Robert A. Weinberg (Massachussetts Institute of Technology - MIT)
En av världens mest framstående cancerforskare, som bidragit till vår förståelse om hur cancer-celler fungerar och sprider sig, hur metastaser bildas och tumörer växer.
Weinberg talade bland annat om stroma-celler, dvs en sorts överlöpare/tvångsrekryterade normala celler som förser tumörerna med nödvändig näring genom att leda in blodådror till dem. Tumörer kräver näringstillförsel lika väl som alla övriga organ i kroppen och forskning visar nu att cancer-cellerna använder sig av samma sorts strategi som stamceller vid bildandet av foster för att få kroppen att utveckla blodådror in i tumören. Om inte dessa stroma-celler slås ut eller på annat sätt oskadliggörs kan cancerbehandlingen bli helt verkningslös. Faktum är att åtminstone vissa cancerformer har sitt ursprung i celler som beter sig som stam-celler, de är detta lilla fåtal muterade celler som genom delning bildar hela den komplexa tumören. Man kan slå ut 99% av tumören, men om bara ett fåtal cancerstam-celler finns kvar och får näring kan de snart påbörja bildandet av en ny tumör.
Weinberg påpkeade att man numera förstår cancer inte som bara en cellklump i kroppen, utan som ett komplext biologiskt system i sig självt. Insikten om detta gavs framförallt då cancertumörer lades under mikroskop av biologer. Tidigare hade man siktat in sig så mycket på själva kemin och mikro-biologin att man helt bortsett från den makro-biologiska aspekten av cancer. Det var mötet mellan discipliner, även i detta fall, som gav en skjuts i forskningen och förståelsen. Likt Watson talade om, så behöver vetenskapen både specialister och möten mellan specialister.
torsdag 31 maj 2007
Linné-Hedersdoktor: James Watson
James Watson (upptäckare av DNA-proteinet)
Jim Watson är en absolut superstjärna inom biologin, och har redan fått Nobel-priset tillsammans med Francis Crick för att de var de första som korrekt identifierade DNA-proteinets struktur som en dubbel-helix (dubbel-spiral). Watson är nu 79 år gammal men kan fortfarande föreläsa med den underbara retorik och stil som endast är förunnat invånare från de brittiska öarna. Han tog tillfället i akt att leverera sex regler för lyckat forskningsprojekt, särskilt för doktorander. Som alltid med britter bör de tas dels på blodigt allvar, dels med en riktig glimt i ögat. Jag tar mig friheten att inte översätta dem, även i de fall då jag inte hann med att nedteckna exakta ordalydelsen - ja skulle helt enkelt inte kunna ge rättvisa åt hans ordval på svenska. En del ordalydelser är ganska exakta, men mycket är här forkortat och sammandraget av mig och ska inte ses som citat.
James Watson's Six Rules for a Succesful Research Project:
1. "Don't work for an old famous person - he'll bring you into an old field." Choose a clear objective, but don't go into a field with a large number of competitors - go into a filed which hardly exists...
Watson och Crick valde att försöka finna en 3D-modell av en komplex molekyl - DNA - i en period då de flesta nöjde sig med att utreda enkla molekylers struktur.
2. Don't plan anything that will take more than three years to succeed. There must also be an idea of a route to success - a method!
3. Don't go into the frontiere alone. COLLABORATE. Then you can always find something elso to do if all else fails or someone beats you to the goal. try to work with an equal, not a superior senior scientist. You need to share ideas and interpretations unrestrained.
4. "You should never be the brightest person in the room." If you are, then noone can help you when you get stuck. Take help from various specialists. "Everyone needs help!"
