Mary Beard, professor i Cambridge, skriver en intressant liten krönika idag om det här med utlåtanden och referenser i tillsättning av akademiska poster och hur de förändrats de senaste 20 åren. En del till det bättre och en del till det sämre:
For a start, what was worse?Hon har hittat en bunt gamla personliga referenser och utlåtanden från olika tillsättningar hon tagit del i och ger lite exempel. En sak som hon tycker har blivit sämre de senaste åren är ovilligheten hos folk att skriva lite tydligare om både styrkor och svagheter, istället för att använda samma superlativ hela tiden.
That's simple: the sexism. For almost every
married woman in the pack, the referee felt bound to say that she was "happily
married" (how did they know -- and would we have looked worse on an imminent
divorcee, anyway?), and that the husband was very happy for his wife to have a
job. A few launched into the childcare arrangements, while suggesting that we
would obviously want to talk more about this at the interview.
I always vow to write to these with a few simple queries. "Could you pleaseJämför det med det här exemplet från en personlig referens för ett par årtionden sedan:
compare Dr Y whom you rate this year as "the most brilliant student you have
ever taught" with Dr Z of whom you said the same last year. It would help the
committee to know which in your view was absolutely the most brilliant". But I
never quite get round to it.
"I've never had any reason to suspect him of bluff or oneupmanship even in theDet är vad jag kallar en god referens.
sort of conversation where relatively sober scholars are liable to overbid their
hands."
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, universitet, forskning, jobb, arbetslös
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar