Jag har alltid gillat historiska romaner, samtidigt som jag alltid upplever ett visst mått av frustration när jag läser dom. Skillnaden mellan fantasy och historiska romaner är egentligen inte så mycket att det förekommer magi i den förra genren, som att den senare genrens existensberättigande vilar på ett viss mått av sanning och relevans. Om romanen inte följer historiska fakta till viss del så saknar den udd, det är som en biografi utan sanningshalt. Samtidigt vet vi att ingen historisk roman - eller filmatisering - är helt sanningsenlig och ibland kan helt häpnadsväckande friheter tas med basmaterialet. Inte sällan utan vett och reson då verkligheten ofta överträffar dikten.
Så min frustration baseras ofta på att jag blir emotionellt investerad i något som jag inte riktigt vet om det stämmer. Hände verkligen detta? Var X ansvarig för det där och förrådde Y verkligen Z? Om det visar sig att för mycket är rent påhitt så tappar jag respekten, eftersom hela syftet med att lyfta fram ett visst skeende är just för att det verkligen hände. Så var det t ex med senaste Robin Hood-filmen med Russel Crowe som så grovt felrepresenterade tidsperioden att det var rent skrattretande (och jag betackar mig för fler Frimurar-skrönor i historisk tappning).
De bästa berättelserna följer ofta personer som inte står i centrum historiskt sett: inte kungar, drottningar och generaler utan personer snäppet under dem som man kan ta ut svängarna med utan att tappa fokus. Serien Rome lyckades med detta på ett utmärkt sätt, så bra att jag förlåter de grova friheter de tog sig i övrigt med perioden. Den hade dessutom fördelen att utspela sig innan Kristi födelse för det är min totala övertygelse att nästintill alla böcker och filmer som utspelar sig i Romarriket efter detta går ned sig i ett moraliskt gungfly där ädla kristna måste visa de förtappade romarna vägen till frälsning. Typ Quo Vadis och Ben Hur. Tråååååkigt! Ett av de få undantagen är den extremt roliga serien deckare om Marcus Didio Falco av Lindsey Davis som utspelar sig under kejsar Vespianus. Rekomenderas varmt till de som älskar historia, mysterier och humor.
Till julklapp fick jag Ken Folletts roman En Värld Utan Slut som utspelar sig i England på 1300-talet. Det är en fristående fortsättning på hans succé Svärdet och Spiran som i sin tur handlar om 100-talet. Follett har koll på fakta om sina perioder, från kungaintriger till vardagsliv och han är en mycket bra berättare, så jag ser fram emot att försjunka i boken om kvällarna. Som av en händelse går även TV-serien av Svärdet och Spiran upp på svensk TV nu efter nyår. Bara den inte krockar med Mad Men säsong 4 så kommer jag sitta klistrad framför den då Ian McShane spelar en av huvudrollerna.
Vilka andra bra historiska romaner/TV-serier finns det? Och vilka ska man akta sig för? Och hur stora friheter får man ta sig med historiska material för den dramatiska nervens skull, på en skala mellan 0-10?
0 = Ett faktafel och boken blir brasved
10 = Vem bryr sig om Julius Ceasar och Saladin levde under olika årtusenden - bara historien är bra!
Läs även andra bloggares åsikter om historia, antiken, Romarriket, böcker, medeltiden, Ken Follett, TV
måndag 27 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Att ljuga om saker vi verkligen vet var på ett sätt (att Saladin och Caesar levde i olika tidpunkter) är en sak - men att bara spekulera i sidohistorier där man väljer att göra lite sensationella kopplingar (tex att Gustav III mördades på beställning av en engelsk kung) tycker jag däremot inte är något problem alls. Det är trots allt underhållning vi talar om och inte dokumentärer.
Sen är ju det här med materiell eller kulturell frihet en annan aspekt. Jag kan acceptera att man ser gotiska fönster i en Arn-film, men jag hade föredragit att man hade haft romanska. Här är jag inte konsekvent hård. Är underhållningen god så kan jag förlåta sådana arkeologiska detaljer så att säga.
