torsdag 8 oktober 2009

Grymt Gropkeramiskt i Korsnäs

Man ska veta att det bland arkeologer finns en hängiven, närapå fanastisk, liten kader som dyrkar mellanneolitikum - denna förlovade tidsperiod mellan 3300-2300 f.Kr. Få andra perioder i Sveriges - nej Världens! - förhistoria går upp emot detta förlovade årtusende. Det kännetecknas av närmast en explosion av föremål, från bergartsyxor till keramik till flintpilar till tandsmycken till bärnstenspärlor till keramik till megalitgravar. Nämnde jag keramik? Föremålsinventariet är extremt komplext med stora regionala skillnader lika väl som påtagliga likheter. I Mellansverige domineras materialet av den gropkeramiska kulturen och den delvis samtida stridsyxekulturen, som jag skrev om i min avhandling i närmast ohanterlig omfattning och då skrapade jag ändå bara delvis på ytan.


Elin Fornander, doktorand vid Arkeologiska Forskningslaboratoriet, rensar fram en 5000 år gammal människoskalle på Korsnäs, Södertörn. (Foto: Kim von Hackwitz)

En av de absolut häftigaste gropkeramiska lokalerna är Korsnäs. Inte pappersbruket i Gävle utan den lilla orten på Södertörn där ett flertal begränsade undersökningar skett i samband med att exploatering i den sandiga marken exponerat inte bara keramik utan även obrända ben. Att hitta obrända ben är ovanligt nog i de Mellansvenska sura jordarna, att hitta neolitiska obrända ben är extremt ovanligt. Att hitta obrända neolitiska människoben är en sällsynt skatt och Korsnäs var proppfullt av både djur- och människoben. Trots detta (eller kanske delvis pga denna rikedom) blev människobenen aldrig ordentligt osteologiskt analyserade i samband med grävningarna och även djurbensanalysen var ganska sparsmakad. En bra rapport över undersökningarna skrevs i efterhand av bland annat Eva Olsson på 90-talet.


Kraniet när det är nästan helt avtäckt av sanden. Under överkäkens tänder syns en skärva gropkeramik. (Foto: Kim von Hackwitz)

Enstaka obrända människoben har hittats på gropkeramiska lokaler i Mellansverige, men på Korsnäs fanns det ett flertal mer eller mindre välbevarade tydliga gravar, inklusive en hjärtskärande av ett litet barn. Men också märkliga samlingar av människoben som verkar ha flyttats efter skelettering. Favoriten är anläggningen som innehöll ett tjock svart, fett lager med mängder av fiskben, en komplett underkäke av människa, samt en skalle av en hund i vars ena öga en klump fiskben pressats in i vilket hittades en dekorerad lerpärla. Sånt kan få arkeologer att ligga sömnlösa i flera nätter.


Till höger i bild de dåligt bevarade resterna av underkäken. Tänderna bevaras bättre eftersom de består av mer tåligt material. Till vänster syns en rejäl mynningsbit från ett gropkeramisk kärl. Typiskt dekorerad upptill med korsmönster och nära brottet kan man se några av de stora gropintryck som återfinns på nästan alla kärl från denna grupp. (Foto: Kim von Hackwitz)

Nyligen har Arkeologiska Forskningslaboratoriet i Stockholm satt nytt fokus på Korsnäs genom att utföra en del analyser av dem som visar att dessa människor levt mestadels på marin föda (främst säl). Resultaten har bland annat publicerats i en artikel i Journal of Anthropological Archaeology och kommer ingå som en del i Elin Fornanders kommande avhandling. Elin var i höst ute med en liten trupp studenter för inledande undersökning av Korsnäs inför en större seminariegrävning tillsammans med arkeologerna och osteologerna nästa vår. De fann mer än de vågat hoppas med tanke på den begränsade yta de tog sig an - förutom högvis med keramik (gropkeramikerna hade ett viss överdrivet behov av att producera och demolera krukor) så kom de rätt på en riktigt välbevarad skalle och delar av kroppen av en människa. Tack vare blixtinsatser av vänner och kollegor som såg sig värvade innan de hann säga Fagervik hann gänget med att gräva ut graven ordentligt och lyfta in kvarlevorna innan den lilla fältsäsongen avslutades.

Själv hade jag planerat att komma ut och besöka dem just den vecka då de hittade underverket, men eftersom jag inte längre var arbetslös så fick jag sitta och pondera de negativa konsekvenserna av att ha tryggad försörjning under hösten medan Kim von Hackwitz skickade en strid ström sms om fynden. Så kombinationen av detta och min man i Motala har skapat en lätt schizofren upplevelse för mig de senaste veckorna.

