"Eketorpssvin" på Kolmårdens djurpark. De har avlats fram genom korsning av tamgrisar och vildsvin för att återskapa utseendet hos de halvtama skogssvin som varit den vanligaste grisarten i Sverige sen Neolitikum, för 6000 år sedan. (mitt foto)Domesticering av djur är ett fascinerande ämne, vilka arter som fungerar ihop med människor och vilka som fungerar mindre bra. De flesta djur kan till tämjas, till en viss gräns, bara de kommer i mänsklig vård vid späd ålder. Det finns tama tigrar, ekorrar, måsar osv. Men även de som fötts upp från allra första början i "fångenskap" blir aldrig helt domesticerade. De har instinkter för flykt och försvar i allt för stark grad kvar. Sånt försvinner inte på en generation.
Domesticerade djur är sådana som under generationer fötts upp av människor som påfört sitt eget selektiva tryck, vilket resulterat i att de numera skiljer sig i beteende från sina vilda förfäder, och ofta även skiljer sig visuellt. Vargen var det första djur vi knöt an till, de lever i sociala flockar, är betingade på sociala hierarkier, förstärker sociala band med närkontakt - allt viktiga beståndsdelar för att samvaron med de tidiga människorna skulle fungera. men avgörande för den tidiga domesticeringen var deras levnadssätt - som jägare av stora villebråd. Precis som människan. Det fanns konkurrens, men även ömsesidig nytta.
Genetiska studier har hittills resulterat i att man tror att hunden domesticerades för 15.000 år sedan i Asien. Visst problem kan föreligga i att hunden inte är skapad ur tomma luften, den framavlades ju ur vargstammar och man måste därför "bestämma" vad man anser är avgörande för "hund" resp "varg". Båda är fortfarande så nära besläktade att de får fertil avkomma. Ur arkeologisk synvinkel är det troligt att den första tiden med människorna inte föranledde några avancerade avelsprogram - det var trots allt vargen som jaktpartner man ville åt, fast lite snällare och fogligare. Det är troligt att många honor med mer eller mindre mening fick befruktas av vilda vargar, vilket utökade den genetiska poolen. Forskarna har sett att dagens hundar har störst genetisk spridning i Sydasien och beräknar att detta har skett runt 15.000 år sedan. Vad det visar är helt enkelt att det var vid denna tidpunkt som människan började medvetet hålla sina hundar åtskilda från vilda vargar och mer aktivt påverka selektionen av uppskattade drag och beteenden. Arkeolgiskt finns det tama hundar, rent osteologiskt mycket lika vargarna, i mänskliga miljöer (t.o.m gravar) för minst 14.000 år sedan och tamhunden följde med de tidiga invandrarna till Amerikanska kontinenten för minst så länge sedan. Troligast är att tama varghundar funnits i årtusenden innan detta, men det arkeologiska materialet är sparsamt överhuvudtaget, så det blir svårt att avgöra.
Ett mer närstående exempel på hur djur visserligen domesticeras, men får sin genpool utökad av vilda motsvarigheter är svinet. I Sverige fanns vildsvinet redan under mesolitikum, men de tamgrisar som börjar uppträda på de första jordbrukarboplatserna för ca 6000 år sedan var säkerligen del av det "paket" av säd och tamdjur som infördes. Både ko och får/get har inga lokala föregångare utan kom ursprungligen från Mellanöstern. Väl på plats fick dock kossorna finna sig i att bli utsläppta för att betäckas av en del uroxar (som inte var oxar alls, utan tjurar) vilket andra genetiska studier i Uppsala av Anders Götherström m.fl visar visar. Även grisarna avlades med vildsvinen och fick ett utseende som inte alltid är lätt för en osteolog att avgöra, om det rör sig om vilda eller domesticerade individer. Dessa "skogssvin" var faktiskt de allmänt förekommande grisarna inom svensk bondekultur fram till 1800-talet, då import av framavlade raser med mycket kött och fett importerades (se bilden i början).
DNA är ett fantastiskt hjälpmedel för arkeologer, men det kan inte ensamt svara på hur saker och ting skedde eftersom människan redan från allra första början aldrig låtit saker vara okomplicerade. Gränsen mellan tamt och vilt är svår nog att avgöra, och är ibland en definitionsfråga, gränsen mellan folkgrupper baserad på enstaka geners frekvens eller blodgrupper är fullständigt missvisande. För när det gäller människorna, så har vi alltid flyttat, gift oss och fått barn över sträckor som får andra djurgrupper att blekna i jämförelse. Även under stenåldern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar