onsdag 15 december 2010

Relativ resa: nå ut, nå fram

På pendeln till Stockholm för en kurs har jag äntligen tid och ro att blogga lite. Ungefär det enda positiva man kan säga om den prövning resan har utvecklats till de senaste åren. En påminnelse om skillnaden mellan avstånd mätt i meter och avstånd mätt i tid. Allt är relativt som sagt. Under somrarna brukar vi ta segelbåten ned från Skarholmen, där Fyrisån flödar ut i Ekoln, ned till Stockholm. Vi går med utombordare och tar oss förbi två broöppningar och en sluss och den resan brukar ta drygt 8 timmar. Under järnåldern lär färden ha tagit ännu längre och Sigtuna var troligen ett utmärkt övernattningsställe. Fast då slapp de i alla fall broar och kunde ro längre upp för Fyrisån. Under vendeltid kunde man även lägga till i det lilla hamnläget vid Ultuna där lantbruksuniversitetet nu stoltserar där det tidigare låg storgårdar, kultplatser och gravfält.

Göran Gruber skriver extremt bra på UV-bloggen om förra veckans stormöte för Riksantikvarieämbetets anställda. Viktiga tankar om kulturarvsförmedling och myndighetsuppdrag:

Om vi inte kan visa på en passion inför kulturmiljöarbetet och kulturarvet hur ska då de lovvärda formuleringarna i broschyrer, PowerPoint-presentationer och anföranden bli annat än tomma klyschor? Om vi själva inte brinner för området hur ska vi då förväntas vara öppna för de kreativa och gränsöverskridande idéer som är förutsättningen för verkliga samverkansprocesser?

Kunde inte hålla med mer. Framförallt måste vi själva våga tro på det vi håller på med, inte utgå från att det är en ful ankunge som måste styras ut i påfågelsfjädrar för att fånga betraktarnas intresse. Jag vet få humanister som kan säga att de jobbar inom ett fält som så snabbt och enkelt kan fånga den i grunden välutbildade och nyfikna allmänhetens intresse – om de bara ges en chans.

Hur man går till väga för att få igång det intresset och hålla det vid liv är ett problem vi brottas med oavsett ämnesval. Claes på bloggen Med öga för historien har skrivit ett mycket läsvärt inlägg om akademiskt bloggmotstånd. Han noterar det paradoxala i att Bo Rothstein som har ett uttalat patos för att engagera medborgarna i demokratiska samtal sågar bloggverktyget med fotknölarna utan att egentligen förstå hur det fungerar, eller varför det är överlägset mejlkorrespondens (som bara läses av ett fåtal invalda).

Så hur bör vi egentligen göra för att nå ut och engagera - och i förlängningen bli engagerade själva...?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

6 kommentarer:

Johan sa...

Hur engagera? Tipsa dina kollegor runt om i landet om din blogg. Här fanns mkt matnyttigt skrivet på ett pedagogiskt och bra sätt;)

Eva Ahl-Waris sa...

Har ni någon strategi på Stockholms uni/Uppsala alternativt RAÄ hur man kan få med pressen eller få dem att intressera sig? Hos oss är Helsingin sanomat ledande finska) relativt intresserad av humaniora, och HBL (Hufvudstadsbladet) någorlunda. HBL har dock under senaste året förfallit till mode och design - mest mode - så det ser litet mörkt ut på den fronten.

ArchAsa sa...

@Johan - Tack detsamma! Det roligaste är att det blivit så många fler arkeolog-bloggar de senaste åren, både på engelska och svenska. Många missar att halva nöjet med att blogga är att ha dialoger med andra bloggare.

@Eva - Numera har de flesta arkeologikontor en ganska ok mediastrategi under grävsäsongen. Oftast är lokalmedia enklare att få kontakt med än riksmedia, men fördelen med sommaren är att det ofta är nyhetstorka i övrigt.
RAÄ och kulturmiljövården börja också engagera sig mer för att nå ut i media.

