriktad och gudinnecentrerad. Därom kan man verkligen tvista. Det finns en hel del som pekar på mycket starka patriarkala värden också.
Man kan säga att det finns tre sätt att närma sig förhistorien:
1. Som historiker - litterära källor, hur avlägsna eller fragmentariska, är enda sättet att förstå nåt.
2. Som modern antropolog - förhistorien är en främmande kontinent med vissa sporadiska kontakter som det gäller att bygga vidare på för att kunna lära sig mer om de okända folk som innebor det. Respekt för individerna och deras liv måste genomsyra allt man gör och skriver. Man måste i det längsta akta sig för att återspegla sina egna värderingar i dom.
3. Som en 1800-tals upptäckare. Förhistorien är en stor och mystisk kontinent fylld med roliga och konstiga folk man kan påföra alla möjliga sorters föreställningar och mentaliteter för att bevisa en poäng gentemot sin egen kultur. Ta gärna hem några och visa upp i ett cirkustält utklädda i de roligaste attiraljerna.
Som sagt, Hildebrandt skriver skönlitteratur och det har hon all rätt i världen att göra - men jag kan helt enkelt inte frigöra min insikt om att det var verkliga människor, individer och livsöden under bronsåldern som vi har att göra med. Att använda sig av det utanpåverket för att skapa en skröna är i mitt sinne likställt med att skriva en riktigt sunkig äventyrsroman om den ädle vite mannen som slår sig fram genom mörkhyade kannibal-gäng för att rädda den sköna jungfru-prästinnan vid Ormtemplet - eller nåt liknande. Jag ÄLSKAR Fantasy - min absoluta favoritgenre. För där finns all möjlighet att skapa fantastiska historier och leka med begrepp, klicheer, magi, intriger osv, utan att på något vis klampa in i verkliga människors öden och förvrida dem. Problemet med förhistoriska folk är att de är döda och stumma - de kan aldrig klaga.
Så efter denna utläggning - varför köpte jag Fördömd? För att den utspelas i nutid. Och för att den utspelas på en arkeologisk institution, med intriger i forskarvärlden som bakgrund. Gissa om viss galgförtjusning har spritt sig bland arkeologerna. Är det en nyckelroman, går det att känna igen någon, kan hon sätta fingret på den galenskap som en institution som arbetsplats utgör? Är den överhuvudtaget läsvärd?
På sista fråga kan jag svara ja, fast i min mening sackar den rejält mot slutet. Som Stephen King-fantast måste jag säga att Hildebrandt inte riktigt klarar av att skapa krypande skräck. Däremot är det ett ganska bra mysterium och ett lyckat upplägg med parallellhandlingar i nutid och under sen järnålder. Inledningen med seminariegrävningen är riktigt bra och jag vill varna alla arkeologer som lider av karriärsångest för hon kan spela ganska bra på den nojan. Mindre lyckat är möjligtvis återgivningarna av Forskarassistenten och Prefekten lite längre fram. Känns möjligen lite mer relevant för livet på en kvällstidning i Huvudstaden där folk har starkare kopplingar till kulturetablissemanget och östermalmsöverklassen, än den märkligt inskränkta, sunkigt akademiska värld som arkeologi utgör. Vad som ger kred där är sällan det som ger kred i andra kretsar... Fast andra kan ha en avvikande mening i det här fallet gissar jag.
På det hela taget, en alldeles utmärkt liten sommarläsning när vädret är tråkigt och livet likaså. Kunde inte direkt hitta en person i galleriet som passar in på nån jag känner - möjligtvis med undantag för "Osteologen"...men den typen finns å andra sidan överallt tyvärr.
Man kan säga att det finns tre sätt att närma sig förhistorien:
1. Som historiker - litterära källor, hur avlägsna eller fragmentariska, är enda sättet att förstå nåt.
2. Som modern antropolog - förhistorien är en främmande kontinent med vissa sporadiska kontakter som det gäller att bygga vidare på för att kunna lära sig mer om de okända folk som innebor det. Respekt för individerna och deras liv måste genomsyra allt man gör och skriver. Man måste i det längsta akta sig för att återspegla sina egna värderingar i dom.
3. Som en 1800-tals upptäckare. Förhistorien är en stor och mystisk kontinent fylld med roliga och konstiga folk man kan påföra alla möjliga sorters föreställningar och mentaliteter för att bevisa en poäng gentemot sin egen kultur. Ta gärna hem några och visa upp i ett cirkustält utklädda i de roligaste attiraljerna.
Som sagt, Hildebrandt skriver skönlitteratur och det har hon all rätt i världen att göra - men jag kan helt enkelt inte frigöra min insikt om att det var verkliga människor, individer och livsöden under bronsåldern som vi har att göra med. Att använda sig av det utanpåverket för att skapa en skröna är i mitt sinne likställt med att skriva en riktigt sunkig äventyrsroman om den ädle vite mannen som slår sig fram genom mörkhyade kannibal-gäng för att rädda den sköna jungfru-prästinnan vid Ormtemplet - eller nåt liknande. Jag ÄLSKAR Fantasy - min absoluta favoritgenre. För där finns all möjlighet att skapa fantastiska historier och leka med begrepp, klicheer, magi, intriger osv, utan att på något vis klampa in i verkliga människors öden och förvrida dem. Problemet med förhistoriska folk är att de är döda och stumma - de kan aldrig klaga.
Så efter denna utläggning - varför köpte jag Fördömd? För att den utspelas i nutid. Och för att den utspelas på en arkeologisk institution, med intriger i forskarvärlden som bakgrund. Gissa om viss galgförtjusning har spritt sig bland arkeologerna. Är det en nyckelroman, går det att känna igen någon, kan hon sätta fingret på den galenskap som en institution som arbetsplats utgör? Är den överhuvudtaget läsvärd?
På sista fråga kan jag svara ja, fast i min mening sackar den rejält mot slutet. Som Stephen King-fantast måste jag säga att Hildebrandt inte riktigt klarar av att skapa krypande skräck. Däremot är det ett ganska bra mysterium och ett lyckat upplägg med parallellhandlingar i nutid och under sen järnålder. Inledningen med seminariegrävningen är riktigt bra och jag vill varna alla arkeologer som lider av karriärsångest för hon kan spela ganska bra på den nojan. Mindre lyckat är möjligtvis återgivningarna av Forskarassistenten och Prefekten lite längre fram. Känns möjligen lite mer relevant för livet på en kvällstidning i Huvudstaden där folk har starkare kopplingar till kulturetablissemanget och östermalmsöverklassen, än den märkligt inskränkta, sunkigt akademiska värld som arkeologi utgör. Vad som ger kred där är sällan det som ger kred i andra kretsar... Fast andra kan ha en avvikande mening i det här fallet gissar jag.
