Strukturella problem som att forskare har en enorm prestationspress för att klara brödfödan, där enbart vetenskaplig publicering räknas som meriterande har jag bloggat om tidigare. Eller frånvaron av en ordentlig utbildning i hur vi kan skriva för en bredare publik. Men en tredje orsak ligger inte hos vare sig forskarsamhället eller universiteten, utan hos de professionella skara som egentligen sköter om förmedlingen: förlag och media.
För ett par veckor sedan hörde jag ett föredrag av en arkeolog som definitivt lyckats ta klivet över till populärt skrivande: Kristina Ekero Eriksson, som bland annat skrivit om Årstafrun och som numera försörjer sig på allehanda små och stora uppdrag. Hon gav oss ett antal handfasta råd i hur vårt skrivande kan bli mer läsvärt och tillgängligt, men hon gav oss också en ganska deprimerande insyn i hur marknaden drivs och vilka ideer som köps in. Och det kan summeras i tre ord: krig, vapen och blod. Och kanske lite sex också. Allra helst ska det vara 2:a Världskriget! Den förhistoria som går att sälja in till tidningar och tidskrifter är kort och gott vikingar - men inte kvinnorna då, utan männen. Kristina har lärt sig vilka förslag som hon kan få sälja och vilka som kommer avvisas, och även om hon inte ger upp så måste hyran betalas. Det finns små glimtar av undantag, men de är få.
Tog detta foto på tidningshyllan för populärvetenskap i Pressbyrån på Centralen igårkväll. Av sex har tre omslag om 2:a världskriget och ytterligare en handlar om samurajer. Vilket lämnar Teknikhistoria och Illustrerad Vetenskap. Jag har inte flyttat om något för effektens skull. (Foto: Åsa M Larsson)Likaså är den krigshistoria som efterfrågas av redaktörer av en speciell sort och socialhistoria göra sig icke besvär. (Peter Englund är ju ett lysande undantag, men bara i den mån att han lyckas dölja mycket av sin socialhistoria bakom kulisser av massa krigsfakta.) Kristina noterade med viss förundran denna totala övertygelse bland utgivare av historisk fiktion och fakta, att de som framförallt köper historiska tidskrifter o dyl är män. Att kundundersökningar visar att det är krig i allmänhet och 2:a VK i synnerhet som säljer.
Var är alla kulturtanterna som driver resten av kultur-Sverige frågade hon retoriskt. Mellan raderna hängde tanken att om kundundersökningar görs inom den redan etablerade kundsektorn så lär man knappast få annat än svar från de redan frälsta. Jag vet själv med mig att jag som älskar historia som ren underhållning aldrig köper populärtidningarna och nästan aldrig tittar på Discoverys historiska program längre. Däremot tittar jag ofta på Viasat History som åtminstone ibland pressar in program som handlar om annat än 2:a VK, historiska vapen och tunga maskiner.
Kanske kan vetenskapsbloggarna hjälpa till att vända denna tråkiga föreställning om vad som är gångbart på ända över tid. På nätet kan vi nå varandra utan censur av redaktioner rädda för att pröva något nytt. Men för att det ska ske krävs det att fler av oss tar detta medium i besittning. Så det är med stor glädje jag kan rekommendera att ni tittar in på min kollega Anneli Sundkvists nystartade blogg The A Word (som skrivs på svenska faktiskt). Senaste inlägget är en reflektion över Jane Auels nyaste bok i serien Grottbjörnens Folk. Och de som tror att de vet vad arkeologer tycker om dessa alster bör definitivt läsa vad Anneli har att säga.
P.S. Min rubrik var menad ironiskt och utmanande, om det nu undgick någon. Dessutom vet jag fuller väl att det finns massor av män som gillar annan historia än den som hände mellan 1939-1945. Vi får bilda nån slags uppror på Facebook gissar jag...
Läs även andra bloggares åsikter om historia, populärvetenskap, media, vetenskapsjournalistik, vetenskapsbloggar
17 kommentarer:
En av mina historieprofessorer berättade att hon varit på ett seminarium där även chefredaktören för en av de största populärhistoriska tidningarna deltog. Han berättade att i hans tidning var Karl XII med i varje nummer, även om det så bara var med en liten notis.