Universiteten å andra sidan skulle i min mening kunna göra mer för att nå tu med aktuell forskning i media. Framförallt ge bättre stöd till unga forskare utan etablerade kontaktnät.

Henrik Summanen sa...

Jag tror att ett av de huvudsakliga hindren mot att nå ut med ”brinnande passion” kring kulturarvet är en självreglerande, och självcensurerande attityd inom branschen. Man ser det ganska tydligt när guider, som normalt sett är utmärkta på att berätta om förhistoria och historia för skolelever och intresserade vuxna, ska göra en visning för sin kollegor. Det blir fattigt, försiktigt och vagt. Ganska ofta ointressant. Fokus landar i hur man har tänkt när man förenklar det komplicerade, och hur man har tänkt pedagogiskt. Vi är rädda att bli bedömda av våra kollegor. Jag tror personligen att detta är ett arv från den akademiska världen, där givande och tagande av kritik är den normala umgängesformen. Det finns alltid någon som kan lite mer, har läst lite fler böcker och har mer spänst i de teoretiska vindlingarna.

Bloggvärlden, och överhuvudtaget webben, är öppen för alla. Här exponerar alla aktörer med all önskad tydlighet sin okunskap och oförstånd. Här ser man varenda kvissla i teoribygget, och det är öppet för vem som helst att kritisera och lägga in kommentarer. Den oändliga transperens som omger de digitala medierna slöjar in annars begåvade och entusiasmerande kollegor i en osäkerhetsdimma. Tänk om jag gör fel nu? Och ALLA kan se det… Kulturmiljön har helt enkelt blivit självmedveten, som tredjeklassaren som gör sin första redovisning. Jag tror att detta är ett ofrånkomligt steg, och att det kommer att värka fram en lösning. Finns man inte på webben, så finns man ju inte (brukar jag tjata om).

Jag tror kanske inte så mycket på media och journalister, som jag tror på sociala media och nätverkskommunikation. Jag tror att man måste försöka ta tillvara de personer som är begåvade, intresserade och utåtriktade. Som brinner för sitt intresse och inte är rädda att tala om det (Martin Rundqvist är ett exempel, liksom Fredrik Svanberg och Katty HW, och inte minst denna blogg). Man måste förstå att dessa människor är ambassadörer för kulturhistorien oavsett om de är anställda inom någon av institutionerna eller inte. Man måste förstå att rekryteringen av medialt gångbara personer är livsviktigt för att kulturmiljön ska vara viktig i samhället överhuvudtaget. Man måste vara intressantare, och trovärdigare för att någon därute ska lyssna.

Så, min uppfattning är att det är viktigare att någon inte är rädd att säga någonting, än att de säger något som är ”korrekt” och tillräckligt teoretiskt underbyggt inför kollegorna. Vi är trots allt utbildade inom området, och om inte vi ska gissa ibland, vem ska då göra det?

ArchAsa sa...

@Henrik - Bra analys, du sätter fingret på många skavanker i kulturarvsvärlden. Själv är jag alltmer frustrerad över hur svårt det är att få igång forskare på bloggar i Sverige. Jag tror det dels är individuellt - folk har inte tid och oroar sig för att bli brännmärkta om de gör fel. Men det är även strukturellt. Institutioner, forskningsprojekt och fakultet tar inte sitt ansvar att skapa goda förutsättningar för kollektiva bloggar där forskarna kan få stöd av varandra och känna uppbackning. Trots allt snack om tredje uppgiften så skjuts det inte till pengar för sådan verksamhet på gräsrotsnivå, det premieras inte i ansökningar och det belönas inte i det akademiska systemet.

Man kan inte bara skylla på strukturen, vi har alla ett individuellt ansvar, men man ska inte underskatta hur svårt och stressat det redan är i våra arbetsliv att hinna med allt vi borde göra. Att vi inte alltid har tid att satsa på det som är bra i ett längre perspektiv är knappast konstigt. Bara beklagligt.

Anonym sa...

i en evolutionär kontext och med en kommande istid känns just arkelogi som ett ämne som kräver fantasi i mängd / länge - leve björndjuret