Här talar Watson av egen erfarenhet - det var samverkan mellan hans eget fält och Cricks fält, med kombinationer från vad andra forskare höll på med som knäckte gåtan. Linus Pauling, som fick Nobelpriset i Kemi 1954 sökte även han efter DNA-strukturen vid denna tid. Men han var vid det laget en äldre forskare som föredrog att inte diskutera med kollegor och särskilt inte de han inte personligen gillade. Läsning av ny forskning överlämnade han åt sina doktorande som sedan fick ge honom sammanfattningar. Pauling kom flera gånger i nära kontakt med forskare inom andra fält som kunde ha gett honom helt nödvändiga ledtrådar, men eftersom han inte diskuterade sin forskning med dom gick chansen honom förbi. Crick och Watson å andra sidan for runt på institutioner och konverserade med varenda forskare de mötte som kunde ha information de behövde. Det var avgörande, då de vid ett sånt möte fick se en röntgenbild som gav dom insikten att de kunde leta efter en dubbelspiral.
5. Be friends with your competitors - know them. "If you kill your competitiors you have noone to talk to." CIVILITY.
Det dummaste man kan göra är att försöka hugga fok i ryggen, för forskning är alltid en gemensam möda och alla kan bidra med nåt som kan visa sig vara avgörande. Nobelpriset för DNA har ofta kritiserats för dess förbigående av en av 1900-talets genuint stora kvinnliga forskare - Rosalind Franklin. Det är sant att hon var snubblande nära att bli den första att finna dubbelspiralen, men en av hennes brister var att hon var socialt handfallen och hade svårt att knyta an till andra forskare. Hon missade flera chanser att få viktiga ledtrådar från sina kollegors forskningsgrupper pga detta. Framförallt var hon orolig att verka okunnig inför andra, kanske inte så märkligt då detta med säkerhet kan ligga en kvinna i fatet långt mer än en man som inte behöver bevisa lika mycket. Detta avgör dock inte frågan huruvida hon var berättigad till Nobelpriset eller ej, hon utförde stora delar av den grundforskning som låg till grunden för förståelsen av DNA-molekylens funktion. Watson underströk även vikten av att alltid delta i konferenser och seminarier även om man inte själv har nåt att tillföra - man kanske kan lära sig nåt nytt också, eller åtminstone knyta viktiga kontakter för framtiden.
6. "Always have someone to save you if you fail." Someone to give you a second chance if your first endeavour turns out to be undoable.
Underförstått - handledare måste vara öppna för att deras doktorande kanske inte lyckas med uppgiften och ge dem modet och säkerheten att ta chanser, genom att fungera som säkerhetsnät. Annars kan många goda forskare gå under och många goda ideer aldrig prövas av rädslan för att göra nåt osäkert.
Som en sista bonusregel framförde Watson detta: "YOU SHOULD NEVER DO SOMETHING UNLESS YOU THINK IT IS IMPORTANT." It is better to do something important and fail, than to do something unimportant and succeed. Hear, hear!!!
Jim Watson är en absolut superstjärna inom biologin, och har redan fått Nobel-priset tillsammans med Francis Crick för att de var de första som korrekt identifierade DNA-proteinets struktur som en dubbel-helix (dubbel-spiral). Watson är nu 79 år gammal men kan fortfarande föreläsa med den underbara retorik och stil som endast är förunnat invånare från de brittiska öarna. Han tog tillfället i akt att leverera sex regler för lyckat forskningsprojekt, särskilt för doktorander. Som alltid med britter bör de tas dels på blodigt allvar, dels med en riktig glimt i ögat. Jag tar mig friheten att inte översätta dem, även i de fall då jag inte hann med att nedteckna exakta ordalydelsen - ja skulle helt enkelt inte kunna ge rättvisa åt hans ordval på svenska. En del ordalydelser är ganska exakta, men mycket är här forkortat och sammandraget av mig och ska inte ses som citat.
James Watson's Six Rules for a Succesful Research Project:
1. "Don't work for an old famous person - he'll bring you into an old field." Choose a clear objective, but don't go into a field with a large number of competitors - go into a filed which hardly exists...
Watson och Crick valde att försöka finna en 3D-modell av en komplex molekyl - DNA - i en period då de flesta nöjde sig med att utreda enkla molekylers struktur.
2. Don't plan anything that will take more than three years to succeed. There must also be an idea of a route to success - a method!
3. Don't go into the frontiere alone. COLLABORATE. Then you can always find something elso to do if all else fails or someone beats you to the goal. try to work with an equal, not a superior senior scientist. You need to share ideas and interpretations unrestrained.