På det hela taget, en alldeles utmärkt liten sommarläsning när vädret är tråkigt och livet likaså. Kunde inte direkt hitta en person i galleriet som passar in på nån jag känner - möjligtvis med undantag för "Osteologen"...men den typen finns å andra sidan överallt tyvärr.
torsdag 26 juli 2007
Från öppna landskap till mentala träskmarker...
I tisdags kväll vacklade jag, sambo och två ungar ur vår lilla underbara segelbåt efter att ha kryssat runt i skärgården i 10 dagar. Lite kuling, lite regn, lite solsken. Beklämmande vistelser bland monsterbåtar som inte borde tillåtas utanför en båthamn och underbara dagar i solsken på Lilla Nassa bland tångräkor, spigg, havsörn och strandskator. Efter en långtråkig hemputtring uppför Mälaren kändes det trevligt att komma hem igen till civilisationen. Tills jag öppnade onsdagens DN och satte kaffet i vrångstrupen. RAÄ som numera är i händerna på PC-överkänsliga byråkrater har tagit ett nytt steg mot att framstå som en ryggradslös och meningslös parkförvaltare. Ale stenar, ett av Sveriges häftigaste och mest intressanta fornminnen, har länge varit debatterad och diskuterad av arkeologer - med skilda teorier och hypoteser. En del av dessa har undersökts och bekräftats/förkastats via utgrävningar.
Bob Lind är en lokal fanatiker som under ett antal år har förfäktat idén om Ale som kalender - en inte alls unik idé sprungen ur hans hjärna, för arkeoastronomi fanns långt innan honom och de som vill ha en trevlig introduktion rekommenderas Curt Roslunds skrifter (som visserligen kan vara lite extrema, men åtminstone astronomiskt korrekta). Problemet är att Bob är helt övertygad om att Ale tillhör bronsåldern, från vilken tid skeppssättningar också förekommer, liksom från järnåldern. Bevisningen ska ligga i stenarnas placering i förhållande till sol, måne och diverse stjärnor från den perioden. Hans kunskaper om stjärnbildernas utseende och planeternas position från denna tid, som alltså har varierat över årtusendena, har en hel del övrigt att önska. Ett långt mer graverande problem är att stenarna inte står i exakt ursprunglig position. Fornlämningen har "restaurerats" under historisk tid och viss justering av stenarna har skett för att tilltala vissa estetiska värden. Så att en enskild stens position motsvarar venus midsommarposition 1234 f.Kr kan inte riktigt användas som bevisning.
Detta kallas för källkritik och är essentiellt för forskning. All forskning vid universitet är inte av hävd bra på källkritik eller testandet av hypoteser - men det betyder inte att idéer frikopplat från detta därmed ska få kallas för forskning. Det betyder bara att vi måste ställa hårdare krav på forskarna. Bob Lind gillar inte krav, eller källkritik, eller att någon säger emot honom. Han har trakasserat bekanta till mig som jobbar som guider vid stenarna. Lind är fri att hålla sina egna guidningar på platsen, inget alls hindrar honom, men han har inte samma goda inställning till sina meningsmotståndare utan har stört deras guidningar och betett sig allmänt otrevligt.
Nu har vissa förmågor inom RAÄ, vars inställning till universitet och grävande arkeologer i allmänhet verkar vara ointresserad på gränsen till fördomsfull, satt upp skyltar på Ale stenar som berättar kortfattat om Bob Linds teorier, samt andra. De ansåg troligen att detta var en sorts politiskt korrekt "multivokalitet", men för Lind och hans gelikar sågs det naturligtvis som en bekräftelse att hans idéer är likvärdiga med arkeologernas noggranna och debatterade, testade och pågående forskning. Och det tror naturligtvis media och allmänheten också.
Ville först tänka väl om Höga Vederbörande, att deras påhitt var ett godhjärtat med felriktat försök att visa på intresset som fornlämningar kan väcka. Men har efter hand blivit varse att karriärs-administratörerna på Ämbetet verkligen lever i någon sorts villfarelse om att alla idéer är lika goda som åratals av noggrann forskning (se DN nr 2). Värst var inlägget av Ewa Bergdahl i Sydsvenskan, som kan läsas i Martin Rundkvists blogg. Enligt Ewa så har RAÄ "inte till uppgift att ta ställning i en vetenskaplig diskussion." Det kan hon ha rätt i, men hon likställer därmed alla lösryckta påståenden med forskning. Har inte RAÄ till uppgift att åtminstone veta vad vetenskap är? Hon uttrycker även önskemål om att fosrkarsamhället ska ta en dialog med Bob Lind nu. Uppenbarligen har hon aldrig träffat Bob och insett att dialog är inget han tror på, bara monolog. Arkeologerna å andra sidan är redan involverade i många och fruktsamma dialoger med varandra.
Inga av dessa byråkrater är nånsin "på fältet" och träffar fornfanatiker på daglig basis. De sitter i sitt stenslott på Östermalm och förflyttar sig mellan konferenser med andra kulturchefer - de är mer intresserade av att vara "inne" än att understödja arkeologi som vetenskap. De arkeologer jag känner som forskar och gräver tycker det är underbart att komma i kontakt med genuint intresserad allmänhet, hör sig för hos lokalbefolkning om vad som hittats och vad de känner till, håller föreläsningar på länsmuseum och för hembygdsföreningar, visar och berättar vad de gräver upp och skriver om. Men lika lite som vi kan acceptera att nån jeppe beslutat sig för att Birka legat i Värmland, att Gamla Uppsala fanns i Småland, eller att Atlantis fanns i Falun - lika lite kan vi göra avkall på krav på vetenskaplig stringens. För isåfall kan vi ju lika gärna sluta upp att ösa in skattepengar i universiteten - universitet som är öppna för ALLA - inte ett mörkt sammansvuret brödraskap vars nefariska intresse ligger i att dölja Sanningen och knäcka den tappra sanningssökaren.
Man undrar när Ämbetet ska sätta upp skyltar som informerar om att Ale var en landningsplats för utomjordingar, att gånggrifterna pekar ut en stjärnkarta till bebodda planeter - eller att Birka var ur-hemmet för renrasiga blonda svenskar som var landets urinnevånare och som har rätt att dräpa och fördriva alla mörkhåriga.
Jag menar, de ska ju inte ta ställning i "en vetenskaplig diskussion"...
