Döden och Doktoranden

Igår skrev Peter Englund ett gripande inlägg på sin blogg om en period i sitt liv då han seriöst kontemplerade att avsluta sitt liv. Det är omöjligt för mig att återge ens en liten del av en text som med bara några korta paragrafer får läsaren att slungas mellan gråt och (ja) skratt och tillbaka igen. Jag är helt tagen av att han orkar och vågar öppna sig själv så mycket för en läsekrets som dessutom inte kan hållas på behörigt avstånd utan direkt kommentera det på hans blogg. Till skillnad mot en hel del självupptagna pseudokändisar säljer han inte sin historia till skvallerpressen eller framsidan på en kvällstidning. Han tar inte heller tillfället i akt att öka sin kulturella cred via ett vitt publicerat långreportage i en av dagstidningarna. Nästan som i förbigående, helt utan förvarning, öppnar han upp sitt återkommande mörker för sina läsare på nätet. För att han så vill och önskar, för att visa andra att de inte är ensamma när bråddjupet gapar under deras fötter. Obligatorisk läsning.

Döden ja. Jag har de senaste dagarna suttit och jobbat med ett föredrag jag ska hålla i morgon onsdag i Stockholm som en del i en seminariedag kring begreppen grav, individ och identitet. Jag ska prata om gravskicket inom den gropkeramiska kulturen (marina jägare-samlare, ca 3300-2300 f.Kr). Det har ofta framställts som ganska begripligt för oss nutida människor: jordbegravningar med personliga föremål, vuxna såväl som små barn på gravfält. Problemet är bara att det finns stora luckor i den här bilden. För det första verkar detta bara vara ett dominerande gravskick på Gotland och möjligen Öland, medan fastlandet saknar dessa gravfält - även om man tar med de sämre bevaringsförhållandena i beräkningen. För det andra är inte ens de gotländska gravarna alltid särskilt enkla - en stor andel skelett saknar delar såsom skalle eller fötter. Sentida eller dåtida störningar kan inte förklara detta i den mån arkeologer tidigare trott.

Vad som möter oss på en stor del av de gropkeramiska lokalerna är inkompletta skelett, bensamlingar med delar från flera olika individer och spridda människoben, brända och obrända, i kulturlagret. På vissa platser finns spår av att benen rensats från kött innan de kremerats. Ben från hund och säl förekommer ofta i samband med dessa människoben. Det är tydligt att gropkeramikerna hanterade sina dödas lämningar på sätt som instinktivt förefaller oss i ett judeo-kristet, industriellt, "rationellt" samhälle som märkligt och t.o.m. lite oroväckande. Där vi sätter individens integritet centralt, och återspeglar det i vår bild av den ideala graven (vi kan diskutera gravlundarnas tillblivelse vid ett annat tillfälle), så verkar helt andra principer ha gällt för dessa kust- och ölevande människor.

Om någon vill ha ett trevligt tips inför söndagen (081207), och befinner sig i närheten av huvudstaden, rekommenderar jag att ni tar er Tid för Forntid - arkeologiska institutionens öppna föreläsningsserie för allmänhet och arkeologer tillika. På söndag kl 14 ska min f.d. osteologkurskamrat Carola Liebe-Harkort berätta om vad mer man kan lära sig av att skåda forntidens människor i munnen - bokstavligt talat. Munhälsa under järnåldern är dagens ämne och jag tror nog att det kommer vara ett och annat sedelärande foto på extremt kariesdrabbade tänder om ni vill skrämma era ungar till att borsta tänderna bättre... Tänder är faktiskt så informationsrika om kostvanor, arbetsuppgifter, hälsotillstånd under uppväxten och t.o.m. släktskap att de utgör nästintill en egen underspecialisering inom osteologin.


Andra bloggar om: arkeologi, osteologi, stenåldern, helgtips, Peter Englund