Sveriges Historia Del 1 - en arkeologs betraktelser

Uppdaterat 2010-04-30, kl. 15.30

Stora, påkostade och ambitiösa TV-projekt som TV 4:s Sveriges Historia händer extremt sällan. Som arkeolog befinner jag mig därför i ett nästan schizofrent tillstånd medan jag tittar på första programmet. Å ena sidan är det härligt att förhistorien få så pass mycket utrymme, med ett helt program ägnat åt de första 10.000 åren (nej, jag är inte ironisk - det var mer än jag vågade hoppas). Å andra sidan kommer det inte precis göras så särskilt många fler sådana här program så många medborgares bild av förhistorien slås fast genom detta.

Mina intryck efter del 1:
Jag vill börja med att lyfta fram det som var bra, för det var faktiskt en hel del - det mesta i den första halvan dock. Dick Harrison och Martin Timell besökte platser, t ex en av våra äldsta stenåldersboplatser, det visades rekonstruktioner och man pratade om livet. Det var balanserat och t.o.m. nyanserat. Klimatets variation och tidsrymden lyftes fram, vilket var trevligt. Det var inte överdramatisk musik och macho-jägare, utan män, kvinnor och barn med bilder som visade flätning och matlagning. Variationen i dieten och det faktum att det inte rör sig om grymtande grottmänniskor på svältgränsen visades tydligt. Mycket bra.

Sen får man sucka och acceptera att även om det nämns att invandringen till Sverige skedde från flera håll så blir det totalfokus på Skåne (där vi har organiska lämningar) och de som föreställer stenåldersmänniskor är markant blonda hela bunten. Jag vill bara påpeka att vi inte vet vilken hårfärg de hade och det finns stenredskap från nordligaste Norrland som visar på att människor kom via Finland så fort isen försvann därifrån också (och via Norge).

Jag vet att ett program av den här typen måste vara dramatiskt och spännande enligt gägnse visdom, så jag bet ihop käkarna och lät den mycket märkliga sekvensen om kannibalism Stora Förvar passera (försökte de även påstå att Kolmodin dog en onaturlig död...?). Inte för att jag förstår att man väljer bort megalitgravarna för att lägga 10 minuter på detta.

När tre fjärdedelar av programmet förflutit var jag beredd att ge det godkänt, t.o.m. med beröm godkänt för första tredjedelen. Sen tog allt en fullständigt bisarr vändning! Jag förväntade mig en sekvens om jordbrukets etablering - istället tog de upp Alvastra pålbyggnad. Detta är visserligen en fenomenalt intressant fornlämning i nedanför Omberg i närheten av Vättern, där man 3000 f.Kr byggde en plattform i våtmarken. Här finns spår av matlagning, hantering av de dödas ben, samt stora mängder keramik. I programmet lyftes detta fram som en plats där de första jordbrukarna mötte de lokala jägarna. Det här är helt bisarrt.

1. Jordbruket etablerades 4000 f.Kr i Sverige - 1000 år innan Alvastra byggdes!!! Vi har åtskilliga lämningar av dessa jordbrukare i Östergötland och norröver - ända upp till södra Gästrikland. Jag upprepar: TUSEN ÅR TIDIGARE! Det ligger för tusan en dös, en megalitgrav, ett stenkast från pålbyggnaden, vilken byggdes flera hundra år tidigare av just trattbägarkulturens jordbrukare.

2. Samma människor som odlade jord och höll boskap i detta område var mitt uppe i en ekonomisk omställning där flera av dem övergick till mer jaktfokuserad livsstil. Varför och hur är fortfarande omdebatterat så klart. Det tar vi en annan gång.

3. Skallen som hittades invid plattformen. Vi vet inte om han skalperades i livet eller om skärspåren kom från när man rensade en skalle från en död individ (jag gissar det senare). Men var uttalandena om att han var ovanligt vacker och kanske dödades av svartsjuka kommer ifrån övergår mitt förstånd. Har någon arkeolog drivit med produktionsteamet? Vem i hela fridens namn har de talat med!?

