fredag 19 december 2008

Konsten att generera en folkstorm i ett vattenglas

Det är frustrerande när en debattartikel innehåller lika många felslut som... rättslut(?). Matematikern Tanja Bergkvist ondgör sig idag på SvD om genusvetarnas "förödande" inflytande på en del förskolor. Dockor plockas bort, barn förbjuds ha rosa gympakläder, hjältesagor bannlyses. Det låter superidiotiskt och missriktat i de flesta fall, och Tanja påpekar mycket riktigt att läroplanen säger att man ska respektera barns olikheter, samt att det blir mycket märkligt att plocka bort allt som associeras med 'tjejigt och istället framhäva 'killigt'. Okej, så långt håller jag helt med - men det är som arkeolog alltid lika intressant att se hur snabbt argumentet "i tusentals år" (alternativt "ända sen stenåldern") dras fram i dessa debatter - utan att skrivaren oftast har den blekaste aning om sagda förhistoria utöver vad de fick lära sig på mellanstadiet.
Som förälder undrar man hur genusvetarna tänkt ställa allt till rätta i det samhälle som mänskligheten utvecklat under tusentals år på ett felaktigt sätt innan genusvetarna kom till vår undsättning.
(...)
Flera studier visar att de olika roller vi tar på oss är genetiskt betingade, ett biologiskt faktum, något naturen sett till att gynna under tusentals år av evolution – troligen för att vi ska överleva.
GAH! Rakt in i väggen. För det första: "Det" samhälle? Vilket menar du då? För Jorden har kryllat och fortsätter krylla av olika kulturer och grupper och samhällen under de senaste 100.000 åren och det är minsann ingen stadig marsch uppför en kulturevolutionär stege. Och för 150 år sedan fick jag och Tanja varken rösta eller delta i högre utbildning, eftersom det tydligen krävdes lite mer mellan benen än mellan öronen för att vara kvalificerad, så något har uppenbarligen blivit bättre. Som jag ser det, många andra kulturer skulle avvika om den bedömningen...

För det andra borde kulturantropologi ingå som ämne i grundskolan - det kanske skulle kunna motverka dessa extremt ensidiga, förenklade och oftast felaktiga föreställningar om vad som är "allmänmänskligt". Ja, många, många kulturer har könsfördelade uppgifter, men inte ens en så självklar sak som att ta hand om små barn är alltid associerat främst med kvinnor, inte heller matlagning, eller vård eller jakt för den delen. Det finns åtskilliga exempel på kulturer där båda könen utför dessa uppgifter, där män ses som "av naturen" mer empatiska medan kvinnor är aggressiva och farliga. Även om det kan finnas mycket starkare samband mellan ett kön och vissa typer av uppgifter, så finns det alltid den där irriterande lilla gruppen avvikande folk som insisterar på att göra saker precis tvärtom. Och det är utifrån vad vi vet om olika kulturer de senaste få århundradena - efter hård kolonisering och centralmaktsframväxt runtom jorden. Hur saker och ting har sett ut under de 200.000 åren innan dess är mer komplicerat.

När det gäller de första tusentals åren som jägare och samlare i Afrika och runtom i världen vet vi idag ganska lite hur fördelningen gick till. Kanske var ålder viktigare än kön i fördelning av arbetsuppgift, kanske var kärnan i de tidiga grupperna kvinnorna och deras söner och döttrar medan fäderna var mer tillfälliga medlemmar, kanske fanns det mycket starka jämlikhetsideal? Kanske var det extremt patriarkala macho-typer som styrde med järnhand och kvinnor fick lära sig att hålla käft och grilla mammut? Vi debatterar och diskuterar detta ganska friskt inom arkeologin, men den frågan är inte tillnärmelsevis så självklar som Tanja Bergkvist och många med henne gärna tror.

Jag har en son och en dotter själv på förskola. Jag tror att de förskolor Tanja upprörs över (med rätta) är extremt få i jämförelse med den enorma mängd där personalen genom sina mer eller mindre omedvetna preferenser tvingar in den äventyrliga flickan och den dock-lekande pojken i "rätt" beteende. Där barnen plötsligt får lära sig att pojkar minsann ska leka med pojkar och inte flickor. Det är inte heller att respektera barns olikheter. Och det är absolut inte att respektera deras olikheter att påstå att de redan är genetiskt förprogrammerade av sin Y-kromosom eller extra X-kromosom att agera på ett visst sätt. Och det är det som gör mig trött och förbannad på den här debattartikeln, som är hafsigt skriven och troligen fick komma med för att man visste vilken uppmärksamhet den skulle få. Bergkvist utgår från något enstaka fall, utan att visa att detta är mer än ett isolerat problem. Kanske är det en stadigt ökande trend, men som forskare borde hon veta att det krävs lite redovisning isåfall. Hon talar om att respektera skillnader och inte racka ned på det som anses tjejigt, för att i nästa stycke skriva att våra beteenden redan är avgjorda genetiskt och att gå emot detta är att trotsa evolutionen (och riskera utplåning?).

