Att nå ut utan att sälja ut

Vetenskapsradions Fokus riktas idag mot Malin Sandström som fortsätter den goda kampen för bättre förutsättningar för forskare som vill nå ut med sin information till allmänheten, via media eller via bloggar. I somras hamnade hon och ett antal vetenskapsbloggare (inklusive mig själv) i en ganska animerad och givande diskussion med Anders Mildner som på sin blogg på Sydsvenskan ojade sig över krångliga, motvalls forskare som inte ville prata med journalister eller ens vara närvarande på sitt rum. Det är nästan rörande hur vi två yrkesgrupper båda är extremt intresserade av att komma i kontakt, samtidigt som vi betraktar varandra med en stor dos skepsis.

Medierna i P1 hakade på och hade ett inslag om den lilla mini-debatten som pågick mellan olika bloggare, och idag tog alltså Fokus och sände ett lite längre inslag med bara Malin som fick diskutera kring forskningens villkor, tredje uppgiften (informering till allmänheten) och rollen som bloggen kan ta i framtiden. Som vanligt gjorde hon mycket bra ifrån sig och det jag gillar mest är att hon inte ursäktar sig eller retirerar inför frågor bara för att stryka journalisterna medhårs. Nej, forskare har inte ett ansvar att svara på alla frågor de får från media, för det finns inte sällan en vinkling bakom reportagen och den är inte alltid etiskt kompatibel med det som forskarna egentligen kommit fram till.

Ett annat problem är att de flesta vetenskaper saknar specialutbildade journalister, som därmed ställer frågor utifrån en förförståelse som helt enkelt är felaktig och kontraproduktiv. Det kan lösas, men bara om journalisten ifråga är beredd att ha tålamod och bygga upp en ordentlig relation till olika forskare och ta sig tid att sätta sig in i problematiken. Att media lever under knappa förhållanden och stor tidspress är naturligtvis sorgligt, men samma villkor gäller för vetenskaperna. Och det är ingen ursäkt. Dålig förmedling av vetenskapliga alster är långt mer allvarligt än ingen förmedling alls.

Malin fick frågan om inte forskarna är avogt inställda till att uttala sig i media generellt och uttryckte en emfatiskt avvikande åsikt. Jag backar upp henne här - så gott som varenda forskare jag känner blir alldeles överlyckliga om någon mot all förmodan intresserar sig för vad de håller på med. Vilket inte är samma sak som att vi är beredda att sälja ut våra principer bara för att hamna i en tidningsspalt. Vi är inte dokusåpakändisar. Vi är emotionellt investerade i vår forskning, och de flesta av oss tar känner ett stort ansvar inför hur den framställs - det är inte en fabriksprodukt som ska säljas till varje pris.

Vi har alla jobb att sköta och som Malin så riktigt påpekade, även om staten och universiteten talar vackert om tredje uppgiften avsätts närmast 0 kr för att sköta detta. Vare sig i form av vidareutbildning i någon större mån, eller i form av den tid det tar att skriva artiklar eller skicka ut pressmeddelanden eller delta i intervjuer. Innan de börjar ge bidrag till detta borde riksdagen och utredare sluta oja sig över att så lite görs. I nuläget består våra arbetsuppgifter av administration, undervisning och forskning - inte sällan i fallande ordning.

Bloggen är ett oerhört givande sätt för forskare dels att nå ut lite mer ofiltrerat och framförallt konstant med vad de håller på med (inte bara en gång var tredje år), dels som ett övningsverktyg i att skriva populärt. Och tro mig, vi behöver den övningen. Journalister får ibland lite panik över denna bakväg till förmedling, men det är att missförstå bloggen som verktyg. För det första når ingen vetenskapsbloggare lika många läsare som en tidning gör, det är heller inte syftet. För det andra är bloggar ett bra hjälpmedel för journalister att hålla sig lite mer ajour med vad som pågår på olika forskningsenheter och vilka fler det finns därute som man kan mjölka uppgifter ur. För det tredje hjälper bloggar till att skapa uppmärksamhet runt artiklar som skrivs och erbjuda den fördjupning som papperstidningar helt enkelt inte har plats för.

Vetenskapsbloggarna ligger ännu i sin linda, men de kommer troligen explodera de närmaste åren. Efter det kanske vi inte behöver höra lika mycket tandagnisslan från media över att forskare inte vill kommunicera...


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, forskning, media, förmedling, tredje uppgiften, universitet, P1, Vetenskapsradion, Malin Sandström