Sommarlektyr

Läser otroligt lite som inte har att göra med min forskning - direkt eller indirekt. Så när lite semester infinner sig kan jag inte låta bli att läsa lite roligare alster, främst deckare eller fantasyromaner. Eftersom Harry Potter hade den dåliga tajmingen att släppas precis efter semestern föll valet på en liten pocket som med viss förtjusning talats om på institutionen: Johanne Hildebrandts "Fördömd". Hildebrandt har ju tidigare skrivit en triologi som utspelar sig i en rejält uppdiktad version av bronsåldern, och som bygger på den gamla idén att de fornnordiska gudarna ursprungligen var riktiga personer och att gudasläktena vaner och asar återspeglar en kamp mellan mäktiga ätter. Jag har inte läst dom. Jag tror säkert att de är helt okej, kanske t o m bra, men personligen får jag utslag av vurmen att göra om bronsåldern till en matriarkalisk guldålder med gudinnedyrkan krossad av patriarkaliska krigare. Till skillnad från vissa flummiga typer framställer iallafall Hildebrandt inte sina berättelser som något som verkligen avspeglar vad som hände under årtusendena före kristus, men hon anser ändå att det finns ett korn av sanning i hennes framställning av bronsåldern som mer kvinnoinriktad och gudinnecentrerad. Därom kan man verkligen tvista. Det finns en hel del som pekar på mycket starka patriarkala värden också.

Man kan säga att det finns tre sätt att närma sig förhistorien:
1. Som historiker - litterära källor, hur avlägsna eller fragmentariska, är enda sättet att förstå nåt.
2. Som modern antropolog - förhistorien är en främmande kontinent med vissa sporadiska kontakter som det gäller att bygga vidare på för att kunna lära sig mer om de okända folk som innebor det. Respekt för individerna och deras liv måste genomsyra allt man gör och skriver. Man måste i det längsta akta sig för att återspegla sina egna värderingar i dom.
3. Som en 1800-tals upptäckare. Förhistorien är en stor och mystisk kontinent fylld med roliga och konstiga folk man kan påföra alla möjliga sorters föreställningar och mentaliteter för att bevisa en poäng gentemot sin egen kultur. Ta gärna hem några och visa upp i ett cirkustält utklädda i de roligaste attiraljerna.

Som sagt, Hildebrandt skriver skönlitteratur och det har hon all rätt i världen att göra - men jag kan helt enkelt inte frigöra min insikt om att det var verkliga människor, individer och livsöden under bronsåldern som vi har att göra med. Att använda sig av det utanpåverket för att skapa en skröna är i mitt sinne likställt med att skriva en riktigt sunkig äventyrsroman om den ädle vite mannen som slår sig fram genom mörkhyade kannibal-gäng för att rädda den sköna jungfru-prästinnan vid Ormtemplet - eller nåt liknande. Jag ÄLSKAR Fantasy - min absoluta favoritgenre. För där finns all möjlighet att skapa fantastiska historier och leka med begrepp, klicheer, magi, intriger osv, utan att på något vis klampa in i verkliga människors öden och förvrida dem. Problemet med förhistoriska folk är att de är döda och stumma - de kan aldrig klaga.

Så efter denna utläggning - varför köpte jag Fördömd? För att den utspelas i nutid. Och för att den utspelas på en arkeologisk institution, med intriger i forskarvärlden som bakgrund. Gissa om viss galgförtjusning har spritt sig bland arkeologerna. Är det en nyckelroman, går det att känna igen någon, kan hon sätta fingret på den galenskap som en institution som arbetsplats utgör? Är den överhuvudtaget läsvärd?

På sista fråga kan jag svara ja, fast i min mening sackar den rejält mot slutet. Som Stephen King-fantast måste jag säga att Hildebrandt inte riktigt klarar av att skapa krypande skräck. Däremot är det ett ganska bra mysterium och ett lyckat upplägg med parallellhandlingar i nutid och under sen järnålder. Inledningen med seminariegrävningen är riktigt bra och jag vill varna alla arkeologer som lider av karriärsångest för hon kan spela ganska bra på den nojan. Mindre lyckat är möjligtvis återgivningarna av Forskarassistenten och Prefekten lite längre fram. Känns möjligen lite mer relevant för livet på en kvällstidning i Huvudstaden där folk har starkare kopplingar till kulturetablissemanget och östermalmsöverklassen, än den märkligt inskränkta, sunkigt akademiska värld som arkeologi utgör. Vad som ger kred där är sällan det som ger kred i andra kretsar... Fast andra kan ha en avvikande mening i det här fallet gissar jag.

På det hela taget, en alldeles utmärkt liten sommarläsning när vädret är tråkigt och livet likaså. Kunde inte direkt hitta en person i galleriet som passar in på nån jag känner - möjligtvis med undantag för "Osteologen"...men den typen finns å andra sidan överallt tyvärr.