Forskning är värdelös om dess resultat och slutsatser inte når ut till samhället utanför forskarnas egna rum och laboratorier. Därom är vi alla rörande överens. Men HUR detta sker är långt mer problematiskt och ångestframkallande, inte bara för forskarna utan tydligen också för de stackars vetenskapsjournalister som behöver sätta sig in i komplexa resonemang och infekterade interna strider på kort varsel. Inom universiteten har man de senaste årtiondena börjat tala om detta som "den tredje uppgiften". Den första är forskning, den andra utbildning och den tredje är alltså förmedling och inte administration som man lätt skulle kunna tro...
Men förmedling är lättare sagt än gjort. Eller, lätt sagt är det ju inte heller. Det är inte lätt helt enkelt, för det innebär ett möte mellan två ganska skilda yrkesgrupper med delvis ganska skilda uppdrag och prioriteringar. För forskare är kontakt med media ett potentiellt tveeggat svärd - å ena sidan blir vi rent löjligt tacksamma över att någon utanför våra snäva krets faktiskt uttrycker intresse för vad vi håller på med. Å andra sidan finns den lilla naggande tanken "vad är han ute efter egentligen?" Journalister känner inte sällan som de måste locka fram ett skyggt och möjligtvis aggressivt djur ur sin lya och tycker att attityderna de stöter på ofta är patologiskt paranoida, avvisande och hierarkiska. Vilket de kanske har rätt i, i många fall.
Vad som är positivt är att det känns som om både forskarvärlden och mediavärlden seriöst vill arbeta för att överbygga dessa mötessvårigheter. Internet har varit ett medel för många yngre forskare att nå ut med sin forskning och öva på sin presentation, och ett effektivare verktyg för journalister att leta upp de som är verksamma inom vissa frågor som berör deras egna reportage. Blev igår uppringd på min kammare av Lars Truedson från P1:s program Medierna. De arbetar på ett inslag om hur forskare och journalister uppfattar kontakterna dem emellan och vad problemen att kommunicera ordentligt kan bestå i.
Ursprungsidén kom delvis från ett inlägg Sydsvenskans Anders Mildner skrev på sin blogg tidigare i somras där han förundrades över den misstänksamhet och det motstånd han tyckte han mötts av när han snabbt behövde nå vissa forskare. Malin Sandström som har bloggen Vetenskapsnytt skrev ett eget svar på sin blogg där hon gav sin sida av saken och kommenterade även på Mildners blogg. Jag gjorde samma sak, med kommentar och eget inlägg i frågan. På så vis kom mitt intresse i fråga till kännedom för Mediernas redaktion.
Truedson och jag pratade först 'off the record' igår om detta och jag kommer troligen bli uppringd idag igen på eftermiddagen för en inspelad intervju, där vissa delar kanske kommer dyka upp i reportaget tillsammans med andra som också får ge sin syn på saken. Jag är inte van vid mediekontakt, bortsett från enstaka lokaltidningar och radiostationer som besökt grävningar jag deltagit i. Jag kan meddela att även om jag egentligen inte är orolig på ett rationellt plan, så har jag nu extremt svettiga handflator och kommer troligen ha det tills jag hört det slutgiltiga resultatet.
Andra bloggar om: media, vetenskap, Medierna, P1, universitet, forskning, förmedling
onsdag 6 augusti 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Intressanta tankar om förmedling! Som tecknare råkar jag ofta ut för följande:
1) Forskarna blir lätt misstänksamma, för de tror att deras rön hamnar i fel händer. Och det gör de ju inte så sällan heller, så det är inte utan grund. Vetenskapsmagasinet är ett exempel på det.
2) Forskarna gör gärna expertutlåtanden i näraliggande ämnen där de är noviser. Det gäller alltså att lyssna selektivt och att åtminstone ha en viss allmänbildning inom området.
Kommunikationen mellan forskare och allmänhet är inte helt lätt. Den kräver ett professionellt mellanled. Jag bloggade förresten om något liknande den 28 juli: http://manssjoberg.blogspot.com/
Mvh,
Måns
Kul att du startat en blogg Måns, du har jättesnygga illustrationer.
Jag tror alla blir nervösa av att lämna över något som är personligen viktigt och känslomässigt i händerna på en annan, vare sig det är en journalist eller illustratör eller redaktör. Ingen gillar att mista kontroll.
Som du så riktigt påpekar måste man vara försiktig med att upphöja "forskare" till en allmänt upplyst grupp. Det finns allt från briljanta till rent inkompetenta personer inom akademia. Att lära sig bedöma, granska och kritisera resonemang och utlåtanden borde vara det allra viktigaste att lära sig i skolan. Man behöver inte vara expert på ett ämne för att bli uppmärksam på att något inte riktigt hänger ihop. kritiskt tänkande är den främsta vetenskapen i min mening.
Ett annat problem är hur journalister behandlar nya forskningsrön. Hur de publicerar det. Kommer journalistens egna värderingar och förförståelse in i artikeln. Publiceras den med överdrivna rubriker för att sälja? Hur uppfattas texten av de läsande som kanske inte har akademisk utbildning? Vilken nivå av språk ska det publiceras på? Populärvetenskapligt eller akademiskt? Många frågor som bör besvaras innan uppgifter lämnas ut till en viss tidning. Är syftet med en tidnings publicerande seriöst eller är det sensationsrubriker och överdrifter av vissa punkter i rapporten för att locka läsare? Om det är det senare kan publiceringen bli till nackdel för den forskare som lämnat ut sitt meaterial då forskaren kan få en oseriös stämpel i forskarvärlden.
Hoppas det blev bra!
Jag var inne på deras kontor och blev intervjuad för samma program, och konstaterade raskt att det är attans svårt att vara klar, rak och begriplig med en mikrofon framför näsan.
Ja herre min Darwin, jag tyckte det var illa nog med att göra en kortintervju telefonledes. Man borde ta betablockerare innan man utsätter sig för sånt här. Själv är man ju van vid att antingen skriva ned allt själv prydligt i text, eller åtminstone få 15 minuter föreläsning utifrån eget manus.
Spark i baken, men det gick säkert jättebra för dig.
Skicka en kommentar