Vår första pumpa-kille. Nästan lika snygg som Lasses, som har intressant att förtälja om vissa gotiska pumpa-dyrkande förfäder...
Det finns inget nytt under solen. Ritualer är ett strålande exempel på detta, för de är både fantastiskt varierade och makalöst likartade oavsett tid, plats och kultur. Årstidernas växling, tidens gång, människors olika faser från födsel till död - detta brukar ritualiseras på ett eller annat sätt i de flesta samhällen. Vad som får störst fokus och hur det framställs och symboliseras är det som skiljer sig åt. Det finns hyllmeter efter hyllmeter med vetenskaplig litteratur kring hur det kan komma sig att människan kan vara så upfinningsrik och så regelstyrd på en och samma gång.
Höstens slut uppmärksammades av de brittiska kelterna i deras Samhain då boskapen återvände från sitt sommarbete och de döda återvände till hemmet. Eldar tändes för att förnya härdens flamma och under några darrande timmar fanns ingen mur mellan de dödas värld och de levandes. Varje ockupationsmakt som är någorlunda framgångsrik vet hur viktigt det är att både respektera lokala sedvänjor och samtidigt påföra sina egna ideal. Romarna var osedvanligt smarta på den punkten. När de invaderade brittiska öarna förde de fram sin egen Feralia-festival för de döda och sin skördefestival till gudinnan Pomonas ära som snarlika alternativ och de olika riterna sammanflätades.
De kristna kyrkofäderna var inte dumma de heller (vilket verkar vara mer än vad man kan säga om en del av de nutida). Påven Bonifacius IV i början av 600-talet tog över den mycket populära Feralia-ceremonin genom att göra den till martyrernas och helgonens högtid: Allhelgona. Den helgade aftonen innan blev alltså Hallow eve. Lustigt nog blev Halloween under reformationstiden i Storbritannien en ganska sekulär högtid. De puritanska kolonisatörerna i USA var strikt förbjudna att hålla på med sådan papistisk-hedninsk avgudadyrkan, men deras skördefester smög in både en och annan detalj från Halloween efter hand. Ett lyckat koncept dör inte så lätt. Med irländska immigranter på 1800-talet tog firandet fart igen och växte bortom all sans och reson. Irländarna hade skurit ut ansikten ur rovor och tänt ljus i dem, men fann snabbt att pumpor var bra mycket mer lämpade.
Jag har inget emot lite Halloween-firande i Norden, så länge jag slipper den värsta kommersiella hetsen. Den har sina självklara traditioner och faller sig väl i höstmörkret. Lucia är ett firande av en scicilliansk katolsk martyr införd via Tyskland på 1800-talet och blev poppis för runt ett sekel sedan just pga rent kommersiell packetering av tidningsutgivare. Om vi kunde ta den till våra hjärtan borde vi kunna bereda lite rum åt den Helgade aftonen. Bara vi inte ger upp påskkärringarna - då emigrerar jag!
Läs mer på Encyclopedia Britannica
Läs även andra bloggares åsikter om religion, halloween, allhelgona, samhain, feralia, romarriket, kelter, ritual, riter, historia
2 kommentarer:
Vad underhållande och lärorik din blogg är! Följer den med stort nöjje. Och jag instämmer, man kan tända ljus på graven och samtidigt ha en pumpa på förstukvisten för att sedan avsluta med en mysrysig skräckfilm utan "vanhelga".
PS. Passande ordverifiering jag fick: culgast
Tack Cattis - de orden är som ett värmeljus i höstmörkret.
Skicka en kommentar