Bob Lind är en lokal fanatiker som under ett antal år har förfäktat idén om Ale som kalender - en inte alls unik idé sprungen ur hans hjärna, för arkeoastronomi fanns långt innan honom och de som vill ha en trevlig introduktion rekommenderas Curt Roslunds skrifter (som visserligen kan vara lite extrema, men åtminstone astronomiskt korrekta). Problemet är att Bob är helt övertygad om att Ale tillhör bronsåldern, från vilken tid skeppssättningar också förekommer, liksom från järnåldern. Bevisningen ska ligga i stenarnas placering i förhållande till sol, måne och diverse stjärnor från den perioden. Hans kunskaper om stjärnbildernas utseende och planeternas position från denna tid, som alltså har varierat över årtusendena, har en hel del övrigt att önska. Ett långt mer graverande problem är att stenarna inte står i exakt ursprunglig position. Fornlämningen har "restaurerats" under historisk tid och viss justering av stenarna har skett för att tilltala vissa estetiska värden. Så att en enskild stens position motsvarar venus midsommarposition 1234 f.Kr kan inte riktigt användas som bevisning.
Detta kallas för källkritik och är essentiellt för forskning. All forskning vid universitet är inte av hävd bra på källkritik eller testandet av hypoteser - men det betyder inte att idéer frikopplat från detta därmed ska få kallas för forskning. Det betyder bara att vi måste ställa hårdare krav på forskarna. Bob Lind gillar inte krav, eller källkritik, eller att någon säger emot honom. Han har trakasserat bekanta till mig som jobbar som guider vid stenarna. Lind är fri att hålla sina egna guidningar på platsen, inget alls hindrar honom, men han har inte samma goda inställning till sina meningsmotståndare utan har stört deras guidningar och betett sig allmänt otrevligt.
Nu har vissa förmågor inom RAÄ, vars inställning till universitet och grävande arkeologer i allmänhet verkar vara ointresserad på gränsen till fördomsfull, satt upp skyltar på Ale stenar som berättar kortfattat om Bob Linds teorier, samt andra. De ansåg troligen att detta var en sorts politiskt korrekt "multivokalitet", men för Lind och hans gelikar sågs det naturligtvis som en bekräftelse att hans idéer är likvärdiga med arkeologernas noggranna och debatterade, testade och pågående forskning. Och det tror naturligtvis media och allmänheten också.
Ville först tänka väl om Höga Vederbörande, att deras påhitt var ett godhjärtat med felriktat försök att visa på intresset som fornlämningar kan väcka. Men har efter hand blivit varse att karriärs-administratörerna på Ämbetet verkligen lever i någon sorts villfarelse om att alla idéer är lika goda som åratals av noggrann forskning (se DN nr 2). Värst var inlägget av Ewa Bergdahl i Sydsvenskan, som kan läsas i Martin Rundkvists blogg. Enligt Ewa så har RAÄ "inte till uppgift att ta ställning i en vetenskaplig diskussion." Det kan hon ha rätt i, men hon likställer därmed alla lösryckta påståenden med forskning. Har inte RAÄ till uppgift att åtminstone veta vad vetenskap är? Hon uttrycker även önskemål om att fosrkarsamhället ska ta en dialog med Bob Lind nu. Uppenbarligen har hon aldrig träffat Bob och insett att dialog är inget han tror på, bara monolog. Arkeologerna å andra sidan är redan involverade i många och fruktsamma dialoger med varandra.
Inga av dessa byråkrater är nånsin "på fältet" och träffar fornfanatiker på daglig basis. De sitter i sitt stenslott på Östermalm och förflyttar sig mellan konferenser med andra kulturchefer - de är mer intresserade av att vara "inne" än att understödja arkeologi som vetenskap. De arkeologer jag känner som forskar och gräver tycker det är underbart att komma i kontakt med genuint intresserad allmänhet, hör sig för hos lokalbefolkning om vad som hittats och vad de känner till, håller föreläsningar på länsmuseum och för hembygdsföreningar, visar och berättar vad de gräver upp och skriver om. Men lika lite som vi kan acceptera att nån jeppe beslutat sig för att Birka legat i Värmland, att Gamla Uppsala fanns i Småland, eller att Atlantis fanns i Falun - lika lite kan vi göra avkall på krav på vetenskaplig stringens. För isåfall kan vi ju lika gärna sluta upp att ösa in skattepengar i universiteten - universitet som är öppna för ALLA - inte ett mörkt sammansvuret brödraskap vars nefariska intresse ligger i att dölja Sanningen och knäcka den tappra sanningssökaren.
Man undrar när Ämbetet ska sätta upp skyltar som informerar om att Ale var en landningsplats för utomjordingar, att gånggrifterna pekar ut en stjärnkarta till bebodda planeter - eller att Birka var ur-hemmet för renrasiga blonda svenskar som var landets urinnevånare och som har rätt att dräpa och fördriva alla mörkhåriga.
Jag menar, de ska ju inte ta ställning i "en vetenskaplig diskussion"...
måndag 9 juli 2007
Ur-svensk, Ur-same, Ur-dumt
Jag skulle bli idéhistoriker, inte arkeolog. Skulle bara inleda mina studier på universitetet grundligt med mänsklighetens förhistoria (eller Sveriges iallafall). Det var Planen. Planen sprack efter två veckor - arkeologi blev mitt liv, min passion, min bittra härskarinna... Det där gapet som lämnades av grundskolan hade alltid irriterat mig: Ena stunden tvåbent apa i Afrika, andra stunden städer, lärosäten och statsmakt. Vad f-n hände däremellan!? Hur gick det till? Vilka orsaker ligger bakom att det blev som det blev? Var det oundvikligt, eller en slump av en slump av en slump?
Arkeologi är ett sökande av svaret på de frågorna, för mig och många andra arkeologer. Vilket är en av anledningarna till att svaren vi finner kan skilja sig så oerhört mycket åt, och varför debatten kan bli så hätsk. För det handlar inte bara om att bedriva forskning, utan i grund och botten handlar det om vad vi anser att mänsklig kultur och människan själv - är. Det betyder inte att alla tolkningar är godtyckliga och likvärdiga. Men det är viktigt att inse att det är grundläggande filosofiska frågeställningar som berörs och att insatsen därmed är hög, långt högre än ett enstaka forskningsanslag.
Själv har jag fastnat för neolitikum, en oerhört intressant period i vår förhistoria, då jordbruk och tamdjur introduceras, metaller dyker upp, keramik börjar användas i stor skala och allt från boplatslägen till stora stenkammargravar och jättelika pålinhägnader konstrueras. Jag studerar Sveriges förhistoria, men det är inte samma sak som svenskarnas förhistoria. Som vilken historiker värd sin kandidatexamen kan redogöra för, så är begreppet Svensk en mycket sentida idé och definition, och har dessutom ändrats åtskilligt under århundradenas lopp, beroende på vilka landskap som erövrades,
resp förlorades till grannstaterna. Så varje gång det blir en diskussion om vem var först, svenskarna eller samerna, får jag en mindre hjärnblödning!
