tisdag 26 augusti 2008

Det är internet, dummer

För lite över 10 år sedan satt jag i studentlägenheten jag delade med mina blivande barns blivande far och svor så det osade över hajpen kring 'nätet', world wide web, internet. Ett hysteriskt snattrande och pipande 56kb-modem tuggade sig genom min sökning på Alta Vista och visade slutligen en lista länkar som den ansåg att fyllde mina sökkriterier. Sedan följde ytterligare 500 minuter för att ladda respektive sida, inse att det inte fanns någon som helst givande information, gå tillbaka till söklistan, försöka nästa... och slutligen springa därifrån i vredesmod. Att internet var världshistoriens mest överskattade teknologi framstod som ganska uppenbart.

Ett decennium har gått, och det känns som ett århundrade. Numera har mitt usb-minne 50 gånger större lagringskapacitet än min dåvarande dator, arbetsminnet i en mobiltelefon överstiger på långa vägar det som jag hade när jag skrev min första (avslagna) ansökan till froskarutbildningen. Vi har bredband istället för modem och internet flödar över av hemsidor, information, databaser, bilder, texter, diskussioner, tips och råd. Att forska utan närmast konstant tillgång till nätet känns ungefär lika omöjligt som att forska utan tillgång till böcker.

Men internet är inte en maskin, en tingest som utför en förutbestämd handling. Internet är ett kärl i vilket vi har hällt allt från fenomenala ansamlingar av mänsklig kunskap och erfarenhet till total dynga. Internets styrka ligger inte endast, eller ens till största delen, i det innehåll som finns där, utan i det faktum att det numera är det etablerade verktyget för allt större andel av befolkningen att kommunicera, söka information och meddela sig. Det är inte bara det att media börjat lägga ut allt mer av sin produktion på nätet, utan kanske framförallt att man börjat utnyttja internets förmåga att sammanlänka disparat information och öppna upp den annars så slutna envägskommunikationen. Insändare är inte längre små blänkare av enskilda åsiktsmaskiner publicerade i bakdelen av tidningen ett par dagar senare - det är rullande kommentarer, långa inlägg, utspridda diskussioner både i nät-tidningar, i bloggar och på forum.

Inte minst har detta börjat märkas i valkampanjen i USA. 2004 gick startskottet för nätets potential i form av Howard Deans presidentkampanj, det var genrepet. 2008 har detta lilla genrep fullkomligt exploderat. I New York Times skriver deras korrespondent/bloggare The Carpetbagger om demokraternas pågående konvent i Denver och vilken annorlunda upplevelse det har blivit. Inte bara det att bloggare numera är en helt etablerad kategori med egna områden och vars inlägg följs med minst lika stort intresse och oro av politiker, journalister och allmänheten som TV-sändningar och tidningsartiklar. Utan framförallt för att gränsen mellan den som rapporterar och den som blir rapporterad om helt har suddats ut. Den som intervjuar deltagare blir själv filmad och inspelad på videokameror, mobilkameror, Mp3-spelare. Tala med en bloggare, och tre andra bloggare live-bloggar er dialog medan detta sker. Det är rapportering av rapportering av rapportering.

Man kan lugnt säga att Sveriges politiker och media förlorade sin "internet-oskuld" i juni, i samband med FRA-lagen - debatten som vägrade dö, som vägrade huka sig för det oundvikliga. I samband med detta avslöjades just i vilken mån de verktyg och forum som finns på internet, bloggar, nättidningar, bloggportaler kan hålla igång en diskussion och dialog och debatt långt efter det att både första och tredje statsmakten försökt ta kontrollen och lägga locket på. Varje uttalande i media granskas och kommenteras, varje inlägg av politiker på sina forum inte bara ifrågasätts inom fem minuter, utan krtitiken kan i sin tur länka vidare till annan information. Även om man inte ska underskatta den kontroll de få media-bolagen fortfarande har över den offentliga debatten, så har spelreglerna ändrats. Inte minst för att många journalister och debattörer numera själva kringgår redaktionell styrning genom att publicera sig direkt på nätet.

Man säger att det tar 10 år för amerikanska innovationer och trender att nå Europa - i denna digitala tidsålder kan vi nog minska detta tidsspann med några år iallafall. Valet 2010 kommer inte bli likt något vi sett förut. YouTube och bloggar kommer ha gjort sitt ofrånkomliga intåg i den offentliga debatten. Och det finns absolut inget vare sig politiker eller media kan göra åt det.

För att parafrasera senator Clintons man:
Det är internet, dummer.



Andra bloggar om: , , , , , , , ,

1 kommentar:

Antimonite sa...

Jag kommer inte exakt ihåg faktan, men någonstans läste jag för ca 2 år sen att omkring 99% av allt som skrivits i bokform inte finns på nätet ännu. Men att 99% av allt i textform som skrivits de senaste 3 åren finns på internet.