4. "You should never be the brightest person in the room." If you are, then noone can help you when you get stuck. Take help from various specialists. "Everyone needs help!"
Här talar Watson av egen erfarenhet - det var samverkan mellan hans eget fält och Cricks fält, med kombinationer från vad andra forskare höll på med som knäckte gåtan. Linus Pauling, som fick Nobelpriset i Kemi 1954 sökte även han efter DNA-strukturen vid denna tid. Men han var vid det laget en äldre forskare som föredrog att inte diskutera med kollegor och särskilt inte de han inte personligen gillade. Läsning av ny forskning överlämnade han åt sina doktorande som sedan fick ge honom sammanfattningar. Pauling kom flera gånger i nära kontakt med forskare inom andra fält som kunde ha gett honom helt nödvändiga ledtrådar, men eftersom han inte diskuterade sin forskning med dom gick chansen honom förbi. Crick och Watson å andra sidan for runt på institutioner och konverserade med varenda forskare de mötte som kunde ha information de behövde. Det var avgörande, då de vid ett sånt möte fick se en röntgenbild som gav dom insikten att de kunde leta efter en dubbelspiral.
5. Be friends with your competitors - know them. "If you kill your competitiors you have noone to talk to." CIVILITY.
Det dummaste man kan göra är att försöka hugga fok i ryggen, för forskning är alltid en gemensam möda och alla kan bidra med nåt som kan visa sig vara avgörande. Nobelpriset för DNA har ofta kritiserats för dess förbigående av en av 1900-talets genuint stora kvinnliga forskare - Rosalind Franklin. Det är sant att hon var snubblande nära att bli den första att finna dubbelspiralen, men en av hennes brister var att hon var socialt handfallen och hade svårt att knyta an till andra forskare. Hon missade flera chanser att få viktiga ledtrådar från sina kollegors forskningsgrupper pga detta. Framförallt var hon orolig att verka okunnig inför andra, kanske inte så märkligt då detta med säkerhet kan ligga en kvinna i fatet långt mer än en man som inte behöver bevisa lika mycket. Detta avgör dock inte frågan huruvida hon var berättigad till Nobelpriset eller ej, hon utförde stora delar av den grundforskning som låg till grunden för förståelsen av DNA-molekylens funktion. Watson underströk även vikten av att alltid delta i konferenser och seminarier även om man inte själv har nåt att tillföra - man kanske kan lära sig nåt nytt också, eller åtminstone knyta viktiga kontakter för framtiden.
6. "Always have someone to save you if you fail." Someone to give you a second chance if your first endeavour turns out to be undoable.
Underförstått - handledare måste vara öppna för att deras doktorande kanske inte lyckas med uppgiften och ge dem modet och säkerheten att ta chanser, genom att fungera som säkerhetsnät. Annars kan många goda forskare gå under och många goda ideer aldrig prövas av rädslan för att göra nåt osäkert.
Som en sista bonusregel framförde Watson detta: "YOU SHOULD NEVER DO SOMETHING UNLESS YOU THINK IT IS IMPORTANT." It is better to do something important and fail, than to do something unimportant and succeed. Hear, hear!!!
Veckans arkeologi i media
Det är inte ovanligt att allmänheten förfasar sig över arkeologiska utgrävningar av gravar - i teorin. Men det finns heller inget som väcker samma intresse och fascination som fynd av detsamma. Bilden kommer från artikel om utgrävningarna i DNI Täby håller Stockholms läns museum på med utgrävningar från sen vikingatid/tidig medeltid (runt 1000 e Kr) igen, vid platsen där man tidigare hittat lämningar av Jarlabanke-ätten - dåtidens Wallenbergare kan man säga. Anledningen till att vi vet lite mer om dem än vanligt, är att de konverterat till kristendomen och Jarlabanke själv rest de troligen mest skrytsamma runstenarna i Sverige över sig själv. Så gott som samtliga runstenar är "kristna", dvs de har begrepp eller symboler kopplade till kristendomen, även om en del försäkrade sig om att smyga in lite asatro-symboler också.
