måndag 6 juli 2009

13:e legionen marscherar igen

Av en ren slump insåg jag att serien Rome börjat gå i repris på lördag-kvällar i kanal 9. Det är alltid lite av en ångest att se om en serie som man har ett djupt emotionellt engagemang i - håller den verkligen en andra tittning, är magin borta?

När det gäller Rome kan jag iallafall meddela att efter att ha sett om de två första avsnitten så är jag helt fast igen - om möjligt mer än förut. Serien gjordes av HBO (vilka annars) och lades tyvärr ned efter två säsonger eftersom den kostade monstruöst mycket att producera. För oss som tyckte det var det bästa som hänt i TV-väg sedan "Jag, Claudius" var detta ett hårt slag.

Som arkeolog är man alltid potentiellt upplivad och potentiellt livrädd varenda gång det dyker upp en film eller serie rörande förhistorien (eller som i detta fall den tidiga historien). Oftast är resultatet helt bedrövligt och i bästa fall är det roande för stunden bara. Rome var annorlunda. Inte så att man inte tagit sig makalösa friheter med faktamaterialet - historiska personer har försvunnit, bakats ihop, dött för tidigt/sent, dykt upp på fel plats eller inte alls osv. Men det är bara att vänta sig. Vad Rome gjorde som egentligen ingen annan serie innan var att faktiskt försöka visa fler komplexa aspekter av romarriket än bara vår modernt konstruerade version av togaklädda senatorer som filosoferar och tappert marscherande soldater.

Rome är nästan antropologisk snarare än historisk i sin ansats, religiösa, kultiska, kulturella, sociala, organisatoriska, traditionella och etniska aspekter ges mycket utrymme. Det är en plats fylld av gudar, politiker, aristokrater, slavar och vanligt folk som försöker överleva för stunden. Men det är också en diskussion om styrelseskick i en tid som balanserar mellan två avgrunder - den korrupta aristokratin med viss form av majoritetsstyre, eller den starke ledaren? Ciaran Hinds är helt lysande som en närmast sociopatisk Ceasar.


Men det som ger hela serien liv, blod och nerv är inte dessa historiskt kända personer. Det är människorna som hamnar i kläm emellan dem, som i sin tur är allt annat än endimensionella, goda eller rättrådiga. Ett av de bästa radarparen på år och dag har skapats med centurionen Lucius Vorenus och soldaten Titus Pullo. Vorenus är smart och idealistisk, trogen idén på republiken och skeptisk till ceasar. Pullo är stor, stark och intresserad bara i att glädja sig för stunden, villig att följa med strömmen. Men samtidigt är det lite mer komplicerat. Vorenus kan i sin idealism vara kortsynt och blind för det som sker rakt framför honom, och är inte sällan en viktig spelpjäs för makten. Pullo är inte så dum att han inte ser hur mäktiga män utnyttjar honom och att makt korrumperar alla, hög som låg.

Rome utmanar tittaren genom att ge en delvis mustigare, råare och mer exotisk bild av "Europas vagga", men får en samtidigt att reflektera över hur lite som förändrats sedan dess.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

5 kommentarer:

Johan sa...

En av mina favoritserier men jag störs fortfarande av att jag såg arapapegojor (från Central och Sydamerika) till försäljning på ett torgen i Rom. Fanns det inga andra fjäderfän till hands under inspelningen?

ArchAsa sa...

Ha! Det är oftast de små detaljerna som missas. ´Man får väl vara tacksam så länge de romerska bönderna inte odlar majs :D

inventerare sa...

Fast ännu bättre blir den om man sträcktittar på DVD boxen:D livets räddning när man ligger ute på arkeologi turne Sverige runt

Magnus

Börje sa...

Bra analys av denna intressanta TV-serie! Läste att man för scenografin hämtat inspiration från gatulivet i Indien och därifrån kommer också mycket av det material, textilier och annat som använts. Ingen dum idé.

ArchAsa sa...

Ja verkligen. Just det faktum att man seriöst ville komma bort från putsade marmorgator (pre-Imperie Rom var inte riktigt så imponerande byggnadsmässigt) och romare som ser ut och talar som Oxbridge-britter från 1800-talet är det som hjälper lyfta serien.

En av de roligaste kurserna jag läst var Religionshistoria, där man fick en mer komplex och laddad bild av det rituella livet i Romarriket. Särskilt detta att religion och ritual inte är något som sker avskilt från "vardagen", utan tränger in i alla aspekter och handlingar.