Okej, jag vet att man inte kan kräva korrekthet i sådana här program men denna sekvens är helt vansinnig, absurd! Som att påstå att Karl XII slogs mot Gustav Vasa för att befria Sverige från finskt förtryck...

Jag skulle rekommendera Dick Harrison och TV 4:s produktionsteam att läsa en bok som på ett enkelt och överskådligt sätt tar upp vad vi vet om stenåldern: Sveriges Historia utgiven av Norstedts förlag 2009. Första delen är skriven av Stig Welinder. Där går att läsa på sidan 187, fjärde stycket:

"Samhället som byggde och brukade pålbyggnaden i Alvastra var ett boskapsskötande och odlande jordbrukssamhälle, som också jagade, fiskade och samlade."

Word!

Programmet kan ses i efterhand på TV4 Play
Man kan även läsa Dick Harrisons chatt med tittarna efter programmet. En delvis skrämmande insyn i de frågor som ligger främst i mångas medvetenade... (och allvarligt, det hade nog varit lite bra om Dick fått uppbackning av en arkeolog när han svarade på frågor om stenåldern - men på det hela taget ok svar).

Uppdatering: Pierre Petersson har nu också skrivit ett inlägg om programmet på sin blogg.

Uppdatering 2: Sveriges Historia-bloggen på SHM har ett inlägg om programmet. Harry Amster på SVD undrar om det rör sig om ett nytt lekprogram eller möjligen en dokusåpa, medan Anders Björkman på Expressen var mer positiv till satsningen. Diskussionens vågor går höga på Arkeologiforum.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Sveriges Historia, TV 4, Dick Harrison, stenålder, Alvastra, Alvastra pålbyggnad

Holck gör ont värre

För ett tag sedan hände något jag aldrig kunnat föreställa mig – osteologiprofessorn Per Holck blev indragen i ännu en av de vid det här laget förödande många skandalerna runt Thomas Quick. Han hade bedömt några mycket små fragment med spår av bränning till människoben, och ben från barn dessutom. Först kritiserade en annan osteolog, Ylva Svenfelt, denna bedömning i en debattartikel i DN och sedan kom den verkliga nådastöten: SKL analyserade resterna och kom fram till att de inte ens var ben. Trä, syntetmaterial och lim var deras bedömning.

Holck går nu till motattack mot den här analysen i Aftonbladet och sågar SKLs analys. Hans argument är att laboratoriet har dålig koll på hur ben som bränts och varit deponerade i skogsmiljö i flera år ser ut. Att proteiner, blod och fett som bränns på låga temperaturer bildar en substans som liknar lim. Det kan låta desperat av en man som ser hela sin vetenskapliga kredibilitet söndersmulad, men låt oss ta ett ögonblick och se vad han säger. Lim har i gamla tider kokats av djurhudar (häst t ex) så det finns en poäng där. Ben är en organisk produkt bestående celler (osteoner) och kalciumfosfat tillsammans med proteiner och vatten – strukturen är inte helt olik det vi ser trä. Särskilt inte när det mesta organiska försvunnit. Mer än en arkeolog har suttit ute på grävningar och skrapat på fragment för att försöka avgöra om det är ben eller trä. Likaså har osteologer ibland fått leda krimtekniker vid handen när det gäller bränt, förstört och vittrat material eftersom de vanligtvis håller på med mer färska lämningar.

Jag har inte någon koll på vilka analysmetoder SKL har genomfört, men jag tänker ge dem ett försprång mot Holck här. Han levererar inga egna mikroskopiska analyser av materialet, han verkar inte ha gjort några. Hur lika dessa material än är borde så svagt förbrända ben innehålla tydliga bevarade benceller. Om de inte gör det, och om det finns syntetiska spår – vilket definitivt är speciellt – så finns det inte mycket som talar för att det är Holck som har rätt i den här frågan. Bevisbördan ligger på honom och han har inte mycket att komma med just nu.