Senaste fyndet i Täby är av en barngrav, ett relativt ungt barn på 2-3 år. När det gäller så små barn kan man komma ganska nära absolut ålder genom att studera tandframbrotten. Vad man däremot inte kan avgöra är kön, eftersom det blir tydligt först i puberteten, om man inte lyckas ta ett bra DNA-prov.
Igår på Hjärnkontoret fick Frida följa med Martin Rundkvist som inventerar järnåldersbygd runt en Tuna-gård med metalldetektor. För arkeologerna är detektorn inget mål i sig, utan endast ett effektivt sätt att avgöra vilka platser som kan vara intressanta att gräva och vilken verksamhet som försiggått. På sin blogg avslöjar Martin lite saker som inte kom i dagen i programmet, av förklarliga anledningar...
Stenåldersarkeologer som undertecknad får dock nöja sig med vanlig okulär inventering av åkrar och vägbankar - fast vi slipper vanligen den vidriga leran järnåldersarkeologer måste klafsa runt i: Stenåldersmänniskor hade oftast vettet att slå sig ned på trevliga sandjordar. Det har bara gått utför sen dess...
Dumskallarnas sammansvärjning
Trodde Tinky Winky-paniken var över, men man ska aldrig räkna bort människans potential att göra sig dummare än hon verkligen har rätt att vara. Än en gång höjer inskränktheten och idiotin sitt fula huvud i form av en politiker. De finns de som ondgör sig över att det ska finnas nån sorts kristendoms-diskriminering i dagens Europa - vilka jag bara vill svara: INTE TILLRÄCKLIGT! Så fort inskränkta, rädda, ignoranta och självgoda människor vill utöva kontroll över sina medmänniskor och påtvinga dem sina värderingar kommer religions-skruden fram ur garderoben, oberoende av trosinriktning.
Senast i raden av idioter som av någon ofattbar anledning har nåt att säga till om i styrandet av ett land och ett folk är Ewa Sowinska, Barnombud(!) i Polen. Än en gång är det stackars Tinky Winky från Teletubbies som får klä skott för den mest absurda formen av bög-skräck. Enligt DN har hon nu visserligen backat från sina uttalanden om att den blåklädda barnprogramsfiguren (riktad till 1-3-åringar) ska kunna förleda de stackars barnen in i homosexualitet eftersom han har...en handväska! Denna makalöst dumma tanke framställdes första av dubbelmoralens främsta väktare Jerry Falwell. Jag vet inte vad som är mest sinnessjukt dumt: Att tro att en tre-åring blir homosexuell av att se en lallande utomjording med en röd väska, eller den snart helt förhärskande mediebilden av att homosexuella män är nån sorts kvinnomän som är av naturen förutbestämda att ha designerkläder, veka vrister och älska musikaler (jag menar, är det nåt som är biologiskt givet att utmärka kvinnor!!?)?
Tydligen ska hon efter djupa samtal med en "ledande sexolog" ha kommit fram till att han inte kan ha den förödande effekten att göra pojkar till fjollor. Om man bortser från att en person i hennes beslutsposition borde kolla upp saker med experter innan hon spyr ur sig idiotier, så kan detta ändå inte på nåt sätt ursäkta den homo-skräck som allt fler regeringar i Europa får ge uttryck för utan större motstånd från EU och motsvarande. Tydligen filar utbildningsdepartementet i Polen på en lag som ska göra det möjligt att sparka de lärare som uttrycker sig positivt om homosexuella (dvs som inte påstår att de är fördärvade pervon).
Ju längre jag lever, desto mer övertygad blir jag om att mänsklig intelligens existerar på en skala från blötdjur till acceptabelt.
Länge leve Tinky-Winky och hans undebara rosa balletkjol! Han har varit en underbar källa till glädje för min son och dotter iallafall.
Postscript: Av någon anledning (AFP?) beskriver både DN och SvD T-W som gredelin - han är på sin höjd blå med svag indigo-nyans...
