måndag 14 september 2009

Sveriges historia - snart överallt

Söndagskrönikan i DNs kulturdel av Sverker Sörlin ligger nu ute på nätet. I den diskuterar han historieämnet och undervisningen i skolan, samt den ständigt återkommande frågan om ämnet ska syfta till att formulera och skapa identitet hos eleverna och om det ska finnas en "kanon" där vissa viktiga händelser/personer ska tas upp. För Sörlin verkar frågan ha blivit aktuell igen i samband med en kommande dansk publikation "29 afgörende begivenheder" som ska lära alla danska skolbarn om de 29 mest viktiga skeendena i Danmarks varande - inklusive den tidiga stenåldern tydligen.

Om några veckor ska Skolverkets förslag till nya kursplaner ut på remiss, så frågan om historieunderviskningens syfte och mål är på tapeten igen. Sörlin nämner det inte, så jag vet inte om det fanns i hans bakhuvud, men nu i veckan är det release av Norstedts nya flerbandsutgåva Sveriges Historia. Huvudredaktör är Dick Harrison, men första delen som behandlar tiden mellan 13.000 f.Kr till 600 e.Kr. har i stora drag författats av Stig Welinder. Releasepartyt går av stapeln på Historiska museet på torsdag. Full disclosure: jag har fått en inbjudan dit tack vare Stig, eftersom han passade på att använda sitt ganska imponerande kontaktnät av gamla kollegor och studenter när han gjorde research kring skrivandet. Det var en del mejlande och en lång trevlig lunchdiskussion kring mellanneolitikum vill jag minnas.

Vad som är slående med denna bokutgåva är att det bara är en del i en mer vidare lansering av dels en utställning till våren på Historiska museet om Sveriges historia de senaste 1000 åren, dels ett TV-program om detsamma på TV4 med Harrison och Timell som värdpar. Den här sortens breda och flerbottnade lanseringar är definitivt något vi kommer se mer av inom kultursektorn framöver.

Så dagens fråga till bloggosfären: är detta skrämmande eller lovande, kreativt eller kommersiellt, ofrånkomligt eller oförsvarligt?

Hur uppfattar du det?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

10 kommentarer:

Leif sa...

Eftersom jag saknar TV kommer jag ffa att ta del av bokdelen av projektet. Kanske kommer jag att släntra förbi Historiska, men säkert är det inte. Med väldigt liten sannolikhet kommer jag att se något av TV-programmen, då krävs det väl att vi är typ hos mina svärföräldrar för det är väl endas tället jag ser på TV.

Jag tror att man måste ta till bredsidor av detta slag för att nå fullt ut med ett projekt som detta. Jag utgår från att alla medverkande inser att det är ett mycket kommersiellt spektakel, om än vällovligt eftersom det var VÄLDIGT länge sedan motsvarande bokverk skrevs i Sverige vilket gör att åtminstone jag tycker att behovet är stort. Allt som kan fungera som motvikt mot den Burenhultianska populäriserade arkeologiromanticismen är i mitt tycke ett fall frammåt.

Summa summarum, jag ser fram emot det som kommer att nå mig av det hela. Och jag skickade precis ett mail till Nordstedts där jag bad om recensionsex av böckerna till min blogg (fy fan så billigt man bjuder ut sig ibland).... Vi får la se om det kommer något på posten inom kort.

Pierre sa...

Ett bokverk över Sveriges historia tycker jag inte låter helt fel, det är bara att hoppas att det hållr god kvalite.

En sak: Dick Harrison må vara duktig. Men hur ser ni andra egentligen på att EN ENDA person har ett nästan totalt inflytande på över svensk medeltidshistoria i förmedlinegn utåt mot allmänheten? Är det bra egentligen eller är det något man kan bortse ifrån?

Martin sa...

Ett bokverk, en teveserie... Om tio år är de glömda tillsammans med sina föregångar genom åren.

ArchAsa sa...

Martin gamle man - vi måste komma ihåg att det alltid kommer nya generationer. De behöver också sin plägnad av nya blanka alster och hesa berättarröster i TV.

även om jag gillar idén med vid lansering av något liknande är jag lite avvaktande till hur gränsen suddas ut mellan rent kommersiella satsningar hos förlag och reklam-TV å ena sidan och statligt museum å den andra. Men det kan bli mycket bra också.

Blir intressant hursomhelst

John Ringh sa...

Ser framemot lanseringen av dessa böcker, tycker dock att andra historiker & arkeologer bör ha kommit mer till tals än Harrison. Men han är väl den bästa populärhistorikern Sverige har så är väl kommersielt gångbart för att ett förlag som Nordstedts ska våga satsa.
Det ska bli spännande att se TV programmet och få se hur de har tänkt presentera Sveriges historia.

Anna Olsson sa...

Från min biologiska forskningshorisont tycker jag spontant att det låter spännande. Om jag fick ett friår är det åt läsandet av sådana verk som jag skulle ägna det.