Jag är inget fan av extrem-PK-postmodernism, men jag skulle inte ha något emot lite mer medvetenhet om hur våra bemötanden av barn påverkar dem och påtvingar dem roller från tidig ålder - vilket många vetenskapliga studier visar. Lite mer av Gävlemodellen på våra svenska förskolor skulle inte vara fel - det är genusvetenskap när den fungerar som den bör. Som inom alla vetenskapsinriktningar finns det mer eller mindre lyckade utövare, och man ska akta sig noga för att döma helheten utifrån ett par måndagsexemplar.
Läs Kenta och Barbisarna istället.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 18 december 2008

Att nå ut utan att sälja ut

Vetenskapsradions Fokus riktas idag mot Malin Sandström som fortsätter den goda kampen för bättre förutsättningar för forskare som vill nå ut med sin information till allmänheten, via media eller via bloggar. I somras hamnade hon och ett antal vetenskapsbloggare (inklusive mig själv) i en ganska animerad och givande diskussion med Anders Mildner som på sin blogg på Sydsvenskan ojade sig över krångliga, motvalls forskare som inte ville prata med journalister eller ens vara närvarande på sitt rum. Det är nästan rörande hur vi två yrkesgrupper båda är extremt intresserade av att komma i kontakt, samtidigt som vi betraktar varandra med en stor dos skepsis.

Medierna i P1 hakade på och hade ett inslag om den lilla mini-debatten som pågick mellan olika bloggare, och idag tog alltså Fokus och sände ett lite längre inslag med bara Malin som fick diskutera kring forskningens villkor, tredje uppgiften (informering till allmänheten) och rollen som bloggen kan ta i framtiden. Som vanligt gjorde hon mycket bra ifrån sig och det jag gillar mest är att hon inte ursäktar sig eller retirerar inför frågor bara för att stryka journalisterna medhårs. Nej, forskare har inte ett ansvar att svara på alla frågor de får från media, för det finns inte sällan en vinkling bakom reportagen och den är inte alltid etiskt kompatibel med det som forskarna egentligen kommit fram till.

Ett annat problem är att de flesta vetenskaper saknar specialutbildade journalister, som därmed ställer frågor utifrån en förförståelse som helt enkelt är felaktig och kontraproduktiv. Det kan lösas, men bara om journalisten ifråga är beredd att ha tålamod och bygga upp en ordentlig relation till olika forskare och ta sig tid att sätta sig in i problematiken. Att media lever under knappa förhållanden och stor tidspress är naturligtvis sorgligt, men samma villkor gäller för vetenskaperna. Och det är ingen ursäkt. Dålig förmedling av vetenskapliga alster är långt mer allvarligt än ingen förmedling alls.

Malin fick frågan om inte forskarna är avogt inställda till att uttala sig i media generellt och uttryckte en emfatiskt avvikande åsikt. Jag backar upp henne här - så gott som varenda forskare jag känner blir alldeles överlyckliga om någon mot all förmodan intresserar sig för vad de håller på med. Vilket inte är samma sak som att vi är beredda att sälja ut våra principer bara för att hamna i en tidningsspalt. Vi är inte dokusåpakändisar. Vi är emotionellt investerade i vår forskning, och de flesta av oss tar känner ett stort ansvar inför hur den framställs - det är inte en fabriksprodukt som ska säljas till varje pris.

Vi har alla jobb att sköta och som Malin så riktigt påpekade, även om staten och universiteten talar vackert om tredje uppgiften avsätts närmast 0 kr för att sköta detta. Vare sig i form av vidareutbildning i någon större mån, eller i form av den tid det tar att skriva artiklar eller skicka ut pressmeddelanden eller delta i intervjuer. Innan de börjar ge bidrag till detta borde riksdagen och utredare sluta oja sig över att så lite görs. I nuläget består våra arbetsuppgifter av administration, undervisning och forskning - inte sällan i fallande ordning.

