Robin Hood: underhållning och sanning

Igårkväll, medan uteserveringarna packades av folk som ville svalka sig i värmeböljan och titta på killar i färgglada tröjor som springer efter en boll, gick jag och några kompisar och tittade på Robin Hood av Ridley Scott. Vi var helt ensamma i den mörka svala salongen så det var som en provat filmvisning. Eftersom jag är yrkesskadad tänkte jag göra en dubbel recension, en av filmen om nöje och en av dess historiska korrekthet (så pass spoiler-fri jag kan göra den).

Upplevelse:
Filmen var välgjord, rolig och dramatisk. Säga vad man vill om Scott men han kan göra film så det stänker om det. Inte bara tekniskt, utan även som en regissör som får ut det bästa av sina skådespelare. Russell Crowe var bra som en Robin som en ärrad kämpe som var allt annat än kunga-romantiker och som inte hade några onödigt påtagliga etiska problem med att plocka smycken och utrustning från döda män. Cate Blanchett är alltid bra i allt hon tar för sig och hon var det här också som en husfru som får slita hårt på åkern för att få godset att gå runt i en tid då män och mat är sällsynta. Max von Sydow som ibland kan ringa in sina roller var i sitt absoluta esse som åldrad patriark: riktigt, riktigt bra. Birollerna var fyllda av starka skådespelare varenda en.

Det enda jag har direkt att invända mot storyn var hur underhistorien om de förvildade pojkarna i skogen fullständigt tappades bort och löstes utan någon som helst förklaring. Av en potentiellt intressant historia blev ingenting kvar. Jag tycker även att Marions uppdykande mot slutet var lite väl påklistrat och ologiskt. Jag är för girl-power, men det är lätt att det slår över mot det absurda (och bära någon i ringbrynja och rustning - snälla...)
En mycket bra matiné-film hur som helst, väl värt pengarna, även om den inte riktigt når upp till Gladiator (men vilken film gör det?).

Betyg: 4


Historisk korrekthet:
Här tar vi snabbt en djupdykning. Vi inleder visserligen trevligt nog i Frankrike där kung Rikard attackerar en befästning (som dock i verkligheten tillhörde hans egen vasall, och inte som det insinueras i filmen ett försök att bråka med fransmännen). Ett bärande tema i filmen är nämligen den vid det här laget ganska uttjatade rivaliteten mellan engelsmän och fransmän som framförallt amerikanarna verkar oförmögna att överge. Och måste alla franska kungligheter framställas som omanliga mesar (se: Braveheart, Elizabeth mm)? Det är dessutom mer än vanligt malplacerat i detta sammanhang. Den dynasti som Rikard och John tillhörde (ibland kallad Plantagenet) såg sig nämligen aldrig som engelska. De lärde sig knappt prata engelska!

Plantagenets var arvtagare av den normandiska erövringen av England som skett endast 150 år tidigare (3-4 generationer). Huvuddelen av deras förläningar fanns i det vi idag kallar Frankrike och England sågs mest som en koloni som man kunde få massa skatter ifrån, likt Palestina för romarna. Men makten över England gav dem rätt att få titulera sig kungar. En viktig detalj: Rikard, John och deras föregångare var formellt sett vasaller till den franske konungen. De gjorde också hellre anspråk på att vara rättmätiga pretendenter till den franska tronen än överherrar för ett gäng efterblivna anglo-saxer och kelter.

Filmens andra tema är att leda fram till undertecknandet av Magna Carta, ett intressant juridiskt dokument som slår fast att kungen lika mycket som adelsmännen är underställd lagens bokstav. Kung av Guds Nåde men med förbehåll, med andra ord. Även om dokumentet omfattade alla fria män så var det främst ett försök av baronerna att återta en del av makten som under de senaste generationerna alltmer centraliserats i kronan. I filmen framställs detta som närmast den amerikanska frihetsförklaringen om att alla är jämlika - vilket nog inte en enda baron eller riddare skulle ha ställt sig bakom. Jag blev också störd av de minst sagt övertydliga anspelningarna på frimurarna: att en stenhuggare skulle ha legat bakom dokumentet. Lejonet är en av frimurarnas viktigaste symboler och jag skulle gissa att citatet "rise and rise again, until lambs become lions" har någon sorts speciell mening här. Jag har inget emot organisationen, men jag tröttnar på återupprepade försök att göra dem till viktiga spelare alla viktiga historiska händelser.

Tiden efter Rikards död var turbulent, men den utmärktes framförallt av att John desperat försökte återta de franska områden som han och brodern förlorat till kung Filip II. Det var John som invaderade Frankrike, inte tvärtom. Och baronernas uppror mot kronan dröjde över 15 år sedan John kröntes till konung, medan det i filmen framställs som om det hände närmast direkt. Jag betvivlar även att aristokratin i England som själva etablerades vid den normandiska erövringen skulle identifierat sig själva med den engelska pöbeln och inte med den franska aristokratin. Deras intresse var att bibehålla makt och självständighet gentemot monarken, inte kämpa för en nationsidentitet de knappt uppfattade.

Men det var bara en scen som fick oss arkeologer att högt stöna i salongen: begravningen av en av dessa adelsmän som skedde via gravbål. Kremering! En kristen som lät sin kropp brännas upp skulle inte kunna återuppstå på Den Sista Dagen, det var ett otvetydigt tecken på hednatro. Det hade varit fullständigt otänkbart att kremera en adelsman vid denna tid om man inte var beredd på att uteslutas ur kyrkan.

Betyg: 1 (kläder och vapen ser rätt ut för det mesta)


Läs även andra bloggares åsikter om film, Robin Hood, Ridley Scott, historia, medeltid,