Tecknat och tankar

Under snart ett och ett halvt år har denna blogg varit ett andningshål och en snuttefilt för mig. Ett sätt att inte gå under i engelska teoretiska beteckningar, 1900-talets arkeologiska vetenskapshistorik och allehanda vansinniga ideer som jag inte får ge utlopp för i min 'seriösa' forskning. Det har visserligen inneburit en del nya ansträngningar eftersom bloggandet i sig kan vara både förföriskt och beroendeframkallande. Jag har till exempel fått hindra mig själv med milt våld så att jag inte skapat ytterligare nischade bloggar i allehanda andra ämnen som intresserar mig. Som serier till exempel, en passion sedan innan jag kunde läsa (och den främsta anledningen till att jag lärde mig läsa). Föll till slut till föga med ett inlägg för någon vecka sedan om bristen på superhjältinnor på vita duken. Nu har jag som kompromiss med mig själv beslutat mig för att helgerna numera är min seriebloggnings-tid. 1-2 inlägg under helgen kan jag tillåta mig - bloggosfärens motsvarighet till feströkare gissar jag...

En tungt vägande anledning till beslutet var ett blogg-inlägg jag läste nu i veckan på Newsarama gällande en alternativ version av Stålmannen som nästan blev av. Det borde höra till allmänbildningen att veta att Stålmannens skapare var författaren Jerry Siegel och tecknaren Joe Schuster, som arbetade med olika varianter under flera år innan den slutligen trycktes av DC i Action Comics 1938. Den versionen var inte helt identisk med den stålman som de flesta av oss (även de som aldrig läst en serietidning) känner till idag, men till 95% var allt på plats. I Seriefrämjandets tidning Bild & Bubbla kan man i senaste numret läsa en mycket bra artikel om dessa inledande år, var inspirationen kom från både i samhällsklimatet och från existerande serier. Och om hur Siegels och Schusters samarbete inte var helt friktionsfritt. Man vet att Siegel kollade runt efter alternativa tecknare till den ganska oerfarne Schuster.

Jeff Trexler skriver nu om hur Siegels efterlevande i en genomgång av hans samlade arkiv hittat en alternativ Superman-origins historia tecknat av Russell Keaton - Trexler visar också några av dessa strippar via en länk. Det är naturligtvis intressant nog att få igång oss nördar, men det som verkligen fångade mitt (och många andras) intresse var den ganska annorlunda ramhandlingen. I denna tidigare version är pojken i rymdskeppet inte en besökare från en annan planet, utan sänd från framtiden av "the last man on Earth". Hans superkrafter är inte ett resultat av gul sol eller lägre gravitation, utan av ett evolverat människosläkte. Minst lika intresseväckande är inledningen: Stålpojken hamnar på ett minst sagt otrevligt barnhem där en förskräckt föreståndare spärrar in honom i en bur(!) - tills han tar sig ut därifrån handgripligen. En av de första sakerna han gör efter att ha blivit adopterad är att lära en otrevlig mobbare en läxa han aldrig glömmer. Hans identitet är alltså allt annat än hemlig...

Det här kan tyckas vara petitesser som endast borde intressera serie-nördar. Vilket må vara korrekt, men det finns få populär-kulturella företeelser som fått större genomslag och betydelse än Stålmannen under 1900-talet. Det var startskottet på en helt ny genre inom populärkulturen, och han blev en avgörande symbol för USA och amerikanerna. Han har influerat, på gott och ont, oerhört många människor, tokats och omtolkats, kritiserats och hyllats, långt mer än någon modern romanfigur, filmhjälte eller konstverk. När man ser denna alternativa stålman, från framtiden, från en männsikoras som evolverat, men samtidigt sett sin egen värld närma sig undergången - då kan tankarna inte låta bli att snurra igång på vad denna Stålmannen-variant hade utvecklats till inom populärkulturen. Om Keaton inte tappat tilltron till Siegels skapelse utan fortsatt samarbetet och å sin sida influerat och påverkat slutprodukten - vad hade blivit annorlunda?

Stålmannen är och förblir en ganska unik litterär skapelse, även inom seriernas värld, där de flesta andra superhjältar är vanliga människor som är produkter av vetenskapliga experiment (Captain America), magi (Captain Marvel) eller bara hård träning (Batman). Liksom Tolkiens Sagan om Ringen är helt grundläggande för all Fantasy, antingen följer man mallen eller så försöker man desperat att bryta mot den, på samma sätt är Superman för seriernas utveckling. Ett unikum, men något som alla måste förhålla sig till på ett eller annat sätt - med beundran eller kritik. Man kan lungt säga att Stålmannen haft en långt större influens på 1900-talets kulturliv än så gott som samtliga nobelprisvinnare i litteratur - både direkt och indirekt.



Andra bloggar om: serier, superhjältar, stålmannen, superman, populärkultur