Bloggen är ett oerhört givande sätt för forskare dels att nå ut lite mer ofiltrerat och framförallt konstant med vad de håller på med (inte bara en gång var tredje år), dels som ett övningsverktyg i att skriva populärt. Och tro mig, vi behöver den övningen. Journalister får ibland lite panik över denna bakväg till förmedling, men det är att missförstå bloggen som verktyg. För det första når ingen vetenskapsbloggare lika många läsare som en tidning gör, det är heller inte syftet. För det andra är bloggar ett bra hjälpmedel för journalister att hålla sig lite mer ajour med vad som pågår på olika forskningsenheter och vilka fler det finns därute som man kan mjölka uppgifter ur. För det tredje hjälper bloggar till att skapa uppmärksamhet runt artiklar som skrivs och erbjuda den fördjupning som papperstidningar helt enkelt inte har plats för.

Vetenskapsbloggarna ligger ännu i sin linda, men de kommer troligen explodera de närmaste åren. Efter det kanske vi inte behöver höra lika mycket tandagnisslan från media över att forskare inte vill kommunicera...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

onsdag 17 december 2008

Gör en god gärning för fri forskning

En underskrift kostar dig inget mer än lite tid, men kan i det långa loppet ge en avkastning som är enormt värdefull. Det finns upprop organiserade av bibliotek, universitet och forskningsinstitut som syftar till att uppmärksamma politiker och beslutsfattare på vikten av en fri forskning, och framförallt fri spridning av de reulstat som forskningen frambringar. I de allra flesta fall är det nationerna som bekostar denna forskning helt eller delvis, och forskarna själva vill inget hellre än att få ut sina resultat. En lavinartad ökning av upphovsrättsskydd inom publiceringsmarknaden har dock medfört att information som tidigare spreds och delades och diskuterades mellan olika forskare, numera är avgiftsbelagd, sekretess-stämplad och otillgänglig under hot av juridiska processer.

Gör en god gärning innan julen står för dörren. Skriv på ett upprop som syftar till att få EU att ställa sig bakom ett direktiv för garanterad fri spridning av all forskning som bekostats av allmänna medel:

Petition for guaranteed public access to publicly-funded research
results
In January 2006 the European Commission published the Study on the Economic
and Technical Evolution of the Scientific Publication Markets of Europe. The
Study resulted from a detailed analysis of the current scholarly journal
publication market, together with extensive consultation with all the major
stakeholders within the scholarly communication process (researchers, funders,
publishers, librarians, research policymakers, etc.). The Study noted that
'dissemination and access to research results is a pillar in the development of
the European Research Area' and it made a number of balanced and reasonable
recommendations to improve the visibility and usefulness of European research
outputs.

Research funding agencies have a central role in determining researchers' publishing practices. Following the lead of the NIH and other institutions, they should promote and support the archiving of publications in open repositories, after a (possibly domain-specific) time period to be discussed with publishers. This archiving could become a condition for funding.


Uppropet lades ut 2007 och i nuläget har över 27.000 medborgare, studenter, forskare och officiella representanter för forskningsenheter skrivit under den.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 16 december 2008

Ska vi inte bara skicka en andel av vår lön direkt till Gates

I början av 1500-talet fick Leonardo da Vinci ett uppdrag att måla av hustrun till en förmögen köpman. Han tog dock lite väl lång tid på sig och när den var färdig vägrade köparen betala. I ett senare skede såldes då tavlan till kungen av Frankrike och idag är det världens mest berömda porträtt och kan beskådas i Louvren. Mona Lisa har reproducerats, kopierat, fotograferats, ändrats och förvanskats fler gånger än det är värt att dokumentera. Men från och med nu äger foto agenturen Corbis all rätt till digitala fotografier av den lilla tavlan. Spridningsrätten för den och ett flertal andra kända konstverk, många av dem ägda av statliga museer och institutioner som bekostas av skattebetalarna i stor mån, är numera ägd av Corbis, som i sin tur har Bill Gates som delägare. Jag menar, han är ju en vettig kille som förjänar lite mer i plånboken. Alla bilder som i framtiden tas, all filmning av föremål på museer runtom jorden från Louvren till Smithsonian, ska alltså distribueras via Corbis och de ska få en slant som tack. Om inte det är Pay for Play så vet inte jag. Till och med dokumentärfilmare är smått skräckslagna inför de rättigheter Corbis numera har.

Både Corbis och museerna lär tjäna en bra slant på detta och de stackars museerna slipper allt jobbigt ansvar för spridningen av alstren - bara det borde väl vara värt åtskilliga miljoner som Corbis lär tjäna på sin deal. Men det betyder också att vi samhällsmedborgare ska passa oss j-gt noga för att våga oss på att använda bilder av dessa konstverk som blivit en del av vår kulturella vardag. Det kostar oss om vi har mage att vilja illustrera våra texter på nätet eller i tryck, vetenskaplig analys eller ej, läromedel eller ej. Leonardo må vara död, och varken hans liv eller verk finansierades av några av de institutioner som numera gör grova förtjänster på hans skapelser. Och än mindre gäller detta de marmorstatyer som bortglömda grekiska och romerska mästare för årtusenden sen skapade för gudarnas, ledarnas och sin egen äras skull. Men det betyder väl inte att dagens nyskapade företag inte ska ha rätt att tjäna pengar på dem?

