onsdag 9 juli 2008

Orden stilla står

Klockan tickar. Nedräkning till semester som inleds nästa lördag. Det hör till mer patetiska inom den här branschen att semester inte sällan upplevs nästan som ett hot, ett oönskat uppdrag. Daniel vacklade iväg igår, inte helt lycklig över att behöva lämna sina nyanalyserade data. Cia kör en sista intensiv arbetsperiod likt mig själv. Annars är det tomt i korridorerna - och det passar mig utmärkt. Bäst är det på kvällen, när skymningsljuset kryper på och ljuden utanför tystnar. En kokong som skärper mina sinnen och underlättar koncentrationen. För jag har bedrövligt lite av det senare just nu. Så många tankar, idéer, tolkningar, diskussioner, kedjeresonemang och vilda spekulationer som snurrar runt. Jag har bara en uppgift - att skriva. Skriva, skriva, skriva. Och trots att det mest är klart och packeterat i mitt huvud och har varit det i månader, i stora drag iallafall, så är skrivprocessen som att sakta dra ut en molar med en glödhet tång. Eller som när Emil ska dra ut tanden på Lina genom att binda fast den med ett snöre som går till hästen. Bara för att få se Lina springa efter desperat när rädslan för processen tar överhanden. Just så.

Arbetsrummet med papper och post-it lappar som täcker ett par av mina kapitel jag arbetar med för nuvarande. Försök inte hitta någon logik som existerar utanför min sjuka hjärna.

I måndags satte jag igång med att tvinga mig själv till ordning och struktur genom att skapa en variant av mind-mapping. Varje underkapitel jag håller på med just nu fick en A3-sida upptejpad på väggen. De fylldes efter hand av post-it-lappar i olika nyanser, där termer, namn och bgrepp skrevs upp. Dessa lappar flyttades sedan runt en hel del kan jag meddela, innan nåt som är snarlikt ett kapitelupplägg kristalliserade sig. Lappar kommer utan tvekan att fortsätta flytta på sig hit och dit och upp och ned. Vissa kommer försvinna, andra dyka upp. Men på hela taget är nog huvuddelen satt på pränt. Det fanns inuti min överhettade hjärna, men det känns som jag kan släppa alla trådar och kommande ämnen och koncentrera mig mer på vad jag har för handen. Kanske lite av en placebo-effekt, men lite mer än så. Några viktiga omprioriteringar uppenbarade sig för mig under processen.

...och samma arbetsrum på tisdagen. De som vill kan roa sig med att hitta 15 fel (flyttade post-it lappar). Eller är det 50?

Det hjälpte att lossna lite. Igårkväll kom orden mer obehindrat och flera sidor kom på pränt. men vid kl 1-tiden började datorn strula och programmen hänga sig. Troligen pga något av alla dessa hysteriska underhåll datorsupporten roar sig med. Lite jobb försvann, men inte så mycket. Hade ändå börjat skriva fel på vartannat ord, så jag var nog trött. En cykeltur hem genom Uppsala i sommarnatten var ganska skönt. Vaknade i morse av en stressig dröm med något slags myteri som inbegrep en hel del arbetskollegor. Myteriet kan ha varit mot mig, mot arkeologi, eller mot stridsyxekultur. Orsaken varierade....

Upp flyger tanken
orden stilla står
ord utan papper
aldrig tryckeriet når

, nån Shakespeare är man inte...


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej, du skriver så kul tycker jag. Gillar å läsa din blogg!

Ha det bra! Fina lappar!

Malin Sandström sa...

Coolt (lappmetoden alltså).

Jag är själv otroligt glad att jag har en färdig licentiatavhandling att återanvända och bygga ut när det är dags för doktorsavhandlingen - uppemot en fjärdedel av skrivtiden förra gången gick åt till att hitta bra struktur och ordning på kapitel och subkapitel - och det var bara till kappan i en sammanläggningsavhandling.

Urk. Snart ska jag göra om det igen, denna gång än mer på allvar...

Skriver du förresten en monografi eller en sammanläggningsavhandling?

tingotankar sa...

Monografi. Svårt att planera en sammanläggningsavhandling inom humaniora, fungerar bara undantagsvis. Fast avhandlingar i laborativ arkeologi och osteologi är ofta sammanläggningar.

Så på plussidan har man en chans att åtminstone en gång i livet klämma ur sig en ordentlig bok där man får ta ut svängarna och resonemangen lite, och ha kontroll över upplägget istället för att passa in allt i artikelformat. På minussidan har vi det att det är lätt att det blir fladdrigt, bladdrigt och alldeles, alldeles...värdelöst.

Jag har fött två barn som gick två veckor över tiden och vägde över 4 kg var och kan meddela att avhandlingsskrivning är som detta kombinerat - i kubik. Graviditet på 4-5 år, plus 1 års konstant krystning.
En lic som mellanstation hade varit en bra idé, men det ges sällan möjlighet till det inom mitt fält.
Lycka till.

Pierre sa...

Det låter som att jag borde vara glad för att A) jag är man och således slapp föda mina två barn och B)jag pga ovanstående "slapp" krysta fram en avhandling (som var mina drömmars mål)och istället blev exil-akademiker här i Staden som Gud Glömde. Eller?

tingotankar sa...

Du kan åtmistone finna förtröstan i det faktum att gräset inte är grönare på andra sidan staketet - bara en annan nyans.
Alla livsval, inklusive de som avgörs åt en utan att man kan påverka dem, för med sig för- och nackdelar.

När jag tänker på min framtida ekonomi, på min obefintliga pension, på mitt 24-timmarsjobb jag valt, då blir jag lite knäckt. Men samtidigt vet jag att om jag inte kommit in på forskarutbildningen så hade jag varit olycklig över det i resten av mitt liv också.

You can't win ;-)

Malin Sandström sa...

På plussidan för monografi har man också att man inte behöver oroa sig drygt ett år i förväg över om ens artiklar kommer lyckas bli accepterade i tid till att sammanläggningsavhandlingen trycks... :-)

Hoppas du har nytta av att ha bloggat. Jag tyckte själv att det hjälpte i skrivarbetet.