Varför är det så otroligt svårt att inse att det inte går att tala i sådana termer när det gäller 2000 - 4000 - 8000 år sedan?
Men den största fallgropen är inte att okritiskt behandla nationsgrupper och etniska grupper
som vore de evigvarande - det mest fatala misstaget består i att se på "folk" som isolerade biologiska
enheter - som vore de likställda med blomarter som aldrig polleneras med andra arter annat än
i fall av onaturlig odling i växthus. Den här inställningen finns även hos allt för många arkeologer.
Trots överväldigande bevis från både de arkeologiska materialen och antropologiska studier av traditionella, lågtekniska samhällen från de senaste 200 åren, så verkar många fortfarande ha svårt att tänka sig att människor reste och gifte sig över riktigt betydande sträckor. Särskilt under stenåldern när befolkningen var begränsad och utspridd så var det biologiskt omöjligt att hålla på och gifta sig endast inom ett litet område - resultatet hade blivit förödande. Men det är också tydligt att människans sociala drivkraft alltid resulterat i ett betydande inslag av giftemål mellan inte bara grannbyar, utan mellan helt skilda kulturella och språkliga grupper.
DNA-studier är extremt intressant, men tar inte tillräckligt i beaktande att man kanske inte kan skala ned nu levande grupper till "äkta" och "mindre äkta" - som om det någonsin funnits en enhetlig biologisk grupp som urvattnats från punkt 0 till dags dato. Urgruppen existerar inte - inte biologiskt! Vilket inte betyder att kulturell identitet inte varit viktigt och meningsfullt under hela mänsklighetens existens. Att försöka avgöra om neolitikerna var "samer" eller "svenskar" är att hävda att de uppstått ur jorden som fullskapta enheter nån gång i tidernas begynnelse. Och ska man tro på det, då måste man kalla saker vid dess rätta namn - raser!
Skit är skit och snus är snus, om än i gyllene dosor som Fröding skrev (eller snarlikt). Ska vi börja gentesta oss för att avgöra hur mycket svenska/samiska/främmande vi är? Vad jag minns var den senaste statsmakten som var inne på de spåren en av de värsta i världshistorien. Hur slank rasbiologin in genom köksdörren in i finsalongerna?
När ska vi börja inse att vår förhistoria är fyllda av folk, grupper, kulturer och etniciteter som ändras, förändras och försvinner genom årtusendena. Vad vi vet är - vid isens försvinnande kom folk inflyttande i de landområden som idag kallas Sverige från syd, öst och t o m väst (Norge) ungefär samtidigt. Efter detta har människorna fortsatt att flytta på sig, resa, hitta giftemålspartners, handlat, bytt intryck och idéer, språk och religion genom nätverk som nått från kust till kust över alla kontinenter. Det har aldrig funnits ursprungliga svenskar, ursprungliga samer, ursprungliga albaner, nepaleser, thailändare etc, etc. Bara människogrupper som genom historiska förlopp och skeenden numera bär den identiteten med mer eller mindre övertygelse. Att förneka en människa rätten till sin kulturella identitet är lika
mycket av ett övergrepp som att förneka att mänskligheten är1 art, 1 ras.
Som avslutning - låt inte det råttblonda håret, gråblå ögonen och svenskklingande namnet lura er.
Inte heller att jag är emotionellt hämmad, extremt privat, trivs ordning och reda, svär vid jante-lagen, kan bilda kö men expertis, och älskar snö:
Utifrån min faderslinjes genetiska make-up är jag spanska, möjligen med baskiska inslag (tre generationer bakåt).
Arkeologi är ett sökande av svaret på de frågorna, för mig och många andra arkeologer. Vilket är en av anledningarna till att svaren vi finner kan skilja sig så oerhört mycket åt, och varför debatten kan bli så hätsk. För det handlar inte bara om att bedriva forskning, utan i grund och botten handlar det om vad vi anser att mänsklig kultur och människan själv - är. Det betyder inte att alla tolkningar är godtyckliga och likvärdiga. Men det är viktigt att inse att det är grundläggande filosofiska frågeställningar som berörs och att insatsen därmed är hög, långt högre än ett enstaka forskningsanslag.
Själv har jag fastnat för neolitikum, en oerhört intressant period i vår förhistoria, då jordbruk och tamdjur introduceras, metaller dyker upp, keramik börjar användas i stor skala och allt från boplatslägen till stora stenkammargravar och jättelika pålinhägnader konstrueras. Jag studerar Sveriges förhistoria, men det är inte samma sak som svenskarnas förhistoria. Som vilken historiker värd sin kandidatexamen kan redogöra för, så är begreppet Svensk en mycket sentida idé och definition, och har dessutom ändrats åtskilligt under århundradenas lopp, beroende på vilka landskap som erövrades,
resp förlorades till grannstaterna. Så varje gång det blir en diskussion om vem var först, svenskarna eller samerna, får jag en mindre hjärnblödning!
Varför är det så otroligt svårt att inse att det inte går att tala i sådana termer när det gäller 2000 - 4000 - 8000 år sedan?
Men den största fallgropen är inte att okritiskt behandla nationsgrupper och etniska grupper
som vore de evigvarande - det mest fatala misstaget består i att se på "folk" som isolerade biologiska
enheter - som vore de likställda med blomarter som aldrig polleneras med andra arter annat än
i fall av onaturlig odling i växthus. Den här inställningen finns även hos allt för många arkeologer.
Trots överväldigande bevis från både de arkeologiska materialen och antropologiska studier av traditionella, lågtekniska samhällen från de senaste 200 åren, så verkar många fortfarande ha svårt att tänka sig att människor reste och gifte sig över riktigt betydande sträckor. Särskilt under stenåldern när befolkningen var begränsad och utspridd så var det biologiskt omöjligt att hålla på och gifta sig endast inom ett litet område - resultatet hade blivit förödande. Men det är också tydligt att människans sociala drivkraft alltid resulterat i ett betydande inslag av giftemål mellan inte bara grannbyar, utan mellan helt skilda kulturella och språkliga grupper.