Mycket märkligt.
Håller med dig Åsa. Jag har försökt bläddra i dessa tidningar men innehållet är riktigt tråkigt. Efter den tionde artikeln över de farligaste tanksen under WW2 tröttnar man.
Detta är sant. Krigen säljer i Finland som smör på heta stenar, både populärvetenskap och vetenskap. Bra så, men ibland blir jag ledsen över vår historiesyn och dess inverkan på identiteten: 1900-talskrigen får definiera oss för mycket. Vill man forska i dem så har man garanterat intresse av sin forskning i media och får synlighet. Kvinnor som forskar i krigen tas dock inte på allvar - "de har ju inte ens gått armén", kan manliga kolleger spy ur sig.
Kan inte annat än hålla med. Reagerade också på tidningarnas framsidor dessutom. Tilläggas kan ju också att 2VK tragglas om och om i historieundervisningen i svenska skolor idag och har hört att det ska bli mer av det i och med den nya läroplanen också samtidigt som vare sig förhistoria eller medeltid ska få någon som helst plats. Det är nästan skrämmande
Mycket talande bild av tidningarna... Man blir bara så trött!
Wow - det vara några intressanta exempel! Är det inte dags att vi börjar debattera med medierna om hur de sätter agendan för vad som anses värdefullt att ta upp. Visst är det viktigt att aldrig glömma bort 2VK fruktansvärda övergrepp, men historia är så mycket mer och kan bidra extra mycket till att sätta in 1900-talet i ett sammanhang som ger oss bättre möjligheter att inte göra om samma misstag.
Sen är det smått parodiskt att vissa historiker tror att krig är jämförbart med att dra på sig lumparkläder och äta ärtsoppa på burk några månader...
Säg till när FB-gruppen grundas - jag går definitivt med. Även jag har förstahandserfarenhet av detta. Försökte få flera förlag ge ut en utmärkt tysk kulturantropologisk syntes, men ingen var intresserad. Något förlag tror jag till och med helt frankt sa att det är bara anglosaxisk litteratur om wwii som säljer. Funderar på att starta bokförlag själv och ge ut intressant tysk och fransk historisk litteratur. Just nu bor jag själv i Frankrike, och kan bli alldeles lyrisk när jag går på historiska avdelningen i helt vanliga boklådor. Ska bara bli klar med avhandlingen först...
Har skrivit några artiklar för Populär Historia och Allt om Historia och gjort ganska många misslyckade försök att sälja också. När jag lyckats har det varit med väldigt "manlig" historia, med äventyr (om en resa med en ostindiefarare), om krig (ett slag på medeltiden) och en historisk kändis (Julius Ceasar). Igenkänningsfaktorn är viktig, men den ska också ha en liten twist så att läsaren får en ahaupplevelse och känner att de läst något nytt. Skriver min blogg - Med Öga för Historia - för att kunna skriva friare. Samtidigt tycker jag inte man ska döma tidningarna för hårt efter omslaget. Det går faktiskt att hitta bra saker i dem också. Men jag längtar efter en helt ny typ av populär historisk tidning. Nu ska jag skriva om en sådan på min blogg.
@Brita - kan tipsa om Baldersons Förlag som drivs liten skala av tre arkeologer (bl a Anneli vars blogg jag tipsade om). Personligen är jag superintresserad av översatt tysk och särskilt fransk antropologisk litteratur. Den engelska kan jag läsa själv, men för övriga språk behöver jag assistens.
Men avhandlingen först som sagt... :)
@Claes - håller med om att insidan kan vara lite mer varierad än utsidan, men dina och andras vittnesmål är ändå talande för vad som får komma med. Det är heller inte så att jag inte uppskattar god krigshistoria - det gör jag - men inte i den övermåttan som nu pressas på mig. Mitt livs mest omvälvande bokupplevelse var en bok om Västeuropas Socialhistoria jag hittade i ett antikvariat i tonåren och läste. Den enda boken gav mig mer aha-upplevelser än hela min skoltids historialektioner.
Ska bli intressant att läsa vad du har att säga på din blogg.
