tisdag 10 juni 2008

British Museum tappar huvudet

Det kanske kan tyckas märkligt att så många europeiska universitet har högre studier i antikens Rom och Grekland. Visst, det är intressant, bra stoff för filmer och romaner, trevligt som kvällskurs på vuxenskolan...men varför utbilda människor till magistrar och doktorer i just denna lilla plats och tid på jorden? Fast nu är det så att Romarriket kom att förändra Europas historia i grunden och romarna i sin tur var smått besatta av antikens Grekland. Dessutom har européer av diverse anledningar, med jämna mellanrum, drabbats av antikfrossa och fullkomligt vältrat sig i hellenistisk kitsch. Från renässansen, till romantiken, till klassicismen etc. Vi har ett stort arv från dessa fantastiska civilisationer, men vi har också själva ökat på detta genom att gång efter annan övertyga oss själva om vilket stort arv vi har efter dem och slåss sinsemellan om vilka som är deras rätta efterträdare. Det faktum att vår bild av vad romarna och grekerna gjorde för oss inte nödvändigtvis alltid har någon koppling till vad de verkligen gjorde, tyckte, tänkte och skapade är av mindre vikt. Det har tagit lång tid att skapa en TV-serie som Rome där romarna är vidskepliga, smutsiga, exotiska och vardagliga - inte togaklädda britter eller jänkare i snövita marmorpalats.

Romarna var som sagt grek-frälsta de med i många fall. En kejsare som var känd för att bli till sig över allt som var grekiskt var Hadrianus (reg: 117-138 e.Kr.), mest känd för oss tack vare den mur han lät konstruera för att hålla skottarna på plats (gick ju ett tag...). Hadrianus är i källorna och för antikare känd som en ganska krigisk och oförsonlig typ, men med det försonande(?) draget att han gillade arkitektur. Alla bevarade statyer av Hadrianus visar honom i krigsmundering - förutom en enda där han är iklädd mer fredlig och lärd toga. Detta verk har haft en central position i British Museum sedan 1800-talet, då den upptäcktes i Libyen. Inför den stundande Hadrianus-utställningen på museet som öppnar nu i sommar tog man sig an att fräscha upp och restaurera statyn. Bara för att till sin förskräckelse upptäcka att den är ett hopplock av ett antal olika statyer och att huvudet aldrig varit fästat vid sagda toga-försedda stenkropp. Att den var rekonstruerad av delar visste man, men ordentligt utfört gipsarbete hade dolt skarven mellan huvud och kropp. Så den enda försonande bilden av konstälskaren Hadrianus visade sig vara ett falsarium (om än möjligen inte ett medvetet sådant).

Konservator Tracy Sweek med Hadrianus huvud...men uppenbarligen inte hans kropp. Från Guardian.

Faktum är att vår besatthet av autenticitet är en ganska senkommen föreställning. När aristokrater och kungligheter på 1700-1800-talet började samla på sig marmorstatyer från romersk och hellenistisk tid för att visa hur lärda och förfinade de var, så var man alls inte främmande för att helt enkelt få en snygg och nytillverkad kopia av ett upptäckt verk. Det viktiga var att i sin ägo ha denna fysiska realisering av ett högre ideal som rådit under mänsklighetens guldålder. Att äga tinget i sig var inte alls lika viktigt. Det kom senare under slutet av 1800-talet. Om denna omsvängning, som skapade en hel del huvudbry för antikvarier som plötsligt ställdes inför samlingar som ansågs ofina och värdelösa, har Johannes Siapkas vid min institution ett forskningsprojekt: ”Den förstenade blicken: Antikens materialiserade ideal”.
Bok inom kort hoppas vi.


Hadrianus hade tydligen ett intresse i arkitektur. En underdrift kan man säga när man beskådar det som fortfarande finns kvar av hans mur. Inte för att han gjorde slitgörat själv.

Hadrianus huvud kommer nog vara utställt på British Museum, kanske med en brasklapp om att aldrig lita på victorianernas inställning till rekonstruktion. Eller om vådan att se det man vill se och inte det man borde se.

4 kommentarer:

Martin sa...

Vandaler! De förstör ett arkeologiskt objekt som dokumenterar något viktigt om det förflutna! Nämligen om England ca år 1800! Och vi vet ju alla att forntida återbruk av arkeologiska ting är det viktigaste vi har att studera. (-;

Anonym sa...

Jag har också funderat en hel del över den rätt fanatiska rommarvurmen inom europeisk finkulturen. Jag kan förstå att en del under den mer fragmentariserade medeltiden tyckte sig stå i skuggan av detta stora och mäktiga rike men det verkar snarare som om det hela blivit värre efter 1500.

De franska och amerikanska republikerna är båda födda ur en ibland rent patetiskt romarvurm. I Frankrikes fall så extrem så att det mer eller mindre framstår som om man reenectade den romerska republikens fall och kejsardömets uppkomst.

Sedan så verkar västroms fall fortfarande vara ett trauma som folk inte kommit över, sisådär 1500 år senare. Idag existerar det typ en egen bokgenre som jämför Roms fall och USA:s förutspådda dito.

tingotankar sa...

Jobbigast blir det i min mening när man gör filmer och tv-serier som på inga vis försöker förstå dessa tidevarv utifrån sina egna förutsättningar, utan där det istället blir brittiska aristokrater, eller idealbilden av amerikanska republikanska värden. Inget ont om "Jag Claudius" som var lysande teater, med aningens bättre fakta-koll än Amadeus.

Innan Rome kom på TV var det ett anant bolag som hoppade in med Empire - en fullständigt usel serie med ungefär samma ramhandling som Rome men med kalkonstämpel. Muskulösa high school ungdomar och quarterbacks som red runt i plåtutrustning och spottade ur sig nutida floskler. Bland det mest smärtsamma jag sett.

Fördelen med de som utspelar sig innan Kristi födelse är iallafall att man slipper närvaron av krista helylle-helgon som också passar bättre in i en protestantisk sedlighetssaga än i de tidiga församlingar som existerade vid den tiden. Skulle vara kul om det kom en bra serie son utspelar sig innan Ceasar, i Republikens storhetsdagar.

Anonym sa...

Rome är en fantastisk serie, jag fullkomligt älskar scenen där Vercingtorix avrättas just eftersom den är ungefär så långt ifrån Hollywood-romarriket som man kan komma.

En sak med "Rome"-serien som jag annars tycker är lite underlig är att man helt verkar ha glömt bort Sullas diktatur, vilken är rätt viktig för att förstå vad Ceasar höll på med och hur han uppfattades. Jag skulle ha föredragit om minnet efter Sullas blodiga styre tydligt vilat som en skugga över dramat.