Att saker och ting populariseras och marknadsförs hör till tiden vi lever i. Och så länge det inte medför en mer än acceptabel förenkling av materialet är det väl bra - i alla fall har jag svårt att se något problem i princip.

EN-personsfrågan är intressant. Den är också typisk, tror jag. Jag hade det här inlägget i bakhuvudet sedan min bloggrunda i arla morgonstund, men det som fick mig att knattra loss var att jag nu på fm gick förbi anslagstavlan med ännu en tidningsintervju med min chef. Han är förvisso en oerhört intressant och bildad person, men han är bara en av tusentalet naturvetenskapliga forskare i Portugal. Dessutom vet vi som jobbar med honom att han inte bedrivit forskning som vi beskriver det (det vill säga varken handlett doktorander, genererat egna data eller haft finansierade projekt) på 15-20 år. Det ter sig därmed aningen patetiskt att höra honom tala om den underbara nyfikenheten som driver forskningen. Men det är honom media intervjuar gång på gång på gång.

Eftersom media kontaktar den de själva läste om senast. Eller är det inte så det fungerar?

Nu är Portugal och Sverige små länder vilket kanske gör det mer sannolikt att sådant händer här. Men det är inte unikt. Richard Dawkins - behöver jag säga mer?

Problem? Vet inte. Det irriterar en del av oss andra som inte får komma till tals. Å andra sidan ska vi kanske vara tacksamma för den arbetsro det ger oss.

ArchAsa sa...

Vetenskapsjournalister brukar ofta klaga på att de försöker ta kontakt med andra yngre förmågor men blir skickade vidare upp i hierarkin. Jag vet inte om det verkligen stämmer, men det är deras bild av verkligheten. Fast jag tror du har rätt i att de flesta vänder sig direkt till de som de själva hört talas om. Därför är sånt som Forskarbloggen så potentiellt viktigt att direkt lyfta fram andra forskare och vad de är intresserade av.

Leif sa...

Åsa, jag tror att du har helt rätt i fråga om forskarbloggen. Men jag tror faktiskt att vi kan utöka det till ämnesrelevant bloggande i stort. Jag upplever i alla fall att jag fått mer kontakt med journalister sedan jag började blogga än vad jag hade tidigare.

Mitt spontana intryck är att bloggandet har gett mig lika mycket journalistkontkater som pressutskick ordnade av mina arbetsplatser givit.

Undantaget är nog organiserade boksläpp då man träffar än fler journalister, men det beror nog på att det är lättare att flytta sig onom en stad än ut på landet för ett reportage samt för att dessa riktar sig till kulturjournalister istället för vetenskaps eller nyhetsjournalister.

Jonas sa...

Som bokredaktör och föreläsningsanordnare m.m. på ett forskningsråd jagar jag intressanta namn hela tiden, både för bedömning av ansökningar och för föreläsningar eller medverkan i böcker, fimer eller utställningar.

Jag är själv disputerad biolog och väl medveten om att "topparna" (välkända professorer) kan vara väldigt ospännande jämfört med mera aktiva forskare eller engagerade doktorander. Det är en fråga om personlighet/skrivförmåga som passar för sammanhanget/publiken.

Sitter man uppbunden på "rådet" hinner man tyvärr inte springa på föreläsningar och seminarier som man brukade förr i Uppsala t.ex. Man får gå på artiklar man hunnit läsa och på hörsägen. Eller följa bloggar, som denna och forskarbloggen. Jag tipsar ofta andra om dem, eftersom jag saknade en sån här kanal när jag själv forskade. Mycket och bra att läsa, ofta med en helt annan vinkel än mediafårans(och oftare med riktiga referenser!).

Vad gäller det jag eg. ombads tycka om har jag läst en del Harrison och han är väl bra och kunnig på många sätt.

Jag är alltid orolig när en person får dominera. Vi försöker skapa redaktionsråd, gärna med sinsemellan motstridiga skribenter. Bara de kan argumentera på ett vettigt sätt.

Låt den svenska historien skrivas om och om igen så får vi ett löpande medelvärde (och en intressant historisk sociologi över vad som vid varje tidpunkt ansågs viktigt att betona). Vi har ett litet språk och är ett inte helt betydelsefullt land. Ingen annan kommer att skriva historien bättre åt oss

ArchAsa sa...

Ja på sätt och vis kan det faktiskt vara bättre och mer ärligt att låta bara 1-2 personer stå för att skriva en historiebok, eftersom det tydliggör att det inte nödvändigtvis rör sig om en konsensus-bild.

Det är inga problem för mig att det kommer dylika historieböcker, tvärtom tror jag de är extremt nödvändiga. Det enda som är synd att det inte alltid finns en marknad i lilla Sverige för flera böcker om samma skeenden som kan ge många olika perspektiv.

Jag fick mitt eget ex av Stig som disputationspresent och ska med glädje börja plöja igenom den under hösten.