Senast i raden av idioter som av någon ofattbar anledning har nåt att säga till om i styrandet av ett land och ett folk är Ewa Sowinska, Barnombud(!) i Polen. Än en gång är det stackars Tinky Winky från Teletubbies som får klä skott för den mest absurda formen av bög-skräck. Enligt DN har hon nu visserligen backat från sina uttalanden om att den blåklädda barnprogramsfiguren (riktad till 1-3-åringar) ska kunna förleda de stackars barnen in i homosexualitet eftersom han har...en handväska! Denna makalöst dumma tanke framställdes första av dubbelmoralens främsta väktare Jerry Falwell. Jag vet inte vad som är mest sinnessjukt dumt: Att tro att en tre-åring blir homosexuell av att se en lallande utomjording med en röd väska, eller den snart helt förhärskande mediebilden av att homosexuella män är nån sorts kvinnomän som är av naturen förutbestämda att ha designerkläder, veka vrister och älska musikaler (jag menar, är det nåt som är biologiskt givet att utmärka kvinnor!!?)?
Tydligen ska hon efter djupa samtal med en "ledande sexolog" ha kommit fram till att han inte kan ha den förödande effekten att göra pojkar till fjollor. Om man bortser från att en person i hennes beslutsposition borde kolla upp saker med experter innan hon spyr ur sig idiotier, så kan detta ändå inte på nåt sätt ursäkta den homo-skräck som allt fler regeringar i Europa får ge uttryck för utan större motstånd från EU och motsvarande. Tydligen filar utbildningsdepartementet i Polen på en lag som ska göra det möjligt att sparka de lärare som uttrycker sig positivt om homosexuella (dvs som inte påstår att de är fördärvade pervon).
Ju längre jag lever, desto mer övertygad blir jag om att mänsklig intelligens existerar på en skala från blötdjur till acceptabelt.
Länge leve Tinky-Winky och hans undebara rosa balletkjol! Han har varit en underbar källa till glädje för min son och dotter iallafall.
Postscript: Av någon anledning (AFP?) beskriver både DN och SvD T-W som gredelin - han är på sin höjd blå med svag indigo-nyans...
onsdag 30 maj 2007
Linné-Hedersdoktor: Michel Mayor
Den 25/5 samlades en del av Linné-jubiléets hedersdoktorer i universitetsaulan i Uppsala för att hålla allmänna föreläsningar om ämnen som låg dem nära hjärtat. Först ut är Michel Mayor - se resten under etiketten Linné-jubileet till höger.
Michel Mayor (professor i astronomi vid universitetet i Genève)
Mayor leder ett av de mest framstående astronom-teamen idag, som först identifierade den första planeten utanför vårt solsystem som kretsar kring en stjärna snarlik vår egen sol (51 Pegasi). De tekniker de utvecklat för att avgöra vilka planeter som är i omlopp kring en sol är världsledande och används nu av många observatorier. Mayors fördrag var en presentation av arbetet på en nivå som var åtminstone någorlunda förståeligt för en intresserad icke-astronom.
Det finns tre huvudtyper av planeter runt solar som kan spåras: Telluric (likt jorden, mars), Is-jättar (likt Neptunus, Uranus) och Gas-jättar (likt Jupiter, Saturnus) som alla påverkar sin respektive sol med sin egen dragningskraft, vilken skapar variationer i solens rotation eftersom banorna är elliptiska. Solar har astronomerna länge studerat, eftersom de är naturligt synliga pga att de är ljuskällor, men planeter utanför vårt solsystem är oerhört mycket svårare att hitta och undersöka. Med Mayors genombrott som skedde 1995 har nu över 230 nya planeter hittats och börjat studeras av forskarna, vilken verkligen är ett jättekliv på vägen att utreda i vilken mån möjligheterna för liv likt vårt eget existerar i andra delar av galaxen. Vad som krävs är ju flera gynnsamma omständigheter för att ens rent teoretiskt kunna diskuteras: Rätt sol, rätt planet-storlek, rätt avstånd till solen etc.