Däremot kan jag INTE med när arkeologi/historie-kunniga slår sig för bröstet kring saker som är baserade på teori. Tex hur vikingahjälmarna faktiskt såg ut. Eller när man beklagar sig över de märkliga knivarna i Korpens skugga. Då går det för långt i "experternas" tilltro till sina kunskaper. Då missar de att vi inte alls VET hur ALLA artefakter såg ut under en period. Dvs bara för att något inte kan styrkas i källmaterialet, så innebär det heller inte att det är osant.
Folk som inte begriper sånt, borde öht inte se film.
Jaa, alltså, det hänger väl på avsikten med verket också – ett spex kan ju glatt blanda tidsperioder för det har ju aldrig ens varit tänkt att korrekt representera den tänkta tidsperioden och då är det ju bara att hänga med i åkningarna. Om producenterna däremot gör ett nummer av förment korrekthet, då är de fritt villebråd.
Ett intressant exempel är TV-serien “Piece of Cake”, där hade man tagit sig den ganska stora friheten att placera Spitfires (och av sena årsmodeller) i Frankrike 1940, men där låg ju också orsaken i klar dager: det fanns inga flygande Hurricane Mk I att tillgå och då var det bättre att ta ett plan som åtminstone låg någorlunda rätt i tiden än att inte ha några flygscener alls. (Fast detta sagt, har jag fortfarande lite svårt för att de använde Hispano Buchón som ersättare för Bf 109:or – de är ju så sabla fula!)
@Daniel - Håller med om att man inte bör störas av fel sorts svärdsknapp eller betsel. Däremot kan jag bli fruktansvärt irriterad på helt uppenbara klantigheter. Som att Robin Lockleys far, en saxisk adelsman, bränns på bål vid sin begravning i senaste Robin Hood-filmen. Något som skulle orsakat att han blev stämplad som hedning av dåtida katolska kyrkan. Helt otänkbart., hur snyggt det än ser ut med brinnande kroppar...
@Kai - Precis, man må förlåta såna fel om det helt enkelt inte är finansiellt möjligt att rekonstruera allt. Men det är skillnad på att sätta in Spitfires i 2:a VK lite tidigt och att sätta in dom i en 1:a VK-film. Där går smärtgränsen för mig i alla fall. Fast vi har alla olika smärtgränser så klart :)
En orolig fråga: jag har läst de flesta översatta böckerna av Saylor om detektiven Gordianus i slutskedet av den romerska republiken ... de ÄR väl bra och samtidigt lärorika??? (Annars får jag väl meddela att jag aldrig hört talas om den där Gord ... vad nu var han hette!)
@Björn - Oj, dom har jag missat. Ingen aning. Nån annan som vet?
Jag har läst Steven Saylors romardeckarserie om Gordianus (mycket, mycket bra), men inte böckerna om Marcus Didio Falco. Tack för tipset.
Tack för omdömet Johnny, då behöver jag inte smyga med läsningen av de där böckerna!
Några av mina favoritförfattare vad gäller historiska romaner är Emma Donoghue (Slammerkin, Life mask - båda utspelar sig i England på 1700-talet), Sarah Waters (Tipping the velvet - sent 1800-tal i England) och Jo Graham (Black ships, Stealing fire och Hand of Isis - efter Trojas fall, början av det ptolomeiska Egypten samt slutet av detsamma). Ingendera av epokerna är någon jag har stor kunskap i, men enligt andra ska böckerna ha hög sanningshalt vad gäller den historiska bakgrunden.
Jag tycker att frågan om hur stora friheter man får ta i sig i fiktion beror på vilken hållning man har till den period man vill skildra och om man är ute efter att skildra en historisk period eller något helt annat. För att ta ett exempel irriterar jag mig oerhört över att man i "Gladiator" (http://www.imdb.com/title/tt0172495/) delar ut flygblad och tar en treo mot huvudvärk, eftersom filmen försöker vara historiskt korrekt.
De historiska missarna i TV-serien "Spartacus - Blood and Sand" (http://www.imdb.com/title/tt1442449/) stör mig däremot inte ett dugg eftersom serien ingenstans försöker vara historiskt korrekt och jag ser den på samma sätt som jag skulle ha sett vilken fantasy-serie som helst.
Skicka en kommentar