måndag 30 juni 2008

Med tanke på tingen

De flesta tycker att det kan vara kul att se glittriga guldsmycken och maffiga svärd - det krävs inte mycket övertalning för att få folk att uppskatta den delen av arkeologi. Men praktvapen och metallsmycken utgör bara en liten procentandel av de enorma mängder andra saker som arkeologerna med envis iver släpar in från diverse förhistoriska bondgårdar, slaktplatser, åkrar och hantverkslokaler. Under de senaste 100 åren, då arkeologin växte fram som sitt eget ämne (första professuren i Sverige instiftades i Uppsala 1914), har även arkeologer då och då diskuterat om det är värt att behålla allt skrot, alla järnnitar, krukskärvor, kvartsavlag och brända ben.

Det fanns faktiskt framskridna planer på att samla ihop alla brända ben och dumpa dem i en container i Stockholmsfjärden på 1950-talet. Ingen information kunde ändå fås ut av dessa fragment resonerade man. Tack vare en snabb och rådig insats från Nils-Gustaf Gejvall, svensk osteologis fader, som i några väl underbyggda publikationer visade just hur mycket som faktiskt kunde utläsas av benen, så skrinlades de planerna. Tur det, när vi i nuläget vet en hel del inte bara om hur man bestämmer art, ålder och i vissa gynsamma fall även kön på benen. Sedan 1990-talet vet vi också hur man ska gå tillväga för att C14-datera dem, ett enormt framsteg. Som en del av min avhandling undersöker jag hur man utifrån sprickorna och fragmenteringens utseende kan komma fram till en hel del om huruvida de brändes färska, omgivna av mjukdelar, eller om de var rensade och t.o.m. uttorkade innan de brändes.

Varför kan det vara intressant? Dels för att avgöra detaljer kring gravritualerna, för i en hel del kulturer väljer man att låta en längre period gå mellan dödsögonblicket och den slutgiltiga kremeringen/begravningen. Sådana sekundära begravningsriter är ofta ett led i att samla ihop en större sammanslutning av släktingar och allierade, som med dåtidens kommunikationsmedel inte kunde dyka upp på bara ett par dagars varsel. Minst lika viktigt är att studera om djur som ingår i många gravar har dödats i anslutning till begravningen, eller om man har bränt matrester vilka ingått i begravningsmåltider. Allt detta är små, viktiga detaljer som kan ge oss lite mer kött på benen när vi försöker förstå svunna kulturer och seder.

Om man bara hade skriftliga källor att gå på under järnåldern, dvs de mer eller mindre påhittiga romerska skrönorna av Tacitus och gänget, så skulle vi ha lämnats med intrycket att folken norr om romarriket inte kände till jordbruk och varit helt isolerade fram till dess ett gäng romerska centurioner började spöa upp dom. Tack vare arkeologin vet vi att man odlat i över 3000 år innan dess, att det funnits omfattande kontaktnät över hela Europa och långt in i Eurasiska områden under årtusenden. Vi vet också en helt del om vilka konsekvenser de framförallt militära kontakterna med en aggressiv och centralstyrd makt fick i Skandinaviska områden. Hur seder och ekonomi ställdes om och förändrades, men också hur de nya intrycken omtolkades och justerades för att passa in med tidigare etablerade strukturer. Vi vet också att denna sortens förändringar, kompromisser, omtolkningar, feltolkningar, konflikter, kreativa lösningar etc har pågått sedan de första paleolitiska invandringarna till Nordeuropa.

Men vi lever inom en kultur som av historiska skäl värderar ord och text som det högsta av intellektuell utveckling - man ska frigöra sig från det materiella. Så när en del inom kulturarvssektorn uttalar sig nedsättande om arkeologer som "bara studerar pilspetsars utbredning i socknar", så blir jag både trött och förbannad. En bra studie av materiell kultur är i grund och botten en studie i mänsklig kultur och förändring över tid. Är pilarna för jakt eller krigföring? Är de intern innovation eller har man påverkats av någon annan regions pilformer? Hur tillverkas de? Järnsmide är inget man lär sig på en eftermiddag. Var kommer råvarorna ifrån, vem har kontroll över handeln, vem har kontroll över smeden, vem får bli en smed, hur decentraliserad/centraliserad är tillverkningen? Vilka fick äga dessa vapen, var de viktiga i gravritualen, offras de åt gudomar eller behålls de systemet?

Inte förrän man har börjat svara på dessa frågor, kan man börja svara på de mer övergripande som hur makt befästes, hur samhället organiserades, vilka religiösa föreställningar som fanns, hur man reagerade på utvecklingar inom angränsande områden, osv, osv.

Jag har aldrig mött ett ting som inte givit upphov till tankar. Men jag har stött på många tankar som gett upphov till ingenting.

Delar av kremerade lårben från människa, funna i en grop på en gropkeramisk boplats i Västmanland. Lämningar från minst fyra individer och en hund hade lagts ned i den lilla gropen. Det övre lårbenet kommer från en kropp som definitivt kremerats nära efter döden. Sprickorna är välvda och har böjts av inåt, med viss deformering av benet till följd. Det undre har mer raka sprickor, vinkelrätt in mot benets mitt. Det benet borde åtminstone ha kremerats först efter det att mjukdelarna försvunnit (eller rensats bort). Med andra ord verkar man ha kremerat och begravt en del individer tillsammans, som dog med visst intervall emellan sig. (Foto: Åsa M. Larsson)

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

kai sa...

Och ojsan! där öppnade sig en kunskapsklyfta framför mig igen. Jag hade bara utgått ifrån att man alltid kunnat kol-14-datera ben, men så var det inte.

Jag tror du får lov att skicka mig ett ex av avhandlingen när du fått den från tryckeriet så att jag får läsa på.

kai sa...

Mm, förresten: Vill jag veta hur du tagit reda på hur människoben påverkas av olika förbränningsmetoder?

tingotankar sa...

Obrända ben har man alltid kunnat datera utifrån kollagenet, men i brända ben har det organiska innehållet försvunnit till största del och kvar finns nästan bara kalkföreningar. På senare år har man dock upptäckt att hydroxyapatiten som finns i benet har en del bundet kol i sin struktur, som genom vissa processer kan frigöras och dateras. Man har testat tillförlitligheten genom att jämföra med vanligt kol och obrända ben i samma anläggningar. Det krävs dock ben på 1-2g för att genomföra dateringen och benet förstörs i processen.

Lanting & Brindley hette genierna som löste detta på 90-talet, om det fanns nobelpris i arkeologi skulle de vara självskrivna.

Jag skriver ett nytt, utförligt inlägg om det här med brända ben, förbränning och sprickor.