Som en extra bonus för jubileet identifierade teamet i april 2007 den första telluriska planeten av relativt liten storlek (endast 5 x jordens massa) som roterar runt en röd dvärg-stjärna inom rätt teoretiskt avstånd för att uppfylla samma kriterier för uppkomst av liv som vår planet. Dvs den får ungefär samma mängd energi från sin stjärna - inte för mycket, inte för lite (därav den lite skämtsamma beteckningen Guldlocks-zonen).
Än så länge är planeten Gliese 581 c den minsta identifierade planeten, eftersom det krävs en viss massa för att variationerna i solens bana och rotation ska kunna mätas av teleskop på jorden. Användandet av teleskop i bana runt jorden, ej störda av vår atmosfär, kan dock ge än bättre mätvärden och förhoppningen finns att snart kunna hitta än mindre planeter. Den fantastiska tillväxten på identifierade planeter bara under de senaste 10 åren indikerar att detta är ett explosionsartat forskningsfält. Mayor visade även planer på ett projekt att skicka upp länkade satelliter som genom att kombinera sina data kan motverka det störande stjärnljuset vid undersökandet av planeternas atmosfäriska förhållanden, särskilt närvaron av ämnen som vatten, ozon och syre, som är indikativt för liv på vår planet.
Michel Mayor (professor i astronomi vid universitetet i Genève)
Mayor leder ett av de mest framstående astronom-teamen idag, som först identifierade den första planeten utanför vårt solsystem som kretsar kring en stjärna snarlik vår egen sol (51 Pegasi). De tekniker de utvecklat för att avgöra vilka planeter som är i omlopp kring en sol är världsledande och används nu av många observatorier. Mayors fördrag var en presentation av arbetet på en nivå som var åtminstone någorlunda förståeligt för en intresserad icke-astronom.
Det finns tre huvudtyper av planeter runt solar som kan spåras: Telluric (likt jorden, mars), Is-jättar (likt Neptunus, Uranus) och Gas-jättar (likt Jupiter, Saturnus) som alla påverkar sin respektive sol med sin egen dragningskraft, vilken skapar variationer i solens rotation eftersom banorna är elliptiska. Solar har astronomerna länge studerat, eftersom de är naturligt synliga pga att de är ljuskällor, men planeter utanför vårt solsystem är oerhört mycket svårare att hitta och undersöka. Med Mayors genombrott som skedde 1995 har nu över 230 nya planeter hittats och börjat studeras av forskarna, vilken verkligen är ett jättekliv på vägen att utreda i vilken mån möjligheterna för liv likt vårt eget existerar i andra delar av galaxen. Vad som krävs är ju flera gynnsamma omständigheter för att ens rent teoretiskt kunna diskuteras: Rätt sol, rätt planet-storlek, rätt avstånd till solen etc.
Som en extra bonus för jubileet identifierade teamet i april 2007 den första telluriska planeten av relativt liten storlek (endast 5 x jordens massa) som roterar runt en röd dvärg-stjärna inom rätt teoretiskt avstånd för att uppfylla samma kriterier för uppkomst av liv som vår planet. Dvs den får ungefär samma mängd energi från sin stjärna - inte för mycket, inte för lite (därav den lite skämtsamma beteckningen Guldlocks-zonen).
Än så länge är planeten Gliese 581 c den minsta identifierade planeten, eftersom det krävs en viss massa för att variationerna i solens bana och rotation ska kunna mätas av teleskop på jorden. Användandet av teleskop i bana runt jorden, ej störda av vår atmosfär, kan dock ge än bättre mätvärden och förhoppningen finns att snart kunna hitta än mindre planeter. Den fantastiska tillväxten på identifierade planeter bara under de senaste 10 åren indikerar att detta är ett explosionsartat forskningsfält. Mayor visade även planer på ett projekt att skicka upp länkade satelliter som genom att kombinera sina data kan motverka det störande stjärnljuset vid undersökandet av planeternas atmosfäriska förhållanden, särskilt närvaron av ämnen som vatten, ozon och syre, som är indikativt för liv på vår planet.
