Döden och arkeologerna

Allt prat om döda kroppar gjorde oss hungriga och törstiga. Eftersists på Restaurang Kamarina. I mitten syns bland annat Mats Burström som nyligen blivit förordad till lektorstjänsten vid institutionen för arkeologi i Stockholm. (Foto: Åsa M. Larsson)

Gårdagen spenderades i Stockholm, i döda personers sällskap. Okej, via PowerPoint och inte på riktigt. En ovanligt stor och kreativ skara disputerade arkeologer som har sin tillfälliga hemvist på institutionen i Stockholm hade dragit igång en seminariedag kring angreppssätt på döden, begravningar och arkeologiska förhållningssätt till desamma. Utifrån detta hade de bjudit in en riktigt brokig skara talare, osteologer och arkeologer, medeltidare och stenåldersarkeologer, där jag kände mig synnerligen priviligierad att bli inkluderad. Vi vet alla att få saker är mer kittlande än döda kroppar och makalösa gravgåvor, och sanningen att säga är arkeologer inte det minsta immuna mot den lockelsen. Så tack vare det intressanta upplägget och den föredömliga organisationen blev det ett välbesökt seminarium.

Eftersom dessa extremt driftiga och effektiva människor (blir man sån när man disputerar) hade klämt ur oss skrivna texter redan innan seminariet och ansökt om tryckbidrag, så kommer troligen en publikation relativt snabbt under nästa år. Dagen inleddes med Anders Kaliff som talade ffritt kring problemen med, men också nödvändigheten av, medvetna antropologiska analogier när vi tolkar förhistorien. Fredrik Fahlander, som kommer börja som Forskarassistent i Stockholm i januari, diskuterade kring risken att vilja få ut allt för mycket information utifrån vartenda gravfält - från genus till etnicitet och social organisation - oavsett dess specifika potential (metod "Pizza Allt" i hans terminologi). Han tog också upp exempel på hur viktigt det är att komma ihåg att gravfält blivit till över tid, så man måste försöka utreda den kronologiska tillväxten innan man jämför äpplen med päron (eller salami med champinjoner...).

Ing-Marie Back Danielsson höll ett mycket intressant föredrag om rörelsen och ideologin bakom införandet av kremering som gravskick i Sverige under 1800-talet. Tydligen var Hans Hildebrand (framstående arkeolog), Gustaf Retzius (den fysiska antropologins Kossinna) och av alla människor Alfred Nobel drivande i Svenska Likbränningsföreningen (de bytte namn sen av någon anledning...). Retoriken berörde inte bara hygien och rationalitet, utan i hög grad emotionella texter kring en renare, mer ursprunglig och ädel gravform som praktiserades av våra förfäder under järnåldern och indo-europeerna innan dess. Nanouschka Myrberg berättade en hel del intressant om silverdepåer funna på gravfält och vad deras betydelse kan ha varit. Joakim Goldhahn har initierat nya unersökningar av en senneolitisk grav på Själland, Hvidegårdsmannen, där de kremerade benen vid nytt påseende av Caroline Arcini visade sig innehålla ben från flera individer varav ett barn.

Göran Tagesson och Kristina Jonsson berättade mycket intressant kring de medeltida och historiska gravarna i Linköping, där små men påtagliga förändringar i gravskicket inträffar i slutet av 1600-talet. De döda begravs i vanliga kläder istället för skrudar och får allt mer ofta personliga små gravgåvor med sig. Kristina berättade om de s.k. hasselstavar som påträffats i flera gravar vilka troligen använts för att mäta upp vilken storlek kistan skulle ha och som sedan ansågs farliga efter sin beröring med den döde. Caroline Arcini har samlat in alla exempel hon har kunnat hitta globalt av döda som begravts på mage, från paleolitikum fram i nutid. Hon diskukterade olika sorters föreställningar och orsaker som kan ha lett till att vissa begravdes på ett sätt som i de flesta kulturer anses vara vanärande eller abnormalt. Jag pratade om mina älskade gropkeramiker som strödde männsikoben omkring sig som vore de konfetti...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, gravar, döden