Sådan professor, sådan grav

En av de onekliga fördelarna med att vara verksam i Uppsala är den Gamla Kyrkogården, som numera ligger mitt i smeten, men som när den anlades låg lite i kanten av staden. Efter flytten av samtliga humanister till naturvetarnas gamla lokaler så har jag nu sagda kyrkogård utanför knuten nästintill. För många arkeologistudenter har det ingått en promenad genom gamla och nya delen av kyrkogården , för att diskutera materiell kultur såsom den avspeglas i gravvård genom århundradena. Vad dessa gravlämningar förmedlar som dels är en spegel av sin tids ideologi, dels avslöjar aspekter som de kanske inte var helt medvetna om. I Gamla Kyrkogården finns gravar från åtminstone 1600-talet och framåt bevarade, den ena mer märklig än den andra när borgare, präster och akademiker tävlade om det bästa minnesmärket. Jag rekommenderar kyrkogården framför både domkyrka och museer vid ett besök i Uppsala.

Verelius grav syns till vänster (Foto: Åsa M. Larsson)

I veckan, en tidig kväll när hjärnan var på väg att koka över av att ha suttit inläst i ett unket arbetsrum alltför länge, tog jag mig en promenad genom den lind- och björkbevuxna äldre delen av kyrkogården. Som ett första inlägg i en extremt sporadisk serie presenterar jag nu en av de äldsta och häftigaste gravarna - särskilt ur arkeologisk synvinkel. I ensamt majestät, på en liten uppbyggd jordkulle, står en bred skiva bergart. Den är täckt av lavar, men tittar man nära kan man fortfarande ana den runslinga som köper över hela stenen. Detta är nu inte en "äkta" runsten, utan gravvården över Olof Verelius (1618-1682), professor i fäderneslandets antikviteter och tillika vår femte riksantikvarie, utnämnd 1666. Han skrev bland annat en bok om svearna och göterna och var en av de första att lista ut att platsen för det forntida högsätet i Uppsala som Ansgar nämner, låg i Gamla Uppsala. Vilket resulterade i en extremt bitter konflikt med en annan professor som ville förlägga platsen till det nutida Uppsala.

Minnesstenen restes inte direkt, utan först 1698 av hans tillgivne lärjunge Olof Rudbeck d. ä. som är en av Sveriges mest framstående vetenskapsmän (upptäckte lymfkärlen), som även han hade ett passionerat intresse för forntiden.

Verelius grav, överväxt av lav så att runslingan inte längre syns. (Foto: Åsa M Larsson)

Runslingan säger:
Här ligger under stenarna och lundens rötter,
till mull vorden,
han som mänskor lärde forntids sed, hävd och skaldekonst.

En gravplats värdig en arkeolog-professor hursomhelst.


Andra bloggar om: arkeologi, riksantikvarie, grav, Uppsala, Gamla Uppsala, kyrkogård, Olof Verelius, Olof Rudbeck, Uppsala universitet