Nåt som gör mig heligt förbannad är att han hotar stämma Ylva Svenfelt för hennes artikel. Han påstår i Aftonbladet att hon kallat hans analys ”vetenskapligt bedrägeri”, men en genomläsning av artikeln visar något helt annat. Hon diskuterar mycket sansat de metodiska problemen med att bestämma art och ålder på något så fragmenterat. Hon är mycket noga med att skriva ”i min bedömning” och det mest extrema hon drar till med är att det hela ”saknar förankring i osteologisk metodik”. Detta är väl inom ramarna för vetenskaplig debatt och att Holck på detta sätt hotar med rättssak istället för att vetenskapligt söka motbevisa en kritiker gör att han själv sätter spiken i sin egen kista.

Runtom i världen kämpar forskare mot starka monetära/ideologiska intressen som drar dem inför rätta för att de uttrycker skepsis kring företags och organisationers påståenden. Istället för att bemöta det med vetenskaplighet försöker de skrämma vetenskapen till tystnad. Att en forskare sällar sig till denna mörka skara skär djupare i mitt hjärta än något annat i denna sorgliga historia.

Tack till Jan-Erik för tipset.


Läs även andra bloggares åsikter om osteologi, Thomas Quick, SKL, kriminalteknologi, Per Holck

Arkeologerna bloggar och gräver

Vår, sol och arkeologer i vartenda sökschakt. Grävsäsongen har dragit igång på allvar och överallt i Sverige bökar arkeologerna runt efter krukskärvor, fibulor, stolphål, benfragment, kvartsavslag, bössflinta och lerklining så det står härliga till. Vi som inte blivit ombedda att dra på oss blåställ och regnställ får trösta oss med att bloggandet numera är en självklar del av de flesta stora undersökningar.
UV har anammat bloggandet med en föredömlig iver, men så har de också en stor organisation att luta sig mot som kan skapa och underhålla webbsidorna. Dels finns det nu den officiella UV-bloggen som fungerar som en kollektiv blogg där olika grävteam kan lägga ut information från sina undersökningar efter hand. Hittills har t ex de medeltida och historiska undersökningarna vid Åkroken i Nyköping och Jönköping haft inlägg och i förra veckan kom det första inlägget från väg 288. Här kommer det ske många undersökningar under sommaren av flera olika aktörer. UV håller nu på att fixa sin etablering vid fornlämningarna nära Rasbo, inte långt från Uppsala. En bra inblick i lite av det förarbete som krävs innan skärsleven ens kommer i jorden.

Några utgrävningar föräras med alldeles egna bloggar på UV:s hemsida – t ex de stora utgrävningarna vid Motala ström som sker nu, detta år i samarbete med Arkeologikonsult. Det är otroligt häftiga mesolitiska lokaler med bevarat organiskt material, hornpunsar, benljuster, träredskap mm, som är över 7000 år gammalt. Men strunt i det – förra veckan hittades något mycket mer intressant: gropkeramik!

Okej, okej, t.o.m. jag måste erkänna att ett par skärvor porös gropornerad mellanneolitisk keramik står sig slätt mot lämningarna från äldre stenåldern i detta fall (undantaget som bekräftar regeln), men kul är det i alla fall att få en inblick i det långvariga användandet av denna häftiga plats. Kim von Hackwitz och Ann Westermark berättar mer i blogginlägget från 2010-04-26 som tyvärr saknar egen direktlänk... (så den snygga wordpress-bloggen får bara 3 av fem stjärnor tills det har fixats!)