Om Leonardo hade levt idag hade han blivit stämd så det visslade om det när han målade Nattvarden, vilket var ett uppenbart plagiat på äldre målningar och inte minst ägt som koncept av Katolska kyrkan. Andy Warhol hade inte fått lyfta ett finger.

Om ni nu tror att detta avtal bara berör kommersiell publicering, där företag blir skyldiga att betala ersättning till fotografer och museer om de vill tjäna pengar på deras alster så är det höjden av naivitet. Förlag och filmare och publicister följer redan dessa regler i 99,99% av fallen. Dessa avtal medför däremot att forskare måste börja hitta mer finansiering för att ens kunna återge bilder på det de studerar och analyserar, det innebär att den mest oskyldiga postning av en bild på en liten obskyr dagboksblogg kan betyda att du blir skyldig tusentals kronor.

I tyskland finns i nuläget ett fall inför domstol där ett kokboksförlag stämt en bloggare att betala 6.000kr. Varför? I ett litet inlägg på sin blogg skrev han om att han och hans polare hade ätit korv till middag och valde att illustrera detta med ett digitalt foto av sagda maträtt. Hans personliga blogg läses av kanske ett par hundra personer max, men förlaget hade stenkoll på vilka super-kriminella typer som använde sig av deras bilder och skickade en faktura på 500 DM - vilket är kostnaden för att använda sig av en bild ägd av ett förlag. Bloggaren blev naturligtvis upprörd, en varning från förlaget och en begäran om att han skulle plocka bort bilden hade han naturligtvis accepterat och rättat sig efter. Men att begära en sådan avgift för att han använt sig av bilden på en icke-kommersiell liten personlig blogg i detta syfte var bortom rimlighetens gräns. Han tog fajten och riskerar i nuläget 10-dubbla summan för rättegångskostnader om han förlorar.

Akademiska världen är inte känd för att agera snabbt, samlat och effektivt, men det mullrar i leden. En imponerande grupp representanter för tyska forksningsenheter, som drabbats hårt av de oförsonliga lagarna i Tyskland, har nu startat ett upprop:
Berlin Declaration on Open Access to Knowledge in the Sciences and Humanities
Man får hoppas att det inte är för sent att hejda den oförsonliga kommersiella trenden som skapar en nytolkning av begreppet upphovsrätt som vida överskrider all tidigare lagstiftning.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag 14 december 2008

Urminne nr 7 publicerat

Magnus Reuterdahl tipsar via sin blog Testimony of the Spade att ett nytt nummer av Urminne är ute, där han och Ludvig Papmehl-Dufay skriver om gropkeramiska undersökningar på södra Öland. Tidskriften publiceras av Jönköpings länsmuseum och texterna berör främst arkeologi i Småland, Östergötland och Öland. Blogg-kollegorna Michael Dahlin och Leif Häggström har också med alster i den nya volymen. Ska ta och snoka runt lite på nyhetshyllan i biblioteket och se om den dykt upp hos oss ännu.

Michaels blogg fyllde dessutom ett år i helgen - titta in och gratta honom.

Själv väntar jag fortfarande på att min artikel baserad på ett föredrag jag höll våren 2006 ska publiceras i Current Swedish Archaeology årgång 2007... får nog välja Urminne nästa gång.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 12 december 2008

Människan och landskapet

De flesta som tänker på arkeologi tenderar att se fina saker framför sig - svärd, guldsmycken, keramik. I viss mån även gravar och stora utgrävningsplatser. Men landskapet i sig är också påverkat av människor och en del av deras materiella kultur, från åkrar till fångstgropssystem, från slagfält till monument. Landskapet har varit ett stort forskningsämne i sin egen rätt ur många olika synvinklar, filosofiskt så väl som ekonomiskt, för arkeologer sedan 70-talet. Det var iallafall under denna tid som det började dyka upp som eget tema på konferenser och publikationer i större omfattning. Intresset går lite i vågor, men är definitivt innne i en stegrande fas just nu.


Ett tips för hågade arkeologer med detta intresse är den stora konferens som planeras i Kiel i april:
Socio-environmental dynamics over the last 12,000 years: the creation of landscape

Huvudorganisatörer är det tvärvetenskapliga projektet "Human Development in Landscapes".

