"
It takes very special qualities to devote one's life to problems with no attainable solutions and to poking around in dead people's garbage."
Paul Bahn Har blivit lite tunnsått med inlägg den senaste veckan eftersom jag varit helt överöst med hysteriskt mycket skrivande på avhandlingen. Det är ju tänkt att den ska bli färdig typ...nu. Nästan. Har väl 95% av texten klar nu, men måste gå igenom det som redan skrivits, lägga till och ändra, föra in språkgranskning, fixa bilder och tabeller och figurtexter. Känns som att springa maraton i Himalaya... Tack o lov har jag
Endnote som tar hand om min referenslista ganska automatiskt. Seriöst - alla akademiker borde skaffa sig en bibliografidatabas och spara in månaders frustrerande arbete. Endnote är svindyrt tyvärr, men
Zotero ska vara ett fullgott gratisalternativ som jag ska gå över till när jag blir utsparkad från min arbetsplats i höst.
Det finns stunder, som när man är i slutfasen med en avhandling och dessutom känner sig totalt oönskad av arbetsmarknaden, som man seriöst kontemplerar varför man i hela fridens namn valde det här yrket arkeologi till att börja med. Jag har ett vagt minne av att det var givande en gång i tiden, men i nuläget försöker jag bara släpa mig över mållinjen med något som kan godkännas vid en disputation så att jag kan få återkomma till något som kan kallas vardag. Jag får se om kväljningskänslorna mattar av när allt är över.
Men det finns faktiskt de som uppskattar arkeologi utan att själva vara del av det. Guardians lilla ledarkrönika "
In praise of..." valde i fredags ut Brittisk arkeologi för lite lovord. Tydligen startade i helgen
Festival of British Archaeology som pågår inte mindre än 14 dagar, så om nån är på väg över till öarna så finns det diverse begivenheter med förhistoriskt tema. Durham University har tydligen en föreläsningsserie för allmänheten
Unlocking the Secrets of the Skeleton. Man talar skelett, skallar och etik. En fråga som är aktuell även här hemma i Sverige med anledningen av diskussionerna kring de
norrländska skelett som finns i Hisotriska museets samlingar.
Jag gillar att britterna är så bra på att lyfta fram fornlämningsmiljöerna och förhistorien för allmänheten under sommaren. Det är något vi alla kan bli lite bättre på. Tyvärr gäller det att inse att det finns en del mörkare ideologiska undertoner inom en del verksamhet, det gäller att inte vara naivt godtrogen i mötet med en del forntidsentusiaster eftersom några av dem kan ha en helt egen agenda.
Magnus Alkarp skriver om Glima-brottning på sin blogg (som tyvärr är stängd för kommentarer på förekommen anledning). Han har också skickat ett mejl till Riksantikvarieämbetet apropå en del evenemang vid Gamla Uppsala högar, med kopia till flera personer, mig inkluderat. Han har fått svar från RAÄ också där de lovar att studera saken närmare och de meddelar att det inte finns några planer för museet att starta sin egen Glima-klubb. Jag är inte mer insatt i frågan än så, men jag har träffat flertal arkeologer under åren som stött på problemen att det finns otrevliga och ljusskygga individer som medvetet organiserar och infiltrerar verksamheter rörande forntiden, vilket förstör och svärtar ned det goda arbete entusiaster bland allmänheten gör.
Läs även andra bloggares åsikter om
arkeologi,
storbritannien,
gamla uppsala museum,
museum,
riksantikvarieämbetet,
RAÄ
