Är granskning en garanti?

Två delvis olika men närbesläktade frågor kring vetenskaplig publicering har diskuterats ivrigt på både bloggar och i medier den senaste tiden. Det ena rör huruvida det är fel av journalister att tillåta forskare att få gå igenom artiklar om deras forskningsresultat innan de går i press. Man har oroat sig för att det på nåt vis minskar journalistens kritiska position. Jag kan förstå den synpunkten, men jag vill ändå påstå att det är en världsvid skillnad mellan publicering av forskningsresultat i massmedia och publicering av politiska utspel. Av den enkla anledningen att journalister ofta har extremt svårt att förstå forskningen de presenterar och lätt kan göra stora misstag. Det finns oerhört många exempel på forskningsresultat som framställts på missvisande eller helt felaktigt sätt i media till stor förtvivlan för de involverade forskarna. Som arkeolog har jag fått ganska tjock hud efter att ha sett spaltmeter av missförstånd och tokigheter från välmenande journalister utan bakgrundskunskap.

Med det inte sagt att det inte vore bra om journalister sätter i system att även köra sin text förbi minst en annan forskare, och inskränker granskningsrättigheten till att gälla enbart citat och beskrivningar av resultat. Särskilt som det finns oerhört få professionella vetenskapsjournalister på dagens redaktioner. Forskare kan också ha en agenda och starka åsikter som färgar deras framställningar.

Den andra frågan rör hur pass tillförlitligt peer-review är, om det kan ses som en garant eller ej och om kritik och diskussioner kring nya forskningsresultat får ske innan en artikel har kommit i tryck. Om man överhuvudtaget får debattera forskning inför öppen ridå i dagspress och på bloggar. Inte minst efter kontroverserna med påstådda  arsenik-livsformer från Mars, och snabbare-än-ljuset-neutriner från Cern.

Efter ett antal år bakom de akademiska ridåerna inser man snabbt att peer review inte garanterar nånting. Bevis 1: Wakefields undermåliga och delvis framfuskade resultat att MPR-vaccin orsakar autism som publicerades i högvördiga Lancet. Bevis 2: Arsenik-bakterier i Science. I bästa fall kan processen sålla bort en del uppenbart felaktiga studier, men den egentliga granskningen kommer efter publicering. Det är då resultaten stöts och blöts av hela vetenskapssamhället, inte bara ett par utvalda specialister. De tunga tidskrifterna är dessutom drivna av samma nyhets-hets som andra medier. Det gäller att vara först med det nyaste och unikaste. Granskningsprocessen handlar inte bara om att sålla bort dåliga bidrag, utan minst lika mycket om att plocka in de mest "säljande".

Jag tycker man borde ändra syftet med peer review. Vissa tidskrifter skulle kunna erbjuda genomläsning av bidrag som en chans till kvalitetsförbättring för forskarna själva, och för tidskriftens redaktörer, men utan att det basuneras ut som garanti för forskningens korrekthet. För det är det inte. Vad som är försvårande är poängsystemet som styr vilka forskare som anses vara lyckade och anställningsbara. Det ger enorm fördel till artiklar publicerade i vissa utvalda tidskrifter. Det betyder att forskare som publicerar Open Access i t ex PLoS, som verkligen kan granskas öppet av alla, missgynnas gentemot de som kommer in i peer review skrifter som bara kan läsas av de som har råd med prenumerationen (och tro mig, den är knäckande). Som fristående forskare som inte längre är knuten till en institution hindras jag oerhört ofta från att ta del av nya artiklar på nätet, utan måste bege mig till ett bibliotek när de väl kommit dit (vilket kan vara månader senare).

Men om ni verkligen vill ha tips på hur ni ska göra för att bli refererade så finns det forskning på det nu...

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, vetenskapsjournalistik, media, peer review

ArkeOPEda Dag 2

Igår var vi på Nationalmuseet för den avslutande dagen om pedagogik och förmedling av förhistoria. Förmiddagen var föredrag från olika museer och föreningar. Bland annat Kierikki Stone Age Center i norra Finland nära Uleåborg (Uolu). Området har en hel del fantastiska lämningar från stenåldern, inklusive husgrunder i sten. Vid utgrävningar har man hittat bevis på långväga kontakter, t ex bärnstenssmycken från områden i NÖ Polen och Baltikum, samt flinta från Ryssland.