Till våren kan inte vilda velociraptorer hålla mig därifrån.

Kim von Hackwitz som tagit bilderna, som hjälpte till att gräva och vars son döpt den döde till Parker efter Spindelmannen (fast det kan vara en kvinna, vilket isåfall ger namnet Mama Parker) kommer själv inom någon månad med sin avhandling om de mellanneolitiska lokalerna och landskapet i Mälardalen.

Jag har skrivit en artikel om knepiga gropkeramiska gravritualer som finns att finna här.

7 kommentarer:

Kim sa...

Tack för reklamen Åsa. Och om du undrar - Ja! Jag har köpt en ny kamera... Men hellre smått lilafärgade foton än inga alls :)

Lofta 148:1 - en skeppssättning från yngre bronsålder. Seminarieutgrävning 2009 sa...

Tror ändå att de glada bronsåldringarna var gladare i sinnet än dessa sälkannibaler!

Joakim Goldhahn

ArchAsa sa...

Visst, vem vill inte byta ut en mört grillad sälstek mot en skål vetegröt innan man piskas ut på lerfältet av malliga aristokrater...? ;-)

Kenneth Ekdahl sa...

I stället för att avskaffa den statliga konstnärslönen borde man utöka den till att gälla personer som sysslar med olika samhällsnyttiga verksamheter som inte alltid ger inkomst. Då hade fler arkeologer kunnat ge sig ut och gräva i stället för att gräva ner sig i pappershögar på ett kontor. :-)

Och jag skulle definitivt välja den feta sälsteken framför vetegröten!

Odlade man förresten vete i Sverige under mellanneolitikum? Var det inte oftare korn? Jag tror även att andelen korn i dieten är kraftigt överdriven möjligen förutom bland de allra fattigaste trälarna.

ArchAsa sa...

Vilken utmärkt idé Kenneth! :-)

När det gäller sädesslag - informationen från pollen, förkolnade sädeskorn och sädesintryck i keramik är knapphändig, men troligtvis var korn ett vanligare odlat sädesslag under andra halvan av mellanneolitikum. Det är en generell trend i stora delar av norra Europa under denna tid. Däremot var vete mycket vanligare under tidigneolitikum och början av mellanneolitikum.

Har inte jättebra koll på bronsåldern - vet att båda sädesslagen förekommer och att man i Danmark hittat rester efter nån sorts brygd på vete, honung och bär som troligen var fermenterad.

Micke sa...

Jag undrar vad man skulle få för resultat på analyser av vad man ätit om man gjorde dem på gropkeramiker i Dalarna... > 80% älg eller bäver bland benmaterial på de få kända boplatser är intressant tycker jag.

Min teori är att man inte letat tillräckligt noga efter gropkeramiker i inlandet. Därför blir de här ständiga fokuset på säl i samband med gropkeramikerna lite snedvridet.

Innan Niklas Björck hittade sina hundratals gropkeramiska boplatser i Gävleborg fanns det 7 st kända boplatser där. I Dalarna finns det fem kända i dagsläget, och där har ingen gjort någon riktad inventering...

Jag tror inte att gropkeramikerna är sälfanatiker rent generellt, de är helt enkelt köttfanatiker och äter de djur de kan komma över i stora mängder. :)

Då är det naturligt att det blir mycket säl längs kusterna, men kanske helt andra bytesdjur i inlandet.

De gropkeramiska älgfigurinerna är också roliga som komplement till sälfiguriner.

ArchAsa sa...

Jag tror defintitvt det finns en hel del gropkeramiskt att upptäcka i Dalarna, men isåfall längs älven och sjösystemen. I alla fall då man hittat gropkeramik i Mellansverige så har det varit på platser som varit nära strandanknutna under den perioden. Samma sak gäller med Björcks inventeringar där alla nyupptäckta lokaler låg vid den dåvarande havsstranden.

Däremot tror jag att det säkerligen fanns ett antal mindre tillfälliga boplatser/jaktstationer i inlandet som utbyttjades av gropkeramiker på jakt efter älg, rådjur, pälsdjur etc. Jenny Holm har möjligen hittat någon sådan plats utifrån stenteknologin, men de saknar den typiska keramiken eftersom man uppenbarligen inte kände ett behov att att släpa med krukor dit.

Troligen blev sådana inlandsjaktstationer ovanligare under MN B då andelen marina djur ökar markant i det osteologiska materialet. DAlarna är lite av en specialregion i det här fallet, just eftersom Dalälven är en så speciell geografisk företeelse.