Arkeolog i sin naturliga miljö, i typisk klädedräkt. Åsa Karlsson föredrar i vanliga fall nycklar och lås från järnåldern, men alla arkeologer är i grund och botten allätare (Fotot: KMMD)

Ett stenkast därifrån över strömmen sitter min Fredrik i vanliga fall (fast just denna vecka har han marktjänst hemma) tillsammans med KMMD-arkeologerna, vars blogg uppdateras ungefär en gång i veckan. Om de inte hittar för mycket... Gänget har växt en hel del sedan förra året och har blivit rejält mansstarkt. Kolla in och se om ni hittar några bekanta på bilderna. Jenny Holm och Maj-Lis Nilsson sköter ruljansen medan Fredrik är frånvarande, så han är ovanligt avslappnad trots att han inte kan vara närvarande.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, utgrävning, stenålder, historia, medeltid, Motala, Rasbo

En ny förälskelse

En hårt åtgången Toshiba Portegé och nya arbetsförhållanden som gör att jag pendlar dagligen till Stockholm medförde insikten att jag behövde skaffa en ny bärbar dator nu under våren. Jag hade under hösten skaffat en smartphone, HTC Tattoo, vilket jag hade hoppats skulle räcka. Men även om den numera lever i total symbios med mig så kan den inte ersätta en dator, med mitt behov av att läsa och skicka epost, skriva texter, läsa dokument, kolla upp information på nätet etc. Så vad jag behövde var en liten och mycket lätt dator som man lätt kunde bära med sig, med bra batteritid så att jag kunde arbeta större delen av dagen utan att behöva använda sladdar, bra internetuppkoppling, samt tillräckligt med kapacitet för att klara ordbehandling, kalkylprogram och powerpoint - men inte nödvändigtvis bildbehandling eller stora databaser (och inte spel). Och prislappen fick hålla sig mellan 4000-7000 kr.

Gullesnutt!

I slutändan föll jag för en HP Mini 5102 med 10 tums-skärm, 250 Gb hårddisk och 2 Gb RAM, vikt 1,2 kg. Liten och lätt med rejäl kapacitet med andra ord. HP Mini-modellerna är lite småstruliga att beställa, eftersom de tillverkas enligt många olika specifikationer. GPS, 3G, Windows-program, RAM-minne, skärmupplösning etc kan variera med andra ord och påverka priset med åtskilliga hundralappar. Jag var inte särskilt intresserad av GPS, men 3G-förberedd var ett stort plus för mig och jag lyckades hitta en version som just hade detta. Den levererades med Windows 7 Pro och Corel Office. Vi har nu levt ihop i två veckor och här är mina intryck hittills:

Jag är helnöjd. Den är lagom stor för mig (jag klarar inte av mindre tangentbord och skärmar än detta) och tangentbordet är extremt behagligt att arbeta på. Skärmupplösningen är mycket snygg även om jag fortfarande måste vänja mig vid att arbeta med en skärm som är så pass bred i förhållande till sin höjd. Fläkten är tydlig om man sitter i ett tyst rum, annars tänker man inte på den, och hur som helst håller den undersidan lagom varm så att det inte är några problem alls med att ha den i knät. Hela datorn ger ett stabilt och lagom tungt intryck - det känns som kvalitet, inte billig plast. Batteriet är fenomenalt! Jag har suttit på två heldagskonferenser och skrivit, twittrat, surfat (med avbrott för rast o dyl) och dessutom rest t.o.r. Uppsala-Sthlm med datorn igång och batteriet har räckt ända till kvällen. Det är dessutom enkelt att klämma ut lite mer tid ur batteriet genom att justera skärmbelysningen via en symbol i aktivitetsfältet. Det gör att jag känner att detta verkligen är ett arbetsverktyg som jag kan förlita mig på, inte bara en backup vid speciella tillfällen.

3G: Jag valde mobilt surf-abonnemang via 3, som jag har till mobilen också. SIM-kortet placeras under batteriet och installationen var mycket enkel. Så länge signalen inte tappas helt fungerar den jättebra, jag kan kolla på video på pendeltåget utan större problem t ex. HP Connection Manager fungerar sådär jämfört med mobilen. När signalen väl tappas, och det är två områden på tågsträckan där detta händer sgs alltid, så kan den nästan aldrig hitta tillbaka på egen hand, likt mobilen gör. Det räcker heller inte med att jag klickar på Koppla Från, utan jag måste klicka på off-knappen och göra om processen för att den ska hitta tillbaka. Jag vet inte om det är 3 eller HP som är det huvudsakliga problemet här. Möjligen har Telia bättre täckning på tågen. Men det är ett litet irritationsmoment, inget egentligt problem - 80% av sträckan funkar utmärkt. Hemma kör jag på trådlösa bredbandet utan det minsta strul.

