Gravar för de levande

Som en liten fortsättning på föregående inlägg om Verelius grav så kan jag ta upp lite mer om anledningarna till att Gamla Kyrkogården är en så fruktbar diskussionsplats för arkeologistudenter rör förhållandet samhälle - grav. Gravar har alltid varit en av de allra främsta källorna för arkeologer att ösa ur när man diskuterar kultur, ideologi, förändring, religion och status. Många teorier och modeller har under århundradet manglats fram för att hjälpa oss uttolka alla dessa aspekter av det levande samhället ur det döda. Många fallgropar och återvändsgränder har också upptäckts efter hand.

På 70-talet gillade man att göra regelrätta beräkningar av tidsåtgång och arbetsinsats för att avgöra vilka av de döda som varit viktigast för samhället, och även för att studera i vilken mån stratifiering och hierarkier förekommit. Vilket fungerar i vissa fall, men kan ge spektakulärt felaktiga resultat vid andra tillfällen. En viktig insikt som tog överhanden var i den mån samhället väljer begravningsseden som ett tillfälle då man projicerar inte så mycket samhället som det ÄR, utan dess IDEAL. Ta seden inom judisk-kristen-muslimsk tro att alla är lika inför döden och inte kan ta med sig något in i himlen. Vilket ibland skapar gravplatser som verkar mycket jämlika, trots att det kan ha funnits extrema sociala skillnader i livet. Lika intressant är det när sagda jämlikhetsideal ändå eroderas under påtryckningar av intressegrupper inom gemenskapen som inte helt kan låta bli att utmärka sina dödas sista viloplatser lite extra... Trots att religionen säger att det är både meningslöst och felaktigt.

Så det är ingen enkel matematik att lista ut hur gravseden förhåller sig till både verkliga och ideologiskt maskerade realiteter. Sen är det den extremt viktiga insikten att en grav inte i första hand är till för den döde, utan för de efterlevande. Med undantag av enstaka faraoner som påbörjade sina gravmonument medan de var i livet, är vi alla beroende av de efterlevandes beslut rörande gravsättning och ceremonier kring denna. Även om vi lämnat noggranna instruktioner kan vi bara hoppas att de efterlevs - och även faraoner fick finna sig i att bli summariskt avhysta sin nogsamt planerade sista viloplats om efterföljaren hade ett horn i sidan till dem.

Verelius gravsten restes först 16 år efter hans död. Den som beställde och designade den var den äldre Rudbeck som säkerligen hade mer än en anledning till denna vördsamma hyllning. Dels var det säkert ett uttryck av tillgivenhet för en beundrad mentor (vill jag tro iallafall). Men minst lika mycket handlade det nog om att befästa Rudbecks position som Verelius efterträdare inom de ganska nyligen etablerade studierna av forntiden och Gamla Uppsala. Men det var även en stark materiell symbol för kopplingen mellan den nutida makteliten och förfäderna som skapat de ursprungliga runstenarna som ännu gjorde sig påminda överallt i Mälardalen.

Verelius grav säger bara lite om honom själv, men desto mer om de som reste monumentet, deras anspråk och självbild, och det samhälle de levde i som endast nyligen befäst sig som en fristående och självständig nation inom världspolitiken.


Andra bloggar om: arkeologi, grav, begravning, kyrkogård, religion, Uppsala