Beowulf - ett kväde man kvider av

Hade lekt med tanken att låta mitt etthundrade inlägg bli nåt speciellt - men jag har bara inte ork! Men igårkväll var vi ett gäng doktorander som kollade in Beowulf och det måste jag bara skriva om lite (varning - lite spoilers mot slutet).

Jag älskar äventyrs- och fantasyfilmer. Ska det vara någon poäng med att betala massa pengar för bio så måste det vara en upplevelse som slår det man kan få hemma på burken. Sen hade många av oss sett fram emot nya Beowulf-filmatiseringen. Den hade ju fått hyfsad kritik och efter de katastrofala tidigare filmatiseringarna, dels 13:e krigaren med Banderas, dels Beowulf med Christopher Lambert (alltid ett kvalitetstecken) så var det på tiden att Hollywood lyckades med denna urgamla och häftiga skröna. Att Neil Gaiman, som är en lysande författare, var inblandad i manuset lät också bra.

Filmen är märklig rent teknisk. Av någon för mig fortfarande hel oförståelig anledning har man inte bara datoranimerat omgivningar och sagomonster, utan även lagt ett lager av datoranimering över skådespelarna. Kända och erkända skådisar. Resultatet var som en filmsekvens i ett datorspel. Plastiga kroppar och tafatta rörelser, personer som i allt för stor omfattning påminner om människorna i Shrek-filmerna. Och detta är inte en komedi.

Detta är ett epos och en skröna, det är monster och drakar och magi. För att sugas med måste man tro på och känna med karaktärerna. När allt runtomkring är övernaturligt, är det otroligt viktigt att människorna är av kött och blod. För potentiellt töntiga sekvenser som en kärlekshistoria mellan Beowulf och drottningen är det förödande att inte ha riktiga skådespelare som kan agera med ansiktsmuskler och ögon lite mer detaljerat än att puta med munnen och fånstirra. Varför betala för Anthony Hopkins när man inte ens kan utnyttja det faktum att han kan agera mer känsla med en ögonfrans än hans animerade alter ego kan med alla sina yviga gester...? Vissa partier i början var av kalkonklass och vi vred oss av olust i stolarna. Den enda som på något vis lyckades övervinna sin digitalisering var John Malkovich - i korta ögonblick. Tänk vad hade kunnat göra om han fått agera på ritkigt!

Istället ödslas tid (och pengar) på långsamma sekvenser av flygande spjut och kastade yxor. Det kan kittla när det görs med illusionen av verklighet. När man inte ens har den så grundläggande "suspension of disbelief" så är det bara transportsträcka. Om man dessutom lämnar över digitaliseringen till ett gäng sexuellt hämmade datanördar som sätter högklackat på den nakna Angelina Jolies personifiering av Grendels mor, då är man illa ute.

Tack och lov räddades filmen undan totalt kalkonstatus av den sista halvtimmen, då det just blev lite mer handling och mindre trånande blickar och naken-akrobatik. Det senare påminde på ett ofrivilligt sätt om scenen i filmen Nakna Pistolen där allehanda attiraljer lyckosamt täcker de intima delarna i rätt ögonblick.

Det som gör mig extra förbannad är att grundmanuset faktiskt är bra. Man har tagit sig vissa friheter med storyn och kronologin som är helt okej i min mening, och skapat en röd tråd som dels handlar om brytningen mellan det Gamla och Övernaturliga mot den Nya Människovärlden. Om att sälja sin själ för ära och berömmelse och finna att priset var för högt. Grendel, monstret, är en fruktansvärd och tragisk gestalt som ironiskt nog är den enda man känner för i hela filmen, den enda som kommer till liv. Hade filmen gjorts på liknande sätt, med riktiga skådespelare som kunde gjuta liv, svett, blod och tårar i karaktärerna, då hade jag älskat den med hela mitt hjärta. Istället blir resultatet en bagatell, som knappt står ut teknologiskt idag och kommer bli allt mer hopplös med tiden.

Så rent arkeologiskt då? Hur "korrekt" återspeglas 500-talet i Danmark. Tja, om man bortser från att Danmark mest liknar Norge, eller kanske de bergigare partierna av norra Skottland (ofrivillga skratt från publiken), så kan man väl säga 1% korrekt. Delar av en del byggnader inledningsvis (mot slutet är det en medeltida borg), kanske nån svärdsknapp här och där. Men 99% är ett hopplock från många olika tider, skeppet hör till 1000-talet, svärd, sköldar, ringspännen, halsringar och rustningar från alla möjliga tidsperioder. Samtidigt så störs jag inte alls av det. Om jag är villig att acceptera drakar och sjöjungfrur kan jag knappast gnälla över att träorneringen är feltida. Beowulfkvädet var en skröna när den nedtecknades flera hundra år efter dess ursprungliga diktning. Dåtidens skalder tog sig friheter och det måste våra också få.

Som t ex att begrava Beowulf på en brinnande båt (hej viking) istället för det mer korrekta under en hög.

Beowulf författades troligen på 7-800-talet, men de äldsta manuskripten är från 1000-talet. Det sägs dock återge händelser som skedde under tidigt 500-tal, eller motsvarande. Folkvandringstid som det kallas i Sverige (inte för att det var så mycket folkvandringar just här), eller Merovingertid som det ofta kallas på kontinenten. Läs lite mer om äldre järnålder på Historiska museets hemsida.


Andra bloggar om: arkeologi, Beowulf, film, järnålder, folkvandringstid