Anna Wessman presenterar pedagogiska verksamheten på Esbo stadsmuseum

Ett kärt återseende för mig på dessa dagar var Anna Wessman, som jag kände som Anna Wickholm för 4 år sedan då hon hjälpte till med att göra vår doktorandexkursion till Finland en strålande upplevelse. Nu jobbar hon som museilektor på Esbo (Espoo) stadsmuseum där de jobbar omfattande med att nå ut till bland annat barn och ungdomar. Hon hjälpte till under ArkeOPEda-dagarna med information och presentationer.

Professor Mika Lavento beundrar ett rekonstrurat svärd

Efter lunch fick vi uppleva en Tidsresa till järnåldern som Nationalmuseet har börjat ge till 5:e klassare. Den har satts ihop av Föreningen för Drama och Teater (DOT). Den imponerade på mig, inte minst för att den fick upplevas i ett "riktigt" hus och för att den hade en ganska mörk anklang (även om den slutade positivt). Lite väl ofta är forntidsresorna fokuserade på att vara roliga och positiva, men den här kunde säkert leda till en hel del diskussioner bland eleverna om gammalt och nytt, tradition och förändring, manligt och kvinnligt. Men det visar också hur viktigt det är att dessa upplevelser föregås av förberedelser av lärare och klassen, samt att det finns en ordentlig uppföljning. Då kan det verkligen ge nåt.

Mervi Suhonen kunde inte låta bli att prova...

Vi fick även titta på den lilla låstas-utgrävningen på bakgården där elever får pröva att gräva fram konstruktioner och föremål (kopior). Det är naturligtvis svårt att förmedla hur kunskap tas fram av arkeologer, men det kan i alla fall väcka tankar och funderingar kring vad som blir kvar av en tidsålder och hur det lappas ihop av utgrävarna.

Dagen avslutades med en paneldiskussion kring arkeologi och pedagogik där jag satt med. I den mån det gick pratade vi svenska, i övrigt översatte snälla människor för mig vad som sades.
Det har varit en mycket trevlig vistelse och jag är förtjust i hur dynamisk och vital förmedlingen av förhistoria är i Finland. Flera deltagare uttryckte en vilja av att lära mer av Sverige, jag tycker svenskar också har en del att lära av vårt grannland.



Läs även andra bloggares åsikter om ArkeOPEda, arkeologi, förmedling, Finland, förhistoria, museum, pedagogik

ArkeOPEda Dag 1

Är i Helsingfors på ArkeOPEda, temadagar för förmedling av arkeologi. Morgonen inleddes med professor Mika Lavento som bland annat lyfte upp att arkeologin som få andra vetenskaper har en folklig dimension som måste vårdas. Göran Gruber från UV Öst gav oss en exposé över förmedlingsarbetet kring utgrävningarna i Motala, som verkligen återspeglar det stora skifte som uppdragsarkeologin fått uppleva det senaste årtiondet. Från att ha varit ganska knapphändigt och tafatt, till att bli en mer självklar del i projekten. Göran efterlyste dock mindre fokus på metoder (visningar, media, hemsidor) och mer på syfte. Precis som en undersökning av en fornlämning ska ta avstamp i syfte och anpassa metodiken efter det - inte tvärtom. God poäng.

En fascinerande och vacker mosaikfasad på Ryska kulturhuset i närheten av min övernattningslägenhet

Flera föredrag var på finska och jag måste erkänna min okunnighet över vad som sades, men jag fick se en hel del kul bilder och fick tips om olika hemsidor. Själv presenterade jag hur vi arbetar med social media i vår föemedling på SAU, samt pratade en del om mina egna erfarenheter av och synpunkter på vetenskapsbloggande - möjligheter och fallgropar. Precis som Göran tycker jag det är viktigt att man först formulerar syftet, innan man vräker på med olika sorters social media bara för att man kan.

