Spela falskt inom vetenskapen

Det finns pengar i forskning, och det finns livslång ära och berömmelse. Två anledningar till att vetenskapen så väl som sporten ibland blir utsatt för fusk. Än så länge har man inte börjat köra dopningskontroller på studenter och forskare för att se om de tagit kapacitets-höjande medel som ritalin och dylikt (kanske kommer), men då och då till alla inblandades stora förgrymmelse, upptäcks plagiering och till och med rent fusk. Plagiat är patetiskt och vidrigt, men fusk är så hemskt att kontemplera för de flesta inom vetenskaperna att sinnet nästan viker undan för implikationerna. Att medvetet vilseleda kunskapssökandet! Det är som att börja dyrka anti-krist inför en församling nyfrälsta baptister...

Men det sker som sagt. Pengar har viss del i det, desperata försök att försköna resultat och bättra på statistik för att få de där jätte-projekten finansierade. Kanske med den undermedvetna ursäkten att man nog kommer få de där framfuskade resultaten om man bara får hålla på lite till. Inom humaniora sker sådant fusk inte riktigt lika ofta, kanske för att man inte behöver redovisa nya absoluta framsteg på samma sätt. Därför är plagiering lite mer vanligt som fusk-metod inom denna bransch.

När fusk och plagiering upptäcks är det extremt besvärande för alla inblandade, man blir besmittad bara genom sitt samröre med denna slamkrypare. Det finns alltför ofta en tendens att vilja sopa allt under mattan snabbt, för att bevara universitetets och enhetens goda rykte. En varning, indragna bidrag, marginalisering tills personen ifråga sticker på eget bevåg. även om högskolorna velat ta itu med problemen ordentligt är det alltid behäftat med en enorm mängd problem eftersom det flyger motanklagelser till höger och vänster och akademiska världen kan vara ett hoptrasslat nät av personliga kontakter, tjänster och gentjänster.

Så när det nu kommer lite läckor ur höstens kommande forskningsproposition, att man ska införa en central enhet för alla forskningsfusk-frågor, så är det i grund och botten en god idé tycker jag. Även om Uppsala universitet har fungerande regelverk för detta, vore det bra för alla inblandade om allt löstes lite mer frikopplat från lokalpolitiska frågor, och anklagelser om jäv. Både för universitetens del och för anklagade forskares del, som kan känna att de blir offrade för en senior forskares felsteg. Det stora problemet är HUR. Vilka ska ingå, hur ska regelverket se ut, vilka befogenheter ska de ha, hur ska olika former av fusk bestraffas? Inte precis en tacksam uppgift att sitta och granska andra lärosätens forskningsetik. Och frågor om plagiering är ofta extremt problematiska. Men fördelarna uppväger nackdelarna i min mening, alla de där problemen har vi redan och lite uppstramning och genomlyslighet är aldrig fel.

Kända arkeologiska falsarier:
Piltdown-man: Delar av apmänniska hittad i England i början av 1900-talet. Den felande länken, med upprätt gång men apliknande skalle. Fast andra fynd gjorda i Afrika kort därefter indikerade tvärtom att vi fick stor hjärna först, och helt upprätt gång sedan. Låg och samlade damm i en monter i decennier tills en forskare tittade närmare på detaljerna och såg att den var sammansatt av delar från både en riktig apa och människa - inklusive falska tänder. Skandalen var ett faktum, men de inblandade var döda och än idag vet vi inte vem som var ansvarig - huvudarkeologen eller andra deltagare i utgrävningen. Stephen Jay Gould har skrivit roligt och intressant om detta - bland många, många andra.

Shinichi Fujimura: Den självlärde men respekterade japanska arkeologen vars namn är damm och luft för arkeologer runtom hela jordklotet, sedan det avslöjats att han systematiskt planterat föremål i äldre kontexter för att hitta allt mer fantastiska bevis på tidig bosättning i Japan. Eftersom han varit involverad i närmare 200 utgrävningar och "hittat" 40.000 år gammalt stengods så är hela den paleolitiska forskningen i Japan just nu i gungning. Vad ska man lita på? Måste allt kastas ut som han varit i närheten av? Är Fujimora ondskan personifierad eller bara sinnessjuk? Framförallt visar detta vilka risker som finns när media blir det viktigaste i förmedlingen, över vetenskaplig analys.

Och för att ni inte ska tro att jag insinuerar att "riktiga" forskare inte kan vara fuskare:
Professor Reiner Protsch von Zieten: Byggde sin karriär på att visa att neandertalare och moderna människor inte bara samexisterade i Europa under en period, utan även fick avkomma tillsammans. När man till slut började C14-datera hans fantastiska fynd visade de sig vara långt yngre. De hade varit fascinerande förhistoriska lämningar i sig, men det räckte inte för herr professorn, som lade till ett antal 10.000-tals år på deras ålder. För mig är detta sann ondska.

Det vanligaste är att andra försöker lura arkeologer, antingen för att driva med dom eller tjäna pengar, eller ge substans åt sina egna vansinniga idéer:
Fejkad fornlämning som inte lurade arkeologen
Jesus brors grav? - troligen inte


Andra bloggar om: arkeologi, vetenskap, forskning, universitet, forskningsfusk