DNA-studier är extremt intressant, men tar inte tillräckligt i beaktande att man kanske inte kan skala ned nu levande grupper till "äkta" och "mindre äkta" - som om det någonsin funnits en enhetlig biologisk grupp som urvattnats från punkt 0 till dags dato. Urgruppen existerar inte - inte biologiskt! Vilket inte betyder att kulturell identitet inte varit viktigt och meningsfullt under hela mänsklighetens existens. Att försöka avgöra om neolitikerna var "samer" eller "svenskar" är att hävda att de uppstått ur jorden som fullskapta enheter nån gång i tidernas begynnelse. Och ska man tro på det, då måste man kalla saker vid dess rätta namn - raser!
Skit är skit och snus är snus, om än i gyllene dosor som Fröding skrev (eller snarlikt). Ska vi börja gentesta oss för att avgöra hur mycket svenska/samiska/främmande vi är? Vad jag minns var den senaste statsmakten som var inne på de spåren en av de värsta i världshistorien. Hur slank rasbiologin in genom köksdörren in i finsalongerna?
När ska vi börja inse att vår förhistoria är fyllda av folk, grupper, kulturer och etniciteter som ändras, förändras och försvinner genom årtusendena. Vad vi vet är - vid isens försvinnande kom folk inflyttande i de landområden som idag kallas Sverige från syd, öst och t o m väst (Norge) ungefär samtidigt. Efter detta har människorna fortsatt att flytta på sig, resa, hitta giftemålspartners, handlat, bytt intryck och idéer, språk och religion genom nätverk som nått från kust till kust över alla kontinenter. Det har aldrig funnits ursprungliga svenskar, ursprungliga samer, ursprungliga albaner, nepaleser, thailändare etc, etc. Bara människogrupper som genom historiska förlopp och skeenden numera bär den identiteten med mer eller mindre övertygelse. Att förneka en människa rätten till sin kulturella identitet är lika
mycket av ett övergrepp som att förneka att mänskligheten är1 art, 1 ras.
Som avslutning - låt inte det råttblonda håret, gråblå ögonen och svenskklingande namnet lura er.
Inte heller att jag är emotionellt hämmad, extremt privat, trivs ordning och reda, svär vid jante-lagen, kan bilda kö men expertis, och älskar snö:
Utifrån min faderslinjes genetiska make-up är jag spanska, möjligen med baskiska inslag (tre generationer bakåt).
söndag 8 juli 2007
Ett aktivt sinne i en aktiv kropp
Har blivit slav under min Mp3-spelare. Inget unikt med det, men där coola människor skapar läckra spellistor har jag slutgiltigt tagit steget in i akademiker-nördarnas värld och blivit besatt av ljudböcker. Inte romaner och deckare, utan inspelningar av mer eller mindre vetenskapliga verk av mer eller mindre populär natur, samt de föreläsningsserier från USA som skapats för just detta ändamål. Finns inget som är så trevligt som att cykla hem i skymningen medan man lyssnar på Professor Chandak Sengoopta som ingående berättar om Darwins främsta verk och dess påverkan på vårt nutida samhälles framväxt. Eller stå tvättstugan och förnöjt vika tvätt medan jag får en ingående kunskap om Tolkiens verk av litteraturvetaren Michael Drout, eller kanske slappna av på tåget med en fascinerande föresläsningsserie om forskning kring livets uppkomst av den lysande föreläsaren Robert M Hazen. Det är faktiskt otroligt roligt och givande och har lyckats sänka min hjärtpuls vid åtskilliga tillfällen då jag stått inträngd på ett överfullt t-banetåg, eller kopierat högvis med låneböcker som krävts in.
Senaste veckan har jag lyssnat på en ljudinspelning av filosofen och kognitionsforskaren Peter Gärdenfors bok "Hur Homo blev sapiens", som lägger ut texten på ett relativt lättförståeligt sätt om hu kognitionsforskarna ställer sig till frågor rörande vad som skiljer människan från
djuren, och vad som inte skiljer oss från dem. Många exempel på psykologiska tester av barn, schimpanser och råttor vilket jag alltid finner underhållande.
Mycket av dessa spörsmål har direkt relevans för arkeologer, för de berör frågan av var biologin
slutar och det intellektuella tar vid. Arkeologi är fascinerande som ämne, för dess utövare kan
vara allt från rena filosofer till rena naturvetare - vilket gör att debatterna kan bli ganska infekterade...
Jag befinner mig lite mittemellan ytterligheterna, för jag tror inte att vi kan förstå människan eller mänsklighetens utveckling ur ett rent evolutionistiskt perspektiv där man använder sig av evolutionsbiologiska begrepp och modeller för att förstå kulturell förändring resp. kontinuitet. Männsikan har en fantastisk förmåga att intellektuellt forma och förstå världen genom sociala konstruktioner, och hennes värdegrund har endast mycket sällan något "rationellt" och "objektivt" över sig.
Men inte heller tror jag att man kan helt bortse från att människan är en fysisk biologisk varelse som möter och upplever omvärlden via sin kropp och sina neurologiska sinnen.
Att påstå att t ex kön uteslutande är en social konstruktion är lika felaktigt i min mening,
som att hävda att vi som individer är förprogrammerade att leda, följa, jaga, samla,
vara promiskuösa, trogna, etc etc.
Gärdenfors skrev förresten en längre artikel i dagens SvD om en stor internationell, tvärvetenskaplig konferens i Afrika om språkets uppkomst och utveckling hos människan där diskussionen ofta rörde sig kring tolkningar av fenomenet grottkonst och frågan om när våra sinnen först började skapa inre symboliska världar och föreställningar, en fråga han också intresserar sig för i boken jag lyssnar på. Alltid intressant att få en inblick i hur andra discipliner närmar sig dessa ämnen och uppfattar dem.
Senaste veckan har jag lyssnat på en ljudinspelning av filosofen och kognitionsforskaren Peter Gärdenfors bok "Hur Homo blev sapiens", som lägger ut texten på ett relativt lättförståeligt sätt om hu kognitionsforskarna ställer sig till frågor rörande vad som skiljer människan från
djuren, och vad som inte skiljer oss från dem. Många exempel på psykologiska tester av barn, schimpanser och råttor vilket jag alltid finner underhållande.
Mycket av dessa spörsmål har direkt relevans för arkeologer, för de berör frågan av var biologin
slutar och det intellektuella tar vid. Arkeologi är fascinerande som ämne, för dess utövare kan
vara allt från rena filosofer till rena naturvetare - vilket gör att debatterna kan bli ganska infekterade...
Jag befinner mig lite mittemellan ytterligheterna, för jag tror inte att vi kan förstå människan eller mänsklighetens utveckling ur ett rent evolutionistiskt perspektiv där man använder sig av evolutionsbiologiska begrepp och modeller för att förstå kulturell förändring resp. kontinuitet. Männsikan har en fantastisk förmåga att intellektuellt forma och förstå världen genom sociala konstruktioner, och hennes värdegrund har endast mycket sällan något "rationellt" och "objektivt" över sig.