En vacker dag i Helsingfors, beundrade domkyrkan på väg till seminariet

Annina Ylikoski och Lillian Pettersson-Smeds berättade om arbete med tidsresor för barn och vuxna i Österbotten (och vad som händer när vuxna lever sig in lite för mycket i den historiska upplevelsen...). Jan Fast avslutade dagen med att berätta om sina erfarenheter från att ansvara för mediarelationer vid utgrävningar arrangerade av Heureka Science center. Inte en helt lätt balansgång när man förväntas leverera sensationella fynd och upptäckter varje år.

Score! Ingen resa är komplett om man inte kommer tillbaka med en betydligt tyngre väska.

Roligt var att min Twitter-kompis Jessica Parland tog sig tid att dyka upp på eftermiddagen. Hon har redan hunnit blogga om det dessutom och berättar i inlägget även om andra som har fått ut mycket av att blogga om sin kulturverksamhet. Jessica jobbar på Brages Pressarkiv och anordnar vad som verkar vara ett mycket intressant seminarium om arkiv, information, webb och journalistik: Digitala Spår
Sofia Mirjamsdotter och Isto Huvila kommer att delta bland annat.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, förmedling, förhistoria, Helsingfors, social media

Lars Amréus ny riksantikvarie!

Över Twitter fick jag veta att regeringen ny har tillkännagett vem de utser som ny riksantikvarie: Lars Amréus, för närvarande chef för Historiska Museet.
Pressmeddelande finns på Kulturdepartementet och Lars svarar även på lite frågor om sig själv. Han tillträder sin nya tjänst den 1:a mars och vi får då vår första twittrande riksantikvarie! För inte tänker du väl sluta med det Lars...?

Att vårda relationer

Stackars lilla bloggen, alldeles övergiven. Den är ändå inte lika vanvårdad som vår stackars odlingslott som jag inte tittat till på över en månad nu. Undrar om pumporna överlevde första frosten som drabbade oss denna morgon...? Fredrik har flängt till Norge för att klappa på skifferknivar och själv ska jag iväg en kortare tur till Finland imorgon för att delta i ArkeOPEda, ett par temadagar kring pedagogik och arkeologi. Jag är inbjuden att prata om hur sociala medier kan användas för att förmedla arkeologi och hålla igång dialoger med intresserad allmänhet. Ska försöka dra på erfarenheter både som forskare och hur vi har börjat arbeta med detta på SAU. 

Få som är verksamma inom kulturminnessektorn kommer i så direkt kontakt med ett brett skikt av samhället som just grävande arkeologer. Vi dyker upp på folks bakgårdar, i dikesgrenar och i deras strövområden. Det är inte alltid mottagandet är positivt, ibland kan det vara extremt negativt, men i de flesta fall finns det få bättre diplomatiska sändebud inför ett större bygge än just arkeologer. Intresset finns där bland människor vi möter, ibland redan innan, ibland väcks det i samtal och under visningar.

Tyvärr har vi varit dåliga på att följa upp detta när vi väl kommer in från fältet. Det finns sällan någon förmedlingsbudget under rapportfasen, trots att det är då vi kan börja bena upp vad vi verkligen hittat, få dateringar och analysresultat. Rapporten som till slut kommer 2-3 år senare är sällan läsbar för icke-arkeologer (och det ska heller inte vara dess syfte i min mening). Ett mer kontinuerligt arbete med bland annat bloggverktyg är ett sätt att motverka detta svarta hål. Bloggar kan faktiskt vara till stor hjälp även för arkeologerna. Som när docent Ingmar Jansson skrev en kommentar på ett inlägg och gav oss utmärkta uppslag på litteratur kring ett intressant bältesbeslag vi hittat som troligen härstammar från Sydosteuropa.

Sociala medier när de är som bäst minskar avstånden mellan oss och ger oss nya nätverk. Min inbjudan till ArkeOPEda kom helt av att jag över Twitter och bloggande fick kontakt med den finska forskaren Eva Ahl-Waris (låt inte titeln på hennes blogg lura er, så särskilt avdankad är hon inte). Första gången vi träffades på riktigt var i somras då hon satt på universitetsbiblioteket i Uppsala en dag och vi hann ta en fika. Men det är inte mötet som har skapat vår relation, det är det kontinuerliga - om än utdragna - samtal vi för över nätet.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, ArkeOPEda, Finland, förmedling, kulturarv, social media