onsdag 22 september 2010

Hur får vi fler vetenskapsbloggar?

I måndags var jag inbjuden av Föreningen för Kvinnliga Forskare i Uppsala att prata lite om hur och varför man vetenskapsbloggar. Det var en enormt trevlig kväll, med härlig spridning i både åldrar och vetenskapsområden hos deltagarna. Efteråt satt vi och pratade ganska länge om allt möjligt, med fenomenal utsikt över Domkyrkan från Juridicums matrum.

Förmedling via bloggar har påtagliga fördelar som jag (inte oväntat) ser det. Men det har också vissa nackdelar - det erkänner jag. Bland fördelarna listar jag möjligheten att skapa sig en plattform på egna villkor utan att vara beroende av etablerade nätverk som ofta styr med osynlig hand inom akademin. Bloggande ska dessutom vara en dialog med omvärlden som förutsätter att bloggaren läser och kommenterar andra bloggar och artiklar i media bland annat. Det innebär en unik chans att utveckla ett helt nytt nätverk som inkluderar forskare man annars aldrig skulle komma i kontakt med, inom helt olika fält. En annan sak som jag ser som en stor bonus är möjligheten att snabbt och effektivt kunna kommentera nyheter och artiklar i media, utan att behöva ta omvägen via en redaktör som dels kan ställa krav på utformningen, dels fördröjer publiceringen med dagar när första intrycket är avgörande för läsare.

Ur forskares synvinkel är allt detta ovan guld, och lägg till det feedback från intresserad allmänhet och en chans att öva sig på att skriva på ett begripligt sätt för andra än den egna snäva kretsen och det kan vara svårt att förstå varför vi inte dränks i vetenskapsbloggar. Men det finns ju nackdelar också som sagt. Den oro som oftast uttrycks är över just kommentarer - vad händer om det bli otrevligt, kränkande? Berättigade frågor men för det mesta överdrivna då det stora problemet snarast är att få kommentarer över huvud taget.

Men beroende på vilket fält forskaren är verksam inom så kan det finnas klara problem med att ställa sig i strålkastarljuset på nätet. Juristerna t ex upplever redan nu problem med förtvivlade medborgare som hittat deras namn på hemsidan och hör av sig om ömmande fall av orättvisor som de vill att de ska ta itu med. Det är klart att många forskningsämnen berör människor mycket starkt, både ideologiskt och i vardagen. Den forskare som plötsligt finner sig hamna i hetluften som ett resultat av att hon gjort sin plikt enligt tredje uppgiften (förmedling) måste kunna lita på att få stöd, råd och uppbackning från universitetet.

Sen är det detta med tiden. Jag tycker visserligen att jag får ut enormt mycket, både emotionellt och professionellt, av att blogga men ingen bör underskatta de enorma krav som ställs på dagens forskare tidsmässigt. Det är forskning, läsning, skrivande, seminarier, konferenser, undervisning, administration och så kanske något familjeliv ibland dessutom. Om tredje uppgiften ska kunna tas på allvar måste högskolorna och forskningsstiftelserna bli bättre på att uppmärksamma och belöna de forskare som lägger ned tid och energi på det. Inte straffa dom för att de publicerat några färre vetenskapliga artiklar som ett resultat.

Slutligen, jag misstänker att osäkerheten inför sociala medier hos forskare i allmänhet, och kanske kvinnliga forskare i synnerhet, är oron att man lätt kan stämplas som oseriös och populistisk av sina kollegor. Eller helt enkelt brutit mot jante-lagen lite för mycket genom att ta plats i det offentliga samtalet.

Vad tror ni? Är det tidsbrist, okunskap, oro för att öppna Pandoras ask, eller rädsla att bli stämplad som populist som främst bidrar till att vetenskapsbloggar inte blivit en naturlig del av forskningsförmedlingen ännu? och vad behöver vi göra för att ändra på detta?

FKF har i alla fall börjat ta steget in i social media - från och med denna vecka kan vi hitta dom på Facebook. Möjligen kan det dyka upp en blogg i deras regi framöver också.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

5 kommentarer:

Richard Gatarski sa...

Bra inlägg Åsa, tack!
Mitt korta svar är genom att ge forskare vetenskapligt cred för sitt bloggande. Se längre utläggning på http://www.weconverse.com/2008/06/09/tnk-om-avhandlingens-form/

Åka sa...

Det är lite knepigt det här. Själv har jag bloggat både länge och väl, men bara sparsamt om vetenskap. Jag tänkte satsa lite mer på det, men har inte riktigt kommit igång ännu. När börjar det räknas som en "riktig" vetenskapsblogg och inte bara något litet sporadiskt klottrande?

CCK sa...

Bloggar måste inte bara vara personliga plattformar. Det passar inte alla.
Har funderat en del om man inte kunde använda bloggar som ett slags nätseminarium. T.ex. en blogg som en del i kursexamineringen. Studenterna skriver obligatoriska inlägg och kommenterar sina studiekamraters inlägg. Institutionerna borde verkligen ha en gemensam blogg med en administratör. Varje anställd ger bidrag för att sköta sin del i den tredje uppgiften. Möjligheterna är oändliga. Jag förstår inte varför kunskapen ska låsas in på institutionerna. Men det krävs fler eldsjälar för att förändra invanda tankemönster. Vetenskapsbloggarna måste enas i mer solida nätverk som jobbar för att sprida budskapet.

/förhoppningsvis snart doktorand

ArchAsa sa...

@Richard - kommer ihåg det inlägget från Mildner-debatten. Det var och är jättebra. Rekommenderad läsning.

@Åke - Det räknas som en "riktig" v-blogg när du själv definierar den som sådan. Jag skriver ibland om icke-vetenskapliga saker här, men jag har alltid mitt huvudsyfte i bakhuvudet. Man kan ha en blogg med annat huvudsyfte som dåochdå skriver om vetenskap också, men då har man andra mål och annan tänkt publik. Sen behöver man absolut inte vara vare sig doktorand eller disputerad för att ha en vetenskapsblogg. Den i min mening bästa geologibloggen i Sverige drivs av en odisp geolog.

ArchAsa sa...

@CCK - Det där var en riktigt bra idé. Jag tror att det har testats ett par gånger i USA med bra resultat. När man skriver även för andra och öppnar sig för respons så tänker man nog efter lite extra och anstränger sig. Ett bra komplement till seminarier där det är lätt att de extroverta och snacksaliga lyfts fram medan de som bättre uttrycker sig i skrift hamnar i skymundan.

Får jag chans att undervisa något mer i framtiden ska jag testa nåt dylikt.