En karriär i ruiner

Ozymandias
I met a traveller from an antique land,
Who said -- "two vast and trunkless legs of stone
Stand in the desert ... near them, on the sand,
Half sunk a shattered visage lies, whose frown,
And wrinkled lips, and sneer of cold command,
Tell that its sculptor well those passions read
Which yet survive, stamped on these lifeless things,
The hand that mocked them, and the heart that fed;
And on the pedestal these words appear:
My name is Ozymandias, King of Kings,
Look on my Works ye Mighty, and despair!
Nothing beside remains. Round the decay
Of that colossal Wreck, boundless and bare
The lone and level sands stretch far away."

Percy Bysshe Shelley (1792-1822)

När jag först läste denna vers i tonåren framstod för mig dess mening som ironisk, nästan cynisk. Här reste en gång en mäktig man ett minnesmärke över sig själv och inbjöd hela världen att skåda hans skapelse – men när vi idag ser ut över dessa marker finns inget kvar, allt är förgånget, blivit till damm. Hans egen efterbild bara ett par ben av huggen sten, stående i ensamt majestät i en öken. Men senare i livet framstod en annan viktig poäng i texten för mig. Att läxan kanske inte främst var riktad till denna nu sedan länge avlidne kung, utan till våra nu levande ledare. Hur mäktiga ni än är, hur ni än må bygga underverk i sten och stål, se ert namn bli känt i alla hörn av jorden, så kommer även ni en dag vara som Ozymandias –konungarnas konung – bortglömd och bruten, och era skapelser har blivit till damm och ruiner likt hans nu är.

För arkeologer finns även en tredje mening som berör ett grundläggande problem i vår forskning. Hur mening i sig förändras över tid. När Shelleys Ozymandias högg in dessa ord, betydde de en sak för honom och troligen för de flesta som kunde läsa. Men när en ensam resenär kom förbi denna sockel årtusenden senare så inspirerade dessa ord till helt andra känslor – kanske löje, eller sorg, eller oförstående, eller insikt om tidens tand. Så är det även för oss idag. När vi ser resterna efter en svunnen värld så ser vi inte det som dåtidens människor såg. Vi får en glimt, en aning, utifrån några få bevarade delar av en hel verklighet som inte längre existerar. Med hjälp av dessa försöker vi närma oss våra bröder och systrar, vi försöker förstå dem och se vad de såg, höra det de hörde, känna det de kände. Men arkeologi är också att förstå oss själva idag. Den nya mening vi lägger i dessa ting och ord som når oss ur historiens djup uppenbarar ofta vår egen verklighet för oss i helt nytt ljus. Liksom resan till en annan kultur, i en annan del av världen, kan få oss att se och notera företeelser i vår vardag, våra liv, som tidigare varit dolda av en blind fläck. Normalitetens blinda fläck.

Men det handlar inte bara om det annorlunda, det avvikande, det exotiska. Det handlar även om de likartade, det gemensamma, det familjära. Att plocka upp en lerklump och se avtrycket av en hand som en gång kramat till den, upptäcka tandavtrycken i kådan, finna träskidan som en gång användes för vinterfärden, att få resultatet från pollenproverna och inse att gravkistan fyllts med vitsippor över den döde. Guldsmycken och svärd i all ära – detta är stunder som berör en in i själen.

Att vara arkeolog är ibland jämförbart med att vara astronom – båda har som sitt studieobjekt något som är oändligt avlägset: För astronomen både i tid och rum, för arkeologen endast i tid.