måndag 28 maj 2007
Linnéjubileum
Linné fyllde 300 år onsdagen den 23/5 - vilket har firats i Uppsala med sedvanlig känsla för vad som är viktigt: Högtidliga konserter och middagar för högdjur, dignitärer och andra viktiga personer. Att Linné var en forskare av sällan skådad rang har mest märkts i officiella pressbrev till medier och mindre i evenemang för Uppsalas studenter, forskare och allmänna befolkning. Universitet tog tillfället i akt att skrapa ihop några riktigt hedervärda hedersdoktorer - Jane Goodall, James Watson, Kofi Annan, David Attenborough m.m. som förutom sina helt ärligt förtjänstfulla insatser för både forskning, samtid och kunskapsförmedling också kunde ha bidragit med en ordentlig skjuts för värdet av vetenskap och lärdom. Om man nu bara de ansvariga faktiskt visat något genuint intresse för detta.
Istället för att fylla hela jubileumsveckan med Linnéföreläsningar där hedersdoktorer och andra namnkunniga forskare hållt allmänna och djuplodande föreläsningar kring aktuella ämnen, blev det en synnerligen förvirrad och halvdan hopskrapning av kortare föreläsningar på fredagen den 25/5, vilket knappt nådde ut i information till Uppsala-studenterna, om det nu inte var så att man aktivt sökte information på nätet i dagar - vilket jag gjorde. Det var synd, för det var en underbar upplevelse att se och höra dem, den korta tid de fick till sitt förfogande, utan möjlighet till debatt eller frågor efteråt.
Extra absurdt blev det när humanistiska fakulteten anordnade ett intressant halvdags-symposium med sin hedersdoktor Lisbet Rausing exakt samtidigt som mini-föreläsningarna med de övriga hedersdoktorerna. En konspiratoriskt lagd person tror kanske att detta beror på interna stridigheter mellan fakulteten, men de som arbetat på ett universitet vet att detta är det vanliga förfarandet av organisatorisk oförmåga. Den högra handen vet inte vad den vänstra gör och är inte särskilt intresserad av att ta reda på det heller...
De enda som kommer ur detta bortdribblade guldläge med hedern i behåll är arrangörerna av paneldebatten med Kofi Annan - men så var den delorganiserad av Utrikespolitiska Föreningen, som är en fenomenal samling eldsjälar. De valde också att organisera det som en diskussion mellan en magisterstudent, Kofi Annan och Jan Eliasson. Guldstjärna!
Det viktiga ur Konsistoriets synvinkel var helt klart det kejserliga besöket från Japan (all heder åt den gode taxonomen Akihito) och tjusiga festligheter på slottet på lördagen. De som märkte minst av att det var nåt sorts jubileum var nog studentena och forskarna. Vem behöver visioner när man har lagrar att sova gott på..?
Istället för att fylla hela jubileumsveckan med Linnéföreläsningar där hedersdoktorer och andra namnkunniga forskare hållt allmänna och djuplodande föreläsningar kring aktuella ämnen, blev det en synnerligen förvirrad och halvdan hopskrapning av kortare föreläsningar på fredagen den 25/5, vilket knappt nådde ut i information till Uppsala-studenterna, om det nu inte var så att man aktivt sökte information på nätet i dagar - vilket jag gjorde. Det var synd, för det var en underbar upplevelse att se och höra dem, den korta tid de fick till sitt förfogande, utan möjlighet till debatt eller frågor efteråt.
Extra absurdt blev det när humanistiska fakulteten anordnade ett intressant halvdags-symposium med sin hedersdoktor Lisbet Rausing exakt samtidigt som mini-föreläsningarna med de övriga hedersdoktorerna. En konspiratoriskt lagd person tror kanske att detta beror på interna stridigheter mellan fakulteten, men de som arbetat på ett universitet vet att detta är det vanliga förfarandet av organisatorisk oförmåga. Den högra handen vet inte vad den vänstra gör och är inte särskilt intresserad av att ta reda på det heller...
