tisdag 1 juli 2008

Som man ropar får man svar

Sommaren är här och leden tunnas ut på institutionen. Diverse antikare har packat sig av till Labraunda i Turkiet där de ska svettas åtskilliga liter med vätska varje dag medan de undersöker en zeus-helgedom och annat smått och gott. De flesta lärare har tagit ut semester efter att det intensiva läsåret nu är slut, många passar på att forska lite nu när alla måsten är undanklarade, antingen på institutionen, hemma eller i en isolerad stuga någonstans i Norrland. Läste på Malin Sandströms blogg Vetenskapsnytt att Anders Mildner i Sydsvenskan ondgjort sig över hur svårt det är att få tag på forskare på sina rum under juli månad. Verkar insinuera mellan raderna att deras frånvaro beror på någon sorts skolk eftersom få officiellt tagit ut semester. Eftersom mig veterligen de flesta forskare snarare måste tvingas till semester av desperata familjemedlemmar, och personalansvariga tvingats att schablonmässigt ange doktorandernas semestrar till juli vare sig de jobbar i sina rum eller ej, blir jag lika trött som Malin på tonen i Mildners krönika. Tydligen är han upprörd över att mobilnummer inte lämnas ut heller. Nej Anders, du har inte rätt att nå alla, hela tiden, när helst man själv önskar. Lika lite som jag kan nå en specifik journalist närhelst jag önskar.

Frågan om tredje uppgiften ligger mig varmt om hjärtat, och jag uppskattar att journalister söker upp och frågar forskare om deras åsikt. Men journalister har ibland, ganska ofta faktiskt, en attityd som ligger farligt nära små barns. De får helt plötsligt för sig att de omedelbart måste få kontakt med forskare X, eller någon involverad i forskning Y, och blir sedan upprörda om ingen svarar i telefonen inom 3 timmar. NU, NU, NUUUUU!!!! Har kollegor som haft smått farsartade konversationer med reportrar som väntat sig att den de talar med ska släppa allt de har för händerna och ur det blå börja svara på frågor om en specifik händelse eller ett resultat. Att be om lite betänketid, eller att få återkomma när föreläsningen är avklarad/schaktet inte är på väg att kollapsa/experimentet är genomfört, möts av skepsis och irritation. "Men jag behöver det här nu!" Ett yrke som journalistik, som till så stor del bygger på källkritik och koll av källor borde ha förståelse för att andra också uppskattar den möjligheten.

Faktum är att de flesta inom vetenskap och forskning reagerar med glädje om de blir kontaktade. MEN, de flesta har blivit brända mer än en gång av mindre nogräknade journalister och vinklade reportage. De vill gärna vem det är de talar med, vad syftet med artikeln är, om de får möjlighet att kolla igenom texten innan den går i tryck. De vill inte jävlas, och journalister borde vara självkritiska nog att veta att många har god anledning till att vara försiktiga när de talar med pressen. Sedan hör till saken att de flesta journalister vill prata med folk med fina titlar, helst professorer. Dessa har mest jobb, mest semester och minst anledning till att ställa upp för pressen på kort varsel. Vad som framförallt irriterar, som Malin själv påpekar, är att allt hela tiden ska ske på medias villkor: så här måste du säga, det där kan du inte ta med, kom hit, var tillgänglig då, ställ upp utan avlöning på mitt inslag som jag redigerar och bestämmer över. Ingen gillar att vara hjälplös - inte ens akademiker.

Malin skriver dessutom om den nyligen avslutade PCTS-konferensen i Lund där hon deltog i sessionen Public engagement of science and web. Intressant läsning med vidare länkar till balnd annat Gustav Holmbergs intryck och bilder från samma session. Låter som en oerhört intressant konferens och jag hoppas den blir årligt återkommande, särskilt sessioner som diskuterar just kommunikationen mellan forskning, media och allmänhet. Om bloggande forskare kan man även läsa i Naturvetareförbundets tidning. Mer bloggande forskare, och mer bloggande kvinnliga forskare, efterlyses även om antalet växt ordentligt det senaste året. En längre intervju med deltagare i PCTS finns att lyssna på i Studio Ett, P1.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

3 kommentarer:

Malin Sandström sa...

Den är regelbundet återkommande, fast väldigt internationell. Nästa omgång (år 2010) går i Indien, och dit har jag sannolikt inte alls råd att åka. Den här gången var jag beredd att betala själv, men jag fick i sista stund ett resestipendium från KTH som faktiskt täckte hela resan.

Likaledes var det mycket svenskar i Malmö. Och få doktorander. Konferenser är dyra, och det avspeglar sig i vem som kommer dit.

Tack för länken till Naturvetaren! Den artikeln hade jag totalt missat.

tingotankar sa...

Vi får väl se om man kan skapa andra konferenser och forum på skandinaviskt/europeiskt plan som kan diskutera de här frågorna. Jag efterfrågar framförallt en arena där både journalister och forskare kan mötas och diskutera, debattera och fundera kring detta med förmedling.

Malin Sandström sa...

Ja, det vore bra. Det skulle kunna ge en del intressanta resultat. Undrar om ESOF fyller någon bit av den funktionen?

(Frågan är dock vilka som ska hinna komma - de överbelastade journalisterna eller de övertidsarbetande forskarna?)