Från öppna landskap till mentala träskmarker...

I tisdags kväll vacklade jag, sambo och två ungar ur vår lilla underbara segelbåt efter att ha kryssat runt i skärgården i 10 dagar. Lite kuling, lite regn, lite solsken. Beklämmande vistelser bland monsterbåtar som inte borde tillåtas utanför en båthamn och underbara dagar i solsken på Lilla Nassa bland tångräkor, spigg, havsörn och strandskator. Efter en långtråkig hemputtring uppför Mälaren kändes det trevligt att komma hem igen till civilisationen. Tills jag öppnade onsdagens DN och satte kaffet i vrångstrupen. RAÄ som numera är i händerna på PC-överkänsliga byråkrater har tagit ett nytt steg mot att framstå som en ryggradslös och meningslös parkförvaltare. Ale stenar, ett av Sveriges häftigaste och mest intressanta fornminnen, har länge varit debatterad och diskuterad av arkeologer - med skilda teorier och hypoteser. En del av dessa har undersökts och bekräftats/förkastats via utgrävningar.

Bob Lind är en lokal fanatiker som under ett antal år har förfäktat idén om Ale som kalender - en inte alls unik idé sprungen ur hans hjärna, för arkeoastronomi fanns långt innan honom och de som vill ha en trevlig introduktion rekommenderas Curt Roslunds skrifter (som visserligen kan vara lite extrema, men åtminstone astronomiskt korrekta). Problemet är att Bob är helt övertygad om att Ale tillhör bronsåldern, från vilken tid skeppssättningar också förekommer, liksom från järnåldern. Bevisningen ska ligga i stenarnas placering i förhållande till sol, måne och diverse stjärnor från den perioden. Hans kunskaper om stjärnbildernas utseende och planeternas position från denna tid, som alltså har varierat över årtusendena, har en hel del övrigt att önska. Ett långt mer graverande problem är att stenarna inte står i exakt ursprunglig position. Fornlämningen har "restaurerats" under historisk tid och viss justering av stenarna har skett för att tilltala vissa estetiska värden. Så att en enskild stens position motsvarar venus midsommarposition 1234 f.Kr kan inte riktigt användas som bevisning.

Detta kallas för källkritik och är essentiellt för forskning. All forskning vid universitet är inte av hävd bra på källkritik eller testandet av hypoteser - men det betyder inte att idéer frikopplat från detta därmed ska få kallas för forskning. Det betyder bara att vi måste ställa hårdare krav på forskarna. Bob Lind gillar inte krav, eller källkritik, eller att någon säger emot honom. Han har trakasserat bekanta till mig som jobbar som guider vid stenarna. Lind är fri att hålla sina egna guidningar på platsen, inget alls hindrar honom, men han har inte samma goda inställning till sina meningsmotståndare utan har stört deras guidningar och betett sig allmänt otrevligt.

Nu har vissa förmågor inom RAÄ, vars inställning till universitet och grävande arkeologer i allmänhet verkar vara ointresserad på gränsen till fördomsfull, satt upp skyltar på Ale stenar som berättar kortfattat om Bob Linds teorier, samt andra. De ansåg troligen att detta var en sorts politiskt korrekt "multivokalitet", men för Lind och hans gelikar sågs det naturligtvis som en bekräftelse att hans idéer är likvärdiga med arkeologernas noggranna och debatterade, testade och pågående forskning. Och det tror naturligtvis media och allmänheten också.

Ville först tänka väl om Höga Vederbörande, att deras påhitt var ett godhjärtat med felriktat försök att visa på intresset som fornlämningar kan väcka. Men har efter hand blivit varse att karriärs-administratörerna på Ämbetet verkligen lever i någon sorts villfarelse om att alla idéer är lika goda som åratals av noggrann forskning (se DN nr 2). Värst var inlägget av Ewa Bergdahl i Sydsvenskan, som kan läsas i Martin Rundkvists blogg. Enligt Ewa så har RAÄ "inte till uppgift att ta ställning i en vetenskaplig diskussion." Det kan hon ha rätt i, men hon likställer därmed alla lösryckta påståenden med forskning. Har inte RAÄ till uppgift att åtminstone veta vad vetenskap är? Hon uttrycker även önskemål om att fosrkarsamhället ska ta en dialog med Bob Lind nu. Uppenbarligen har hon aldrig träffat Bob och insett att dialog är inget han tror på, bara monolog. Arkeologerna å andra sidan är redan involverade i många och fruktsamma dialoger med varandra.

Inga av dessa byråkrater är nånsin "på fältet" och träffar fornfanatiker på daglig basis. De sitter i sitt stenslott på Östermalm och förflyttar sig mellan konferenser med andra kulturchefer - de är mer intresserade av att vara "inne" än att understödja arkeologi som vetenskap. De arkeologer jag känner som forskar och gräver tycker det är underbart att komma i kontakt med genuint intresserad allmänhet, hör sig för hos lokalbefolkning om vad som hittats och vad de känner till, håller föreläsningar på länsmuseum och för hembygdsföreningar, visar och berättar vad de gräver upp och skriver om. Men lika lite som vi kan acceptera att nån jeppe beslutat sig för att Birka legat i Värmland, att Gamla Uppsala fanns i Småland, eller att Atlantis fanns i Falun - lika lite kan vi göra avkall på krav på vetenskaplig stringens. För isåfall kan vi ju lika gärna sluta upp att ösa in skattepengar i universiteten - universitet som är öppna för ALLA - inte ett mörkt sammansvuret brödraskap vars nefariska intresse ligger i att dölja Sanningen och knäcka den tappra sanningssökaren.

Man undrar när Ämbetet ska sätta upp skyltar som informerar om att Ale var en landningsplats för utomjordingar, att gånggrifterna pekar ut en stjärnkarta till bebodda planeter - eller att Birka var ur-hemmet för renrasiga blonda svenskar som var landets urinnevånare och som har rätt att dräpa och fördriva alla mörkhåriga.
Jag menar, de ska ju inte ta ställning i "en vetenskaplig diskussion"...