Here, landscape is not defined in its picturesque sense, but rather as a dynamic
space of social, cultural, and ecological significance, which develops
interactively with the human societies occupying it.

Deadline för ansökan om deltagande i session är den 22:a december, så det är ont om tid. Missar ni denna finns säkerligen andra intressanta konferenser att delta i inom en snar framtid.





Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 11 december 2008

Forensisk arkeologi

En konstruktiv sak som införandet av 2-årigt masterprogram på universitetet har haft med sig är möjligheten att integrera en del praktik i utbildningen. Det är särskilt givande inom ett fält som arkeologi, där möjlighet för studenter att stifta bekantskap med kulturmiljövården lite mer direkt är bra både för dem och för arbetsgivarna. Även om det vanligaste är praktik på grävkontor, muséer eller länsstyrelser så finns det andra alternativ. Elena Doljenkova vid vår institution har intresserat sig för koppling mellan arkeologi och forensisk vetenskap i sitt mastersprojekt, och har genom detta fått kontakt med Olov Bokefors, kriminaltekniker här i Uppsala. Hon har under hösten gjort sin praktik på tekniska roteln och bland annat studerat sätt som arkeologin kan vara behjälplig för brottsplatsundersökningar.

Idag höll de tillsammans ett seminarium på institutionen, där intresset gravt underskattats av vår seminarieledare så det blev ganska trångt i vårt lilla seminarierum. En mycket bra och intressant framställning dessutom. Olov inledde med att berätta lite om tekniska roteln som har 20 stycken anställda, varav 10 är kriminaltekniker, dvs poliser med vidareutbildning. I Sverige finns bara två stycken civila kriminaltekniker, detta delvis pga att det först under 2000-talet varit tillåtet att anställa personer som inte har en fullständig polisutbildning. Intresset för forensisk teknik är naturligtvis stort hos osteologer och labb-tekniker, men efter 5 år på universitetet är det få personer som orkar hoppa på en helt ny utbildning. Akademiker är inte heller alltid de mest fysiskt trimmade individer heller... I takt med allt större möjligheter hos rättsteknik och allt mer avancerade metoder har dock antagningen luckrats upp något, så att civilt utbildade experter ibland kan få en kortare polisiär utbildning om det bedöms finnas behov av dem. IT-forensiker som kan undersöka datorer, intenetanvändning och telefontrafik är troligen ett sådant växande område i framtiden.

AFFA - arbetsgruppen för forensisk arkeologi - startades i Stockholm 1991 av ett par poliser som var intresserade av att utveckla brottsplatsunderökningens metodik med hjälp av arkeologiska metoder. I den ingick bland annat Bo Zachrisson (arkeolog) och Rita Larje (osteolog), samt Robert Grundin, rättsläkare. Arbetsgruppen är inte verksam längre, men en hel del goda resultat hann den ge, som en insikt om vad sållning av jorden kan ge. Grundin var också en återkommande föreläsare på osteologen och hjälpte bland annat mig att få tag på bra litteratur kring förruttnelseprocesser och nedbrytning (jag höll på med skelettering - teoretiskt alltså...). Personligen föredrar jag mina ben rena och vita och har ingen mage för mjukdelar tyvärr. En i min kurs, Zorah, tog faktiskt klivet över till polisen och är mig veterligen fortfarande verksam där.

Samarbete med kriminalteknologer är naturligtvis givande för arkeologer också, vi får en möjlighet att se en del nya utvecklingar inom metodiken som kan vara till gagn för oss i våra undersökningar. Och en chans att jämföra våra stumma lämningar med de vars tillblivelse vi har lite större chans att få facit till. Det finns både stora skillnader och stora likheter mellan våra arbetssätt, som Elena tog upp. Förutom det finns det skillnader och likheter i syfte och mål. Forensiker studerar en specifik händelse, främst utifrån ett misstänkt dödsfall, för att avgöra vad som hände i denna stund och vem som är ansvarig. En arkeolog studerar bara i undantagsfall så specifika ögonblick (typ Pompeii), men även i dessa fall gör vi det i förlängningen för att få veta mer om de döda och deras liv. Ju mer av deras liv vi får fram desto bättre, medan forensiker kan vara mer fokuserade på det som är relevant för ett brottsfall och ignorera resten. En arkeolog kan återvända upprepade gånger till samma material och studera det utifrån olika frågeställningar, medan en rättstekniker bara behöver göra detta om något oklart med ett fall bör redas ut.

Men i slutändan arbetar vi alla med materiella spår och vad de kan säga oss. Från skalbaggar och fosfater till kroppar och vapen.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,