De enda som kommer ur detta bortdribblade guldläge med hedern i behåll är arrangörerna av paneldebatten med Kofi Annan - men så var den delorganiserad av Utrikespolitiska Föreningen, som är en fenomenal samling eldsjälar. De valde också att organisera det som en diskussion mellan en magisterstudent, Kofi Annan och Jan Eliasson. Guldstjärna!
Det viktiga ur Konsistoriets synvinkel var helt klart det kejserliga besöket från Japan (all heder åt den gode taxonomen Akihito) och tjusiga festligheter på slottet på lördagen. De som märkte minst av att det var nåt sorts jubileum var nog studentena och forskarna. Vem behöver visioner när man har lagrar att sova gott på..?
onsdag 23 maj 2007
En karriär i ruiner
Ozymandias
I met a traveller from an antique land,
Who said -- "two vast and trunkless legs of stone
Stand in the desert ... near them, on the sand,
Half sunk a shattered visage lies, whose frown,
And wrinkled lips, and sneer of cold command,
Tell that its sculptor well those passions read
Which yet survive, stamped on these lifeless things,
The hand that mocked them, and the heart that fed;
And on the pedestal these words appear:
My name is Ozymandias, King of Kings,
Look on my Works ye Mighty, and despair!
Nothing beside remains. Round the decay
Of that colossal Wreck, boundless and bare
The lone and level sands stretch far away."
Percy Bysshe Shelley (1792-1822)
När jag först läste denna vers i tonåren framstod för mig dess mening som ironisk, nästan cynisk. Här reste en gång en mäktig man ett minnesmärke över sig själv och inbjöd hela världen att skåda hans skapelse – men när vi idag ser ut över dessa marker finns inget kvar, allt är förgånget, blivit till damm. Hans egen efterbild bara ett par ben av huggen sten, stående i ensamt majestät i en öken. Men senare i livet framstod en annan viktig poäng i texten för mig. Att läxan kanske inte främst var riktad till denna nu sedan länge avlidne kung, utan till våra nu levande ledare. Hur mäktiga ni än är, hur ni än må bygga underverk i sten och stål, se ert namn bli känt i alla hörn av jorden, så kommer även ni en dag vara som Ozymandias –konungarnas konung – bortglömd och bruten, och era skapelser har blivit till damm och ruiner likt hans nu är.
För arkeologer finns även en tredje mening som berör ett grundläggande problem i vår forskning. Hur mening i sig förändras över tid. När Shelleys Ozymandias högg in dessa ord, betydde de en sak för honom och troligen för de flesta som kunde läsa. Men när en ensam resenär kom förbi denna sockel årtusenden senare så inspirerade dessa ord till helt andra känslor – kanske löje, eller sorg, eller oförstående, eller insikt om tidens tand. Så är det även för oss idag. När vi ser resterna efter en svunnen värld så ser vi inte det som dåtidens människor såg. Vi får en glimt, en aning, utifrån några få bevarade delar av en hel verklighet som inte längre existerar. Med hjälp av dessa försöker vi närma oss våra bröder och systrar, vi försöker förstå dem och se vad de såg, höra det de hörde, känna det de kände. Men arkeologi är också att förstå oss själva idag. Den nya mening vi lägger i dessa ting och ord som når oss ur historiens djup uppenbarar ofta vår egen verklighet för oss i helt nytt ljus. Liksom resan till en annan kultur, i en annan del av världen, kan få oss att se och notera företeelser i vår vardag, våra liv, som tidigare varit dolda av en blind fläck. Normalitetens blinda fläck.
Men det handlar inte bara om det annorlunda, det avvikande, det exotiska. Det handlar även om de likartade, det gemensamma, det familjära. Att plocka upp en lerklump och se avtrycket av en hand som en gång kramat till den, upptäcka tandavtrycken i kådan, finna träskidan som en gång användes för vinterfärden, att få resultatet från pollenproverna och inse att gravkistan fyllts med vitsippor över den döde. Guldsmycken och svärd i all ära – detta är stunder som berör en in i själen.
Att vara arkeolog är ibland jämförbart med att vara astronom – båda har som sitt studieobjekt något som är oändligt avlägset: För astronomen både i tid och rum, för arkeologen endast i tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
