torsdag 3 september 2009

Uppsalaakademikerns klagosång

Om nån trodde att överlämnande av manus till tryckning innebar att stressen är slut och att man kan relaxa lite måste jag tyvärr avliva den myten. Min tjänst är slut och jag stämplar och söker jobb med ljus och lykta, likt en hel drös andra människor med avhandlingar och än mer böcker, artiklar, projekterfarenhet o dyl i bagaget. Att söka jobb som akademiker innebär att man behöver hålla sig ajour med akuell forskning, delta i seminarier och konferenser för att visa upp sig och bygga vidare på sitt nätverk, samt skriva forskningsansökningar som helst ska vara början på ett nytt projekt. Det är svårt nog i vanliga fall att hinna med, men det blir än svårare av att Uppsala kommun belsutat att arbetslösas barn inte ska ha rätt till dagis mer än 15 timmar i veckan eller fritids över huvud taget. Med en flicka i ettan och en son på dagis (knappast ovanligt för oss i 30-årsåldern) betyder det ungefär 12 sammanlagda timmar utspridda på tre dagar i veckan som jag har tid att sköta detta. Resten av tiden är jag barnskötare.

Vad kommunen spara in på detta övergår mitt förstånd - det är knappast så att det jobbar färre personer på fritids eller dagis för att mina barn tvingats gå ned i tid och så fort jag får jobb börjar de igen, så de kan knappast planera för detta. Mina barn mår inte bra av att tvingas vara så kort tid med sina kompisar, min dotter är topp tunnor rasande - som 7-åring spenderar hon nästan mer tid på fritids än i skolan och lär sig minst lika mycket. Inte minst är det då hon kan knyta an till kompisar och få vänner. Istället tvingas de båda nu sitta hemma och roa sig själva med pysselböcker och datorspel medan mamma försöker knåpa ihop ytterligare en jobbansökan på datorn och inte får bli störd.

Det här är ett fenomenalt kortsiktigt beslut, som försätter unga akademiker i en omöjlig situation. För oss är jobbsökande faktiskt en heltidssysselsättning och tiden efter disputationen är helt livsnödvändig för all fortsatt karriär. Det mest absurda är att detta beslut om barnomsorg ligger på kommunnivå, så arbetslösa forskare i Stockholm har rätt till 30 timmar barnomsorg och har därför bättre möjigheter att förkovra sig och bygga upp nätverk. Uppsala däremot, som borde ha än mer förståelse för forskares villkor, sätter krokben för sina egna innevånare. Så länge man har ett barn under 10 års ålder hemma är man körd om man blir arbetslös - informationsmöten på AF ligger även de ofta på tider då jag har två barn att ta hand om.

Om jag såg att samhället tjänade viktiga pengar på detta kunde jag förstå det, men i nuläget är det helt oförståeligt för mig vad man vinner ekonomiskt på det (det blir inte rabatterat pris för 15 tim jmf med 40 tim, och fritids förlorar ju faktiskt intäkter jag kunnat ge dem). Särskilt idiotiskt blir det eftersom detta aktivt hindrar mig från att få vidare försörjning.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

7 kommentarer:

Anonym sa...

Håller helt med!! Vansinnigt är vad det är. Jag vill gärna höra ansvariga förklara hur man ska kunna söka jobb på heltid, helst på plats på arbetsförmedligen, samtidigt som man är hemma med sina barn.
/Anna Gatti

Pierre sa...

Samma vikor gäller här, forskare eller inte, 15 timmar på dagis/vecka. Helt idiotiskt.

Kenneth Ekdahl sa...

Jag som med några års mellanrum under cirka 30 haft erfarenhet av AF har fått uppfattningen att de utvecklas mer och mer åt att göra sig förtjänta av namnet Arbetsförnedringen. De ser som sin uppgift att knäcka klienterna så att de inte tror att de kan något alls och inte har en chans på arbetsmarknaden, så att man till slut accepterar vilket skitjobb som helst till vilken lön som helst.

Jag har faktiskt anvisats jobb, som jag alltså tvingats söka ifall jag inte vill bli av med a-kassan, i porrbranchen! Det var först när jag hotade med att gå till kvällspressen som de drog tillbaks anvisningen.

Arbetsförnedringen är ingen hjälp att hitta jobb utan ett hinder.

P sa...

Hade man egen förmögenhet skulle man kunna anmäla sig själv till AF för att man inte kan uppfylla deras villkor eftersom man måste ta hand om sina barn... Det vore intressant att se vad som skulle hända, i dagsläget låtsas alla inblandade parter som att det regnar.

Mer konstruktivt är att du kan förhandla med din förskola och/eller den lokala förskolechefen om att få ha barnen längre. De är oftast inte omöjliga. Den springande punkten brukar vara att förskolan måste få betalt från kommunen för att täcka upp de timmar som överskrider 15, men vi förhandlade oss till 25 h/vecka.

En fullösning kan vara att be om tillstånd hos af att få läsa en deltidskurs och därigenom kvalificera sig för mer barnomsorg.

tingotankar sa...

Jag ska träffa min handläggare nästa vecka och diskutera alternativen, tack för tipsen P. Jag undarför det inte finns någon juristlektor som intresserar sig för problemen som uppstår när myndigheter beslutar om regler som effektivt sätt motarbetar varandra - är det verkligen lagligt? Någon måste ju göra fel Om staten genom AF kräver att jag ska söka jobb på heltid (vilket jag med glädje skulle göra) hur kan då kommunen hindra mig att göra det? Är inte deras beslut ett lagbrott?

Anonym sa...

Ack, jag känner igen det så väl. AF i Uppsala verkar inte känna till att det finns ett universitet i stan. En kollega till mig (nydisputerad historiker) anvisades att söka en professur i teologi - eller förlora a-kassan. Efter ett par intyg från historikerprofessorer om att hon skulle sabotera sin egen karriär om hon sökte jobbet slapp hon undan. Men en liten kurs i den lokala arbetsmarknaden kanske vore något för AF:s personal? En släkting i Lerum har råkat ut för samma problem som du så det verkar som att fler kommuner "sparar in" på de arbetslösas dagisbarn.
Själv är jag tacksam Stockholmare som också får ha barn på dagis 30 tim när min man är föräldraledig. Helt klart värt pendelkostnaden.

tingotankar sa...

Jo tack, det där har flera kollegor till mig råkat ut för också. Problemet är det där kvantitetstänkandet som införts på bekostnad av kvalitet. Förmedlarna har fått order uppifrån om att deras "klienter" ska uppfylla en viss kvot i arbetssökande. Om de inte ser till att de gör det råkar de själva illa ut. Alla sitter i rävsaxen och endast statistiken vinner i slutändan (i teorin åtminstone).

Man tycker att AF skulle kunna satsa mer på specialiserade förmedlare, vissa som tar sig an akademiker andra som lär sig andra branscher osv. Skulle kanske göra jobbet som förmedlare lite roligare och mer kreativt för dom också.

Sen är det en annan sak att rekryteringsgrupper på samtliga högskolor sitter och svär över massa merarbete med ansökningar från folk som inte alls är meriterade (inkl barnskötare som söker lektorsjobb) pga av dessa kvoteringsregler.