@ArchAsa: Eller hur? Det är det som är så märkligt; att det i så hög utsträckning är just anglosaxisk litteratur som översätts. Tack för tips om förlag!
Oj, nu gick jag igång ordentligt, men ämnet intresserar mig varmt. Något som åtminstone gläder mig är att biografin fått en uppryckning och att fler historiker börjat skriva biografier, och också förnyat genren, som t.ex. Svante Norrhem som skriver dubbelbiografier (som den om paret Piper), som på ett helt annat sätt än de gamla gubbiografierna sätter in personerna i det sammanhang de verkade och snarare använder dem för att belysa större skeenden, än är panegyriker över de biograferade. Jag ska skriva sådana också - när avhandlingen blir klar... ;-)
Tack till både dig och Claes ovan förresten, ni skriver båda suveräna bloggar som lyser upp min tillvaro.
Jag kan ju inte låta bli att undra vad som egentligen är kopplingen mellan just "män" och "krig"? Är inte kvinnor intresserade av WWII (det antyddes ju i tidigare inlägg att kvinnor faktiskt var det, men inte "släpptes fram"), vapen, stridsvagnar och annat relaterat? Jag är lite osäker, men det finns något lite skevt i bilden av mannen som krigsintresserad, och kvinnan som socialt intresserad. Den här bilden stör mig, och jag skulle tycka att det var kul med en debatt som vinklar sig kring ämnesvalen i tidsskrifterna. Är det kanske så att det här handlar om reproduktion av identiteter (jag är man - alltså måste jag gilla krig och bilar, alternativt jag är kvinna, alltså måste jag intressera mig för socialhistoria)? Jag känner till att det finns en krass ekonomisk verklighet för förlagen, men jag tror också att det finns ett sug efter en icke-särartsbehäftad syn på innehållet i vår historia.
@Henrik: Jag ska inte tolka Åsa, men jag fattade det som att rubriken var ironisk. Och visst har du rätt, även kvinnor är intresserade av krig (på min institution har vi två forskare som mer uttalat sysslar med krig, den ena med wwii, och båda är kvinnor). Problemet är nog snarare att krig ofta (inte alltid ska erkännas), i princip alltid skildras som en helmanlig sysselsättning, ungefär som om övriga befolkningen (kvinnor, barn, äldre) inte berördes, och att artiklarna så ofta är fixerade vid vapen och befälhavare. Som en tidigare skribent här antydde tröttnar man snart på artiklar om de farligaste stridsvagnarna och längtar efter något mer problematiserande. Men en kompis (man) som häromdagen med största motvilja satt sig att läsa Militär historia berättade förvånat att han hittat inte mindre än två riktigt bra artiklar, varav den ena till och med med ett antytt genusperspektiv, så visst finns det ansatser.
Radioprogrammet Vetenskapsradion Historia i P1 hade i Januari en genomgång av de historiska tidskrifterna och vad som kan komma. Där intervjuades också Bodil Axelsson, som forskat om svenska historietidningar, som "menar att tidskrifterna med små förändringar återberättar samma historia om krig och kungligheter, och att denna historieskrivning i allt högre grad formar allmänhetens historiesyn."
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=407&artikel=4296860
Jag håller med om det du skriver, men tror att många kvinnors historieintresse döljs under andra rubriker, bl.a. under den luddiga termen "kulturhistoria". Tidskrifter om trädgård, hus och konst läses av många kvinnor och innehåller ofta historiska artiklar. (När jag läste trädgårdshistoria på universitetet så var det jag och 150 50+ kvinnor). Termen "historia" har ju för många redan i i grundskolan cementeras som "kungar och krig" och det upprepas av media. Jag tror dock att summan av mäns och kvinnors historieintresse är rätt lika i jämförelse. Men det är lite trist när uppdelningen blir så tydlig tycker jag.
/Jens Heimdahl
@Henrik - som sagt, kopplingen "män gillar bara krig" görs av förlags- och utgivningsvärlden, precis som det är de som verkar vara i villfarelsen att bara män är villiga att lägga pengar på populärhistoria. Det är något som är gravt fel med hela detta resonemang. Typ "finn fem fel".
Skicka en kommentar