Pekplattan är bra och lagom följsam (ingen multitouch på min version), men lite liten - det krävs två svep för att ta sig över hela skärmen. Håller fortfarande på att lära mig arbeta med den, ibland händer det konstiga saker som gör att hela fönster rullar med när pekaren rör sig.

Operativsystem: Min variant levererades med Win 7 Pro, som på det hela taget fungerar bra. Om man bortser från det faktum att Win kräver så mycket kontinuerligt underhåll och konfigurationer. Den sköter visserligen detta själv, men det innebär ibland att det tar extra tid att starta och fr.a. stänga av datorn medan den håller på att konfigurera sig för fjärde gången på en vecka. What's up with that!? Ganska irriterande när man är på språng. Annars är ju själva gränssnittet snygg och följsamt, och relativt logiskt uppbyggt så att saker och ting är lätta att hitta fram till.

Provade nyss att installera HTC Sync för mobilen och det verkar inte fungera problemfritt... Nåja, det är Microsofts fel, inte HPs.

Hursomhelst är jag på det hela taget mitt uppe i en ny förälskelse och vi klarar inte av att tillbringa mer än några timmar ifrån varandra varje dag.


Läs även andra bloggares åsikter om netbook, HP Mini, HP Mini 5102

När uppfanns kläder?

Det som gäckar arkeologer mest är inte sökandet efter häftiga prylar som arken, graal eller Eldorado - det är det mest vardagliga som ofta presenterar den största utmaningen. Ju längre bak i tiden desto svårare att avgöra dessutom. Ta kläder t ex, en genuint märklig företeelse ur etologisk synvinkel, vars uppfinnande inte enbart kan förklaras med att vi är hårlösa apor för nyfikna för att hålla oss till trevligt varma klimat. Men när började vi egentligen skyla oss med djurhudar och bastkjolar? Det är en mycket svår fråga att besvara, för organiskt material bevaras inte så lätt. Om man nu inte tror på bibeln och vissa förbjudna frukter så kan arkeologerna mest använda grova sannolikhetsargument.

Det finns ingen chans att vare sig vi eller våra släktingar neanderthalarna hade klarat istidens klimat utanför Afrika om vi inte tillverkade fuskpäls på ett eller annat sätt. Men det ger oss bara en siffra runt 40.000 år sedan som absolut yngsta möjliga datum. Det är troligen alldeles för sent. Neandertalarna härstammar från de "arkaiska" Homininer som spred sig över Europa innan den senaste istiden (som vi faktiskt fortfarande lever i - vi är egentligen inne i en tillfällig värmeperiod), De framträder som en tydligt utvecklad art ungefär när den senaste glacialperioden började för ca 130.000 år sedan. Det troligaste är att de måste ha kunnat göra någon sorts kroppsskydd vid den tiden, hur köldtåliga de än var. De flesta andra Homo erectus-varianter som spridit sig över jorden hade gjort det i ett östligt band, mot Asien och söderut. Det är tveksamt om de kunde (eller ville) göra någon sorts beklädnad.

Arkeologer vet att man måste vända på varenda sten och utnyttja varenda liten ledtråd för att kunna få svar på dylika frågor. Så det var med viss förtjusning jag läste i Wired om forskarteamet som på det senaste årsmötet för AAPA (American Association of Physical Anthropologists) presenterade nya rön för att förmågan att göra kläder är så gammalt som 190.000 år. Dvs inte alls långt efter det att Homo sapiens utvecklats.