Men inte heller tror jag att man kan helt bortse från att människan är en fysisk biologisk varelse som möter och upplever omvärlden via sin kropp och sina neurologiska sinnen.
Att påstå att t ex kön uteslutande är en social konstruktion är lika felaktigt i min mening,
som att hävda att vi som individer är förprogrammerade att leda, följa, jaga, samla,
vara promiskuösa, trogna, etc etc.
Gärdenfors skrev förresten en längre artikel i dagens SvD om en stor internationell, tvärvetenskaplig konferens i Afrika om språkets uppkomst och utveckling hos människan där diskussionen ofta rörde sig kring tolkningar av fenomenet grottkonst och frågan om när våra sinnen först började skapa inre symboliska världar och föreställningar, en fråga han också intresserar sig för i boken jag lyssnar på. Alltid intressant att få en inblick i hur andra discipliner närmar sig dessa ämnen och uppfattar dem.
torsdag 5 juli 2007
Vansinnets Marknad - Vinnare och förlorare
Idén är strålande: Kulturinrättningar som museer och teatrar ska minsann inte gynnas i den Heliga Marknadens Namn. Deras hyror ska vara marknadsanpassade! Hyrorna ska följa den övriga utvecklingen i området. Eftersom de är kulturinrättningar med syfte och mål att uppfylla kvalitetskrav om utbud och utbildning så är deras inkomster begränsade och täcks främst upp av anslag från Staten. Det anslaget behöver inte anpassas till marknadshyrorna, så när de stiger blir det mindre kvar i potten. Personal sparkas, satsningar läggs på is, öppettider minskar, konservering och forskning på material skrinläggs.
Hela poängen med en marknadsekonomi baseras på en förutsättning att aktörerna har någon sorts förmåga att välja eller välja bort - är hyrorna för höga? Flytta! Men flera av dem kan inte flytta, det är beslutat att de måste vara kvar och hursomhelst, en flytt av tonvis med ovärdeliga föremål är inget man klarar av över dan för en spottstyver. Och flytta var? Bygganden måste vara anpassad för verksamheten, man kan inte spela teater i en kontorskorridor i Tibble - iallafall inte om man vill dra någon publik. Etnografiska skulle säkert kunna få en skitbillig lokal i en hangar på ett nedlagt flygfält i Norrland, men deras uppdrag är att förmedla kunskap om andra folk och kulturer till Sveriges befolkning, vilket är svårt att göra om det krävs GPS för att ens hitta dom. Kulturinrättningarna ska vara tillgängliga för allmänheten, de kan inte byta ort och plats vartannat år. Och vem vill ha deras specialbyggda lokaler istället?
Men det absolut mest Kafka-artade i situationen är hur upplägget går till:
1. Staten ger anslag
2. Mottagaren betalar sin hyra
3. Statens fastighetsverk tar emot hyran
4. Staten har fått en "inkomst"
Resultat = Administrationen frodas och byråkratin växer, och de som faktiskt arbetar med att genomföra uppdragen de fått av Staten sparkas och får a-kassa istället.
Inom universitetet är det samma vansinniga moment-22. Här är det Akademiska Hus som pressar utbildningsorterna på enorma kostnader för lokaler de inte har nåt val i överhuvudtaget. Akademiska Hus gör enorma vinster medan institutionerna sparkar lärare, drar in på forskartjänster och försämrar utbildningen bara för att gå runt.
Slå fast hyrorna så att långsiktig planering kan genomföras. Dra ned motsvarande på anslagen (borde vara enklare att förutse dem också). Skär i administration och byråkrati istället, som i nuläget verkar tro att högskolor och museer är ett sorts irriterande bihang till den egentliga verksamheten - vilket är Administration.
Hela poängen med en marknadsekonomi baseras på en förutsättning att aktörerna har någon sorts förmåga att välja eller välja bort - är hyrorna för höga? Flytta! Men flera av dem kan inte flytta, det är beslutat att de måste vara kvar och hursomhelst, en flytt av tonvis med ovärdeliga föremål är inget man klarar av över dan för en spottstyver. Och flytta var? Bygganden måste vara anpassad för verksamheten, man kan inte spela teater i en kontorskorridor i Tibble - iallafall inte om man vill dra någon publik. Etnografiska skulle säkert kunna få en skitbillig lokal i en hangar på ett nedlagt flygfält i Norrland, men deras uppdrag är att förmedla kunskap om andra folk och kulturer till Sveriges befolkning, vilket är svårt att göra om det krävs GPS för att ens hitta dom. Kulturinrättningarna ska vara tillgängliga för allmänheten, de kan inte byta ort och plats vartannat år. Och vem vill ha deras specialbyggda lokaler istället?
Men det absolut mest Kafka-artade i situationen är hur upplägget går till:
1. Staten ger anslag
2. Mottagaren betalar sin hyra
3. Statens fastighetsverk tar emot hyran
4. Staten har fått en "inkomst"
Resultat = Administrationen frodas och byråkratin växer, och de som faktiskt arbetar med att genomföra uppdragen de fått av Staten sparkas och får a-kassa istället.
Inom universitetet är det samma vansinniga moment-22. Här är det Akademiska Hus som pressar utbildningsorterna på enorma kostnader för lokaler de inte har nåt val i överhuvudtaget. Akademiska Hus gör enorma vinster medan institutionerna sparkar lärare, drar in på forskartjänster och försämrar utbildningen bara för att gå runt.
Slå fast hyrorna så att långsiktig planering kan genomföras. Dra ned motsvarande på anslagen (borde vara enklare att förutse dem också). Skär i administration och byråkrati istället, som i nuläget verkar tro att högskolor och museer är ett sorts irriterande bihang till den egentliga verksamheten - vilket är Administration.
onsdag 4 juli 2007
Arkeologiska perioder
För att underlätta för mig själv har jag nu lagt ett enklare kronologiskt schema som bild längst ned på sidan (se länk överst till vänster på sidan). Perioderna anges i deras relativa längd i förhållande till varandra - vilket jag tycker kan vara en pedagogisk poäng. Man ser snabbt hur förhållandevis liten tid som vår historiska tid utgör. Början är alltid subjektiv förstås. Men jag har valt istidens slut och de första människornas invandring i Sverige - om jag hade valt början på paleolitikum i globalt perspektiv hade Sveriges förhistoria blivit knappt synlig.
