Ting och Tankar: I Hamn

måndag 4 augusti 2008

I Hamn

Segling över Björkskärsfjärden, på väg mot Grönskär i vår Magnifik Midget - liten men med extremt bra seglingsegenskaper. Trots gamla urblåsta segel, medveten felskotning och utombordaren i vattnet fick våra släktingar i Albin 78:an anstränga sig för att inte bli omseglade. (Foto: Åsa M. Larsson)

Tillbaka på jobbet, med gråtunga skyar utanför fönstret - våra 10 dagar med båten i skärgården i strålande sol och varma nätter känns märkligt avlägsna, trots att vi landsteg i Uppsala först i fredags kväll. Vi lyckades verkligen pricka in sommarens häftigaste (och enda?) längre högtrycksperiod. För barnen var det ett enormt plus så klart - bad vareviga dag, ända ut i Svenska Högarna i den yttersta skärgården. En inte helt oäven solbränna på mig själv som nu snabbt kommer förblekna. Men säg det goda som inte för något ont med sig.

Det mest onda, ur min egen synvinkel, var ett myller av mastodont-motorbåtar och yachter som hör hemma i Miamis marina men är totalt fel för ett litet svenskt skär. Eller jättelika segelbåtar med tredubbelt hög reling som tack vare GPS och ekolod och allehanda mekanik seglar sig själva. De är byggda för att ta sig över Atlanten, men deras (tillfälliga) ägare använder dem som flytande husbåtar ut till pittoreska skärgårdsöar och tar upp halva naturhamnen. Man önskar att de kunde hålla sig till brack-vattnen runt Sandhamn istället för det bräckta vattnet...

Vi talar inte om ett par enstaka här. På lördagen med stekande sol och närmast stiltje låg inte mindre än 30 båtar, varav 8 jättemotorbåtar, i Sprickopp på Lilla Nassa och kölade med varandra. Kändes mer som ett sommarnöje för Bromma-bor i Mälaren än ytterskärgården. Tackolov ledde ökande vindar och helgens avslut till att nästföljande dygn på Svenska Högarna var mindre överbefolkat. Vi seglade delvis tillsammans med svägerskans familj som var inhysta i en annan båt och när de skulle lägga till i mot en klippa blev de upplysta av personer i en av båtarna som redan låg där att de borde lägga sig längre bort "...eftersom det ska in två båtar till här".

För de som inte vet är Svenska Högarna närapå så långt österut man kan komma i Stockholms skärgård innan Åland, en av de får gångbara naturhamnarna är en sprickdal med ganska grunt vattendjup invid klipporna - man har inte precis alternativ att välja och vraka på. Att överhuvudtaget i skärgården tro att man kan boka plats åt kompisar är lika fel som att tro att man kan dubbelparkera sin BMW mot en ambulans medan man tar långlunch på krogen. Som goda människor gjorde svär-familjen ett par försök lite längre bort men fick återvända efter ett antal grundstötningar och vi fick också lov att ligga där. De där två inväntade kompisbåtarna? Dök aldrig upp. Och även om de hade...

Jag vill inte vara seglingsfascist, men snart börjar jag förespråka skärgårdslicens som tvingar folk att lära sig grundläggande hyfs och vett.

Algblomningen är en annan otrevlig följd av varmt väder, i dessa ekologiskt ansträngande tider för vår stackars Östersjö. Har aldrig sett så mycket alger under alla mina år, från innerskärgård till öppna havsfjärder - hela tiden alger. I vissa vikar kunde man bada okej ändå, men de klara vatten med jättelika blåstångsruskor jag mindes hade förvandlats till ett grumligt vatten med stora klumpar täckta av grågrön sörja. De stora genomskinliga tångräkor som ungarna håvade in 8och släppte ut) i drivor förra sommaren lyste med sin frånvaro. Även om det inte är lika barn-bad-vänligt hoppas jag att vi kan ge oss ut tidigare på sommaren nästa år. Kanske inte samma sol och värme, men desto mer fågel- och fiskliv, klarare vatten, friskare sjöväxter - och mindre trängsel av medmänniskor.

Skärgården är en ständig källa till glädje för en arkeolog/osteolog. Denna lilla spyboll innehöll små benrester av fisk och groddjur, samt grönskimrande skalbagge-skal och diverse annat. Låg i mossan som ett litet konstverk... (Foto: Åsa M. Larsson)