Finlandsexkursion Dag 4: Experimentgården

På 70-talet var experimentell arkeologi aktivt och vida utbrett. Man skulle inte bara teoretisera ihop stora samhälleliga modeller, utan faktiskt försöka förstå sig på hantverket, förutsättningarna och om de snygga rekonstruktioner av hus och utstyrsel som arkeologerna illustrerade verkligen höll ihop i realiteten. I många fall var svaret: nej. Experimentell arkeologi är fortfarande verksamt i många delar i Skandinavien, på Lejre försökscenter på Själland allra mest. En stor och fantastiskt fin forntidspark där man springer på både glada arkeologer som genomför diverse experiment, och amatörfantaster som hellre spenderar ett antal tusenlappar för att tillbringa sommaren i en rökig, fuktig och illaluktande järnåldersboning iklädda yllekläder, än att åka till Rhodos...


Markku Ikäheimo, forskare och chef på Kurala Kylämäki arkeologiska experminetgård


En annan plats är Kurala Kylämäki experimentverkstad strax utanför Åbo i Finland. En långt mer blygsam inrättning som varit i drift sedan 1988. Gården används för diverse experiment kring allt från att koka tjära, till smide, till textilrepliker av de fantastiska lämningarna från Kirkkomäki-gravfältet. Ett antal rapporter om resultaten har framställts under årens lopp (mestadels på finska) och den om tjärkokning av björknäver på "stenåldersvis" finns som pdf-fil på svenska, för den intresserade.


För deltagarna i doktorandexkursionen var detta det näst sista stoppet på dagens exkursion och vi passade på att kolla in rekonstruktionerna, prata med killen i smedjan, kasta spjut och kolla in den mycket snygga stenåldershyddan de byggt ute på gården. Chefsarkeologen Markku Ikäheimo visade vänligt runt oss långt efter det han egentligen skulle ha fått sluta för dagen och åka hem. Vinden var full av härliga gamla projekt, inklusive sälskinns-kanoter. Keramikverkstaden uppvisade skapelser både av arkeologer och entusiastiska skolbarn.


Rekonstruktion av hydda från stenåldern. En fristående tolkning utifrån de sparsamma rester som finns bevarade av de dåtida människornas boningar.

Personligen fastnade jag mest för den välbyggda hyddan, vars konstruktion i princip baserade sig på flertalet olika hyddfynd från stenåldersboplatser i Finland. Möjligheten att faktiskt hitta gamla boningslämningar från t ex neolitikum har debatterats ganska hårt under årens lopp. Stolphål, diken, härdar, avfallsgropar, spridningen av hårdtrampat hushållsavfall, fosfatanalyser etc har använts för att diskutera förekomst eller ej av huskonstruktioner i olika storlekar. De lite större långhusen är svåra nog, men där har vi ändå ett antal tydliga fall som de mindre välbevarade kan jämföras emot. Det svåra är vilka andra typer som kan ha förekommit - och huruvida de ens lämnade tydliga spå efter sig.

Kylämäki-hyddan stämmer överens med ett antal principiella strukturer arkeologerna tror sig ha belägg för från olika tider. Den är rundad, c. 5x5 m stor, en härd centralt, väggar av halm, lera och mindre trästockar, och med litet rökhål i taket. Arkeologerna har t o m sovit inuti den i -20 C, vilket hade gått utmärkt (och hade gått ännu bättre om de hade lyckats få glöden att hålla i sig hela natten). Det visar att den varken blir för kall eller för rökig för människor att bo i. Mest intressant för mig var att få eller inga av stolparna gick ned särskilt djupt i marken. För en arkeolog skulle denna struktur endast märkas indirekt, genom spridning av fosfater bildade av nedbrytning av organiskt material, som kan ha hamnat inuti eller dumpats utanför väggen. Eller resterna av ett hårdtrampat golvlager, med extra hårt fragmenterad keramik. Lerkliningen kan bilda spår av väggarna, om den bränts eller utsatts för brand vid något tillfälle. Härdens sönderbrända stenar och sot kan ha bevarats.

Det bästa med den här typens konstruktion för dåtidens människor, är att den kan uppföras både på svårröjd och svårgrävd morän, och på mark med tjäle under vinterhalvåret. Under en period då människorna, eller delar av gruppen, flyttade runt efter de bästa möjligheterna att fånga in säsongens djur i hav och skog, är detta en situation de kanske befann sig i ofta. Arkeologer på dagens utgrävningar kan ibland stirra sig blinda på jakt efter stolphål, som man i värsta fall sammankopplar med streck och linjer för att överensstämma med en mental bild man har av hur en boning ska se ut. Experiment och praktiska försök får oss att fundera över både små och stora detaljer, uppskatta de problem och utmaningar dåtidens människor ställdes inför när det varken fanns Bauhaus eller Ikea, och få bekräftat att våra tankefoster faktiskt har en möjlighet att fungera i verkligheten.

Om jag fick råda skulle varje institution ha sin egen lilla verkstad. Själv kommer jag aldrig glömma mina blodiga fingrar och min nyblivna respekt för forntida flintsmeder efter en eftermiddags introduktion med Kjel Knutsson på A-kursen.

Detalj inifrån hyddan. Bänkarna är uppbyggda av liggande stockar med jordfyllning. De takbärande stolparna går inte ned särskilt djupt i jorden. Väggarna består av lutande stockar som inte körts ned i marken, täckta av halm och delvis lera.

Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, experiment, Finland, Åbo, Kylämäki