Eftersom jag har vissa personliga preferenser har jag även angivit mer specifika arkeologiska kulturer inom neolitikum i södra Sverige. Även de andra stora perioderna har naturligtvis finfördelningar i olika "kulturer" eller underperioder, baserat på fyndtyper, teknologi, gravskick eller ekonomi t ex. Notera att de neolitiska kulturerna jag visar bara är giltiga för södra Sverige, upp till Gästrikland ungefär. I Norrland finns andra grupper och "kulturer" under denna tid. Dateringarna som anges är ungefärliga och kan skilja sig åt mellan olika regioner. T ex finns inga gånggrifter i Mellansverige, och gropkeramisk kultur dyker upp senare i Skåne än i Mälardalen osv.
OBS! En arkeologisk kultur är inte likställt med ett "folk" i begreppet isolerad biologisk enhet. Att en kultur ersätter en annan betyder inte att det kommit in nya folkgrupper som trängt undan de gamla, utan i de flesta fall betyder det att man ändrat sin materiella kultur, kanske sin ekonomi och ibland även sin religion och kosmologi. Anledningarna till detta är många och skilda. Det kan bero på att man knytit an till grupper i andra regioner, ändrat sina giftemålsmönster, eller tvärtom brutit med långtida kontakter av olika skäl.
Eftersom jag har vissa personliga preferenser har jag även angivit mer specifika arkeologiska kulturer inom neolitikum i södra Sverige. Även de andra stora perioderna har naturligtvis finfördelningar i olika "kulturer" eller underperioder, baserat på fyndtyper, teknologi, gravskick eller ekonomi t ex. Notera att de neolitiska kulturerna jag visar bara är giltiga för södra Sverige, upp till Gästrikland ungefär. I Norrland finns andra grupper och "kulturer" under denna tid. Dateringarna som anges är ungefärliga och kan skilja sig åt mellan olika regioner. T ex finns inga gånggrifter i Mellansverige, och gropkeramisk kultur dyker upp senare i Skåne än i Mälardalen osv.
OBS! En arkeologisk kultur är inte likställt med ett "folk" i begreppet isolerad biologisk enhet. Att en kultur ersätter en annan betyder inte att det kommit in nya folkgrupper som trängt undan de gamla, utan i de flesta fall betyder det att man ändrat sin materiella kultur, kanske sin ekonomi och ibland även sin religion och kosmologi. Anledningarna till detta är många och skilda. Det kan bero på att man knytit an till grupper i andra regioner, ändrat sina giftemålsmönster, eller tvärtom brutit med långtida kontakter av olika skäl.
tisdag 3 juli 2007
Tamdjur: Hunden, grisen, kossan och människan
"Eketorpssvin" på Kolmårdens djurpark. De har avlats fram genom korsning av tamgrisar och vildsvin för att återskapa utseendet hos de halvtama skogssvin som varit den vanligaste grisarten i Sverige sen Neolitikum, för 6000 år sedan. (mitt foto)Domesticering av djur är ett fascinerande ämne, vilka arter som fungerar ihop med människor och vilka som fungerar mindre bra. De flesta djur kan till tämjas, till en viss gräns, bara de kommer i mänsklig vård vid späd ålder. Det finns tama tigrar, ekorrar, måsar osv. Men även de som fötts upp från allra första början i "fångenskap" blir aldrig helt domesticerade. De har instinkter för flykt och försvar i allt för stark grad kvar. Sånt försvinner inte på en generation.
Domesticerade djur är sådana som under generationer fötts upp av människor som påfört sitt eget selektiva tryck, vilket resulterat i att de numera skiljer sig i beteende från sina vilda förfäder, och ofta även skiljer sig visuellt. Vargen var det första djur vi knöt an till, de lever i sociala flockar, är betingade på sociala hierarkier, förstärker sociala band med närkontakt - allt viktiga beståndsdelar för att samvaron med de tidiga människorna skulle fungera. men avgörande för den tidiga domesticeringen var deras levnadssätt - som jägare av stora villebråd. Precis som människan. Det fanns konkurrens, men även ömsesidig nytta.
Genetiska studier har hittills resulterat i att man tror att hunden domesticerades för 15.000 år sedan i Asien. Visst problem kan föreligga i att hunden inte är skapad ur tomma luften, den framavlades ju ur vargstammar och man måste därför "bestämma" vad man anser är avgörande för "hund" resp "varg". Båda är fortfarande så nära besläktade att de får fertil avkomma. Ur arkeologisk synvinkel är det troligt att den första tiden med människorna inte föranledde några avancerade avelsprogram - det var trots allt vargen som jaktpartner man ville åt, fast lite snällare och fogligare. Det är troligt att många honor med mer eller mindre mening fick befruktas av vilda vargar, vilket utökade den genetiska poolen. Forskarna har sett att dagens hundar har störst genetisk spridning i Sydasien och beräknar att detta har skett runt 15.000 år sedan. Vad det visar är helt enkelt att det var vid denna tidpunkt som människan började medvetet hålla sina hundar åtskilda från vilda vargar och mer aktivt påverka selektionen av uppskattade drag och beteenden. Arkeolgiskt finns det tama hundar, rent osteologiskt mycket lika vargarna, i mänskliga miljöer (t.o.m gravar) för minst 14.000 år sedan och tamhunden följde med de tidiga invandrarna till Amerikanska kontinenten för minst så länge sedan. Troligast är att tama varghundar funnits i årtusenden innan detta, men det arkeologiska materialet är sparsamt överhuvudtaget, så det blir svårt att avgöra.
Ett mer närstående exempel på hur djur visserligen domesticeras, men får sin genpool utökad av vilda motsvarigheter är svinet. I Sverige fanns vildsvinet redan under mesolitikum, men de tamgrisar som börjar uppträda på de första jordbrukarboplatserna för ca 6000 år sedan var säkerligen del av det "paket" av säd och tamdjur som infördes. Både ko och får/get har inga lokala föregångare utan kom ursprungligen från Mellanöstern. Väl på plats fick dock kossorna finna sig i att bli utsläppta för att betäckas av en del uroxar (som inte var oxar alls, utan tjurar) vilket andra genetiska studier i Uppsala av Anders Götherström m.fl visar visar. Även grisarna avlades med vildsvinen och fick ett utseende som inte alltid är lätt för en osteolog att avgöra, om det rör sig om vilda eller domesticerade individer. Dessa "skogssvin" var faktiskt de allmänt förekommande grisarna inom svensk bondekultur fram till 1800-talet, då import av framavlade raser med mycket kött och fett importerades (se bilden i början).
