Långt borta, så nära

Geografi, som alla kulturgeografer vet, är långt mer än avstånd i rummet mätt i X, Y eller Z. Om något är nära eller långt bort beror på så många olika saker. Vilka kommunikationsvägar finns det, t ex? Under nästan hela förhistorien var vattenvägarna nästan det enda gångbara om man skulle ta sig längre sträckor, särskilt om man hade packning med sig. Sommar var klart bättre som resesäsong än vinter i de flesta fall. Fast i norr, på de skogsfria markerna, var det som allra mest framkomligast över land under de snötäckta delarna av året (så länge det inte var för kallt). Men minst lika viktigt som topografi och klimat var faktiskt människorna som bebodde markerna. Det krävdes färdvägar i huvudet, i minnet, innan kartor började ritas. Man följde de vägar ens föräldrar och äldre släktingar visat först och främst.

Det gällde även att ha ett mål med resan och en relation med de man besökte. Bara att hitta en annan bosättning kunde vara komplicerat under stenåldern, då man flyttade runt efter årstiderna. Man behövde förkunskap om i vilken vik, och uppför vilken höjdrygg, husen och byarna var etablerade. Och när man visste det krävdes det också att man var inbjuden, eller åtminstone kunde förvänta sig ett gott bemötande om man dök upp i närheten så att man inte möttes av en skur pilar eller t.o.m. en utskällning. Kontakter, allianser, vänskapsband som ärvdes över generationer, giftemål och ingifta släktingar, bytespartners - allt detta krävdes för att hålla vissa kommunikationsleder öppna och välanvända, medan andra som rent geografiskt sett var minst lika nära, växte igen och förblev dåligt utnyttjade.

Samma sak är det fortfarande såklart. Med den skillnaden att vi nu rör oss snabbare över land än över vatten i de flesta fall, och att flygfälten är noder i landskapet. Likväl har vi våra upptrampade stigar. Jag tänkte på det igår när jag satt på tåget mellan Stockolm och Göteborg, på väg till Bohusläns museum i Uddevalla för att prata keramikhantverk under stenåldern. Resan tar ungefär lika lång tid som att åka ned till Malmö, men medan jag åkt till Sydsverige fler gånger än jag orkar minnas så var detta den första resa till Västsverige jag gjort sedan en exkursion på B-kursen i arkeologi 1993 (bortsett från en helgexkursion till Värmland med en kvartärgeologisk kurs). Det finns flera anledningar för detta, och brist på intresse är definitivt inte en av dem - tvärtom.

Läge: Skåne är porten till kontinenten - många resor har gjorts ned genom landet för att ta sig över till Danmark (Roskildefestivalen har varit den vanliga anledningen).
Arbete: Jag, liksom 100-200 andra arkeologer, drog ned till Skåne för att jobba på jätteprojekten runt Öresundsbron och Väskustbanan i slutet av 1990-talet.
Vänskapsband: Flera kollegor till mig blev kvar där nere, på allehanda kontor, och det har varit naturligt att besöka dem igen.
Ämnesgemenskap: Lund har en osteologisk avdelning, vilket har lett till en del besök hos både osteolog-kollegor och bevistade disputationer.
Forskningsintresse: En del samarbete med keramiska forskningslaboratoriet i samband med avhandlingen.
Osv, osv.

Jag var faktiskt på väg till Göteborg förra hösten för att hålla ett seminarium och besöka samlingarna, men hysterisk avhandlingsstress och sjuka barn (och föräldrar) ledde till att det fick läggas på is. Så det var hemskt trevligt att få en inbjudan av Håkan Pettersson att komma till Bohus museum och prata keramik. Även om min totala arbetspanik ledde till att jag kastade mig på tåget tillbaka på eftermiddagen, istället för att ta några dagar och kolla in omgivningarna och diverse arekologiskt material som jag hade önskat. Nästa gång, nästa år.

Trevligt nog fanns det en del gamla bekanta på museet som jag kunde återknyta kontakten med - en trevlig aspekt av arkeologyrket är att det nästan alltid finns en kompis, eller kompis kompis på de flesta arbetsplatser när man varit verksam i några år. Så där var Mattias Öbrink som gick grundkursen med mig, Barbro Lindh som läste osteologi ihop med mig och som jag delade lägenhet med i Malmö när vi grävde på Väskustbanan. Gabi Kalmar som också ingick i dessa horder av legoknekts-soldater på plats i Skåne, och Niklas Ytterberg som jag grävt med på Lunda vid Strängnäs t ex. Så nu när jag har börjat bygga upp lite bättre sociala kommunikationsleder västerut (inte minst tack vare Leif och Mathias), så tror jag nog att jag ska kunna ta mig i kragen när min golgata-vandring är över och återigen resa med solen västerut.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturgeografi, Bohusläns museum, Bohuslän