DNA är ett fantastiskt hjälpmedel för arkeologer, men det kan inte ensamt svara på hur saker och ting skedde eftersom människan redan från allra första början aldrig låtit saker vara okomplicerade. Gränsen mellan tamt och vilt är svår nog att avgöra, och är ibland en definitionsfråga, gränsen mellan folkgrupper baserad på enstaka geners frekvens eller blodgrupper är fullständigt missvisande. För när det gäller människorna, så har vi alltid flyttat, gift oss och fått barn över sträckor som får andra djurgrupper att blekna i jämförelse. Även under stenåldern.
måndag 2 juli 2007
Arkeologi för barn
När man utsätter barn för den extrema situation att båda föräldrarna är arkeologer, dessutom stenåldersarkeologer vars idé om en kul exkursion är att kolla in nyplöjda åkrar och dikesgrenar i jakt på slagen sten - ja då måste man handskas varsamt med de ömtåliga sinnena. I vårt fall har det betytt att vi faktiskt pratat väldigt lite om förhistoria med dottern, som nu vid 5 års ålder börjar visa upp det makalöst nyfikna och kunskapstörstande sinne som endast små Homo sapiens har. Visst, vi har haft enstaka små barnböcker (t ex "Rut och Knut gräver ut", "Min första bok om stenåldern" - skriven av vår fenomenala kollega Cia), men vi har med viss iver hypat böcker om traktorer, bakning, cykling, snickerier etc, som ett försök att på inga viss kväva det lilla livet med förnumstiga historier om gamla ben och pilspetsar. Inte helt lätt att förklara för ett litet barn vad mamma och pappa gör på jobbet egentligen.
Men det sista halvåret har det varit en hård press på oss från barnahåll att läsa ovannämnda böcker, liksom Laura Trenters "Gräv efter spår" och så Hedenhös naturligtvis (sakmässigt helt åt fanders, men fortfarande en personlig favorit). Då och då kommer krav att jag ska berätta mer om ben "eftersom du kan så mycket om skelett", vi har gjort stenålderskeramik av troll-lera och Lo har nu även med hjälp av sandlåde-sållet fått fram äkta stenålderskeramik på pappas grävning. Vi håller emot och hon drar på. Man får väl vara glad så länge det varar.
Dåochdå kommer det ju inslag eller program på barn-TV om förhistorien, en ibland rent smärtsam upplevelse för en forskare. Särskilt inslag om stenåldern kan resultera i att stenåldersarkeologer ligger kvidande på mattan i fosterställning. Det finns tack o lov undantag. Särskilt uppskattar jag serien "Dra mig baklänges" som just nu repriseras på helgmorgnar i Barnkanalen. Sjuåriga Alpha åker varje avsnitt tillbaka i tiden, allt från istid till 50-tal, för att undersöka ett tema såsom godis, leksaker eller hur man håller rent. Leds av Johan Peterson som jag uppskattade redan i "Kött på benen".
Måste ge Väl Godkänt till programmets stenåldersekvenser, även om MVG inte riktigt nås. Betyget dras ned lite av att skinnkläderna ser ut som stora pälslappar som knappt sitter ihop, och en något överdriven bild av hur pass varmt det var vid jordbrukets införande - det fanns visst snö på vintern och vindruvorna var nog troligen mer inplanterade av de första jordbrukarna än vildväxande. Trots detta lilla - riktigt bra och otroligt roligt! Får jag nån gång chansen att lägga upp grundutbildningen ska jag nog utgå från dom i en del diskussioner, om vår allmänna kunskap och inställning till förhistoria.
I sommar har Historiska museet utgrävning på sin innergård för barn - må vara populistiskt, men mina ungar ska dit iallafall. Det enda jag som stockholmare minns av Historiska var den sommar de hade stenålderstema med helgrillad gris och malning av säd för att baka sitt eget bröd. Inga utställningar, inget annat, trots upprepade skolbesök.
Boktips för små-arkeologer - av arkeologer:
"Gräv efter spår" av Laura Trenter. Alfabeta förlag
"Allt från början - från cell till människa" av Jonathan Lindström. Bonnier Carlsen förlag
"Första boken om stenåldern/bronsåldern/järnåldern/vikingarna." av Cecilia Lidström Holmberg. A & W.
Men det sista halvåret har det varit en hård press på oss från barnahåll att läsa ovannämnda böcker, liksom Laura Trenters "Gräv efter spår" och så Hedenhös naturligtvis (sakmässigt helt åt fanders, men fortfarande en personlig favorit). Då och då kommer krav att jag ska berätta mer om ben "eftersom du kan så mycket om skelett", vi har gjort stenålderskeramik av troll-lera och Lo har nu även med hjälp av sandlåde-sållet fått fram äkta stenålderskeramik på pappas grävning. Vi håller emot och hon drar på. Man får väl vara glad så länge det varar.
Dåochdå kommer det ju inslag eller program på barn-TV om förhistorien, en ibland rent smärtsam upplevelse för en forskare. Särskilt inslag om stenåldern kan resultera i att stenåldersarkeologer ligger kvidande på mattan i fosterställning. Det finns tack o lov undantag. Särskilt uppskattar jag serien "Dra mig baklänges" som just nu repriseras på helgmorgnar i Barnkanalen. Sjuåriga Alpha åker varje avsnitt tillbaka i tiden, allt från istid till 50-tal, för att undersöka ett tema såsom godis, leksaker eller hur man håller rent. Leds av Johan Peterson som jag uppskattade redan i "Kött på benen".
Måste ge Väl Godkänt till programmets stenåldersekvenser, även om MVG inte riktigt nås. Betyget dras ned lite av att skinnkläderna ser ut som stora pälslappar som knappt sitter ihop, och en något överdriven bild av hur pass varmt det var vid jordbrukets införande - det fanns visst snö på vintern och vindruvorna var nog troligen mer inplanterade av de första jordbrukarna än vildväxande. Trots detta lilla - riktigt bra och otroligt roligt! Får jag nån gång chansen att lägga upp grundutbildningen ska jag nog utgå från dom i en del diskussioner, om vår allmänna kunskap och inställning till förhistoria.
I sommar har Historiska museet utgrävning på sin innergård för barn - må vara populistiskt, men mina ungar ska dit iallafall. Det enda jag som stockholmare minns av Historiska var den sommar de hade stenålderstema med helgrillad gris och malning av säd för att baka sitt eget bröd. Inga utställningar, inget annat, trots upprepade skolbesök.
Boktips för små-arkeologer - av arkeologer:
"Gräv efter spår" av Laura Trenter. Alfabeta förlag
"Allt från början - från cell till människa" av Jonathan Lindström. Bonnier Carlsen förlag
"Första boken om stenåldern/bronsåldern/järnåldern/vikingarna." av Cecilia Lidström Holmberg. A & W.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