Deras bevis?
Löss.
Kroppslöss för att vara exakt. Brrr

Huvudlöss är den ursprungliga arten som förpestar människors existens, en fördel med att förlora pälsen var just det att lössen som behöver hår för att hänga sig kvar, bokstavligt talat, inte kunde ge sig på resten av kroppen. Men evolutionen har ingen pardon, någon gång i förhistorien utvecklades ur huvudlössen en art som trivdes utmärkt i klädesplagg och förpestade tillvaron på ett helt nytt sätt för människorna. Nya detaljerade DNA-studier av både kärn- och mitokondrie-DNA har nu gett resultat som visar att denna nya art uppstod för nästan 200.000 år sedan alltså. Det är ett starkt talande indicium för att Homo sapiens mycket tidigt - innan det finns några bevis för att de spridit sig utanför Afrika - skylde sina känsliga kroppsdelar på ett eller annat sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, paleontologi, Homo sapiens, kläder, löss, vetenskap, forskning

Driver SJ med mig...?

Jag medger att jag inte är Mensa-material, men 7 års forskarutbildning borde ändå gett mig kapacitet att tolka textmaterial hjälpligt. Men jag kanske underskattar kraven på dagens medborgare. Jag fick ett brev från SJ Kundtjänst, via PlusGirot. För ett par månader sedan var vi mitt inne i ett trafikkaos som inte kunde skyllas på isländska vulkanutbrott eller terrorattacker, men som trots det gjorde den dagliga pendlingen t.o.r. Uppsala-Stockholm till ett mindre helvete. Vid något tillfälle skedde en försening som gav mig rätt till ersättning, vilket trillade ned nu ett par månader senare i form av en PlusGiro-utbetalning.
Summan?
25 kr
Wow - det täcker nästan upp förlorad arbetstid

Jag har inte Nordea-konto så hur får jag ut pengarna?
Å, det är så enkelt - gå bara till en butik.
Kostnaden för att lösa ut en giroblankett i en butik?
25 kr
Eeeh, okej. Kostnad för att lösa ut blanketten på Nordea?
50 kr

Allt detta finns att läsa stort och tydligt på lappen som följde med blanketten - samt på själva utbetalningsblanketten.
Samtidigt, som för att jävlas med mig ordentligt, står det en ensam rad längst ned: "Ingen avgift vid inlösen i butik eller Nordea".

Så fråga jag står inför: Är det eller är det inte en avgift på minst 25 kr för att lösa in min utbetalning på 25 kr...?!!

Jag har två olika uppgifter på samma kupong.

Om det inte är en avgift varför i hela fridens namn skriva i informationen som följer med runt och på lappen att det ÄR en avgift!!? Om det är en avgift why bother skicka en utbetalning på samma summa!?

Är det jag som är pantad eller borde någon på Kuponginlösens informationsavdelning få sitta i skamvrån med dumstrut och sedan skriva "Jag är en kommunikationsidiot" 100 ggr på svarta tavlan?

Och nej - att gå in på Plusgirots hemsida ger ingen mer användbar information

Läs även andra bloggares åsikter om SJ, Kuponginlösen, byråkrati, Kafka, kommunikation, plusgirot

Konflkt om tingen

Museer är ett intressant fenomen. Tanken att samla allehanda saker och ting utifrån ett mer eller mindre välformulerat tema och visa upp det i lärorikt syfte växte främst fram under 1600-talet, i kombination med växande akademisk nyfikenhet. De närmsta par hundra åren var denna pedagogiska och estetiska insats förbehållen de högre stånden, men från 1800-talet och framåt öppnades dessa samlingar upp för allmänheten som aktivt uppmuntrades att nära själ och sinne på detta sätt. Det gick hand i hand med både romanticismen som idealiserade antiken och nationalismen som arbetade hårt på att skapa en bild av en historisk framväxt av Folket och Nationen.

Att föremålen utställda på museum ska vara original är oerhört viktigt för oss idag - hur väl en kopia än är gjord så känns den "fejk", medan originalen på turné kan orsaka uppståndelse inte olikt en rock-konsert. Men så var det inte alltid på t ex 1700-talet, då många adelsmän skapade samlingar med antika och romerska marmorstatyer i rent estetiskt syfte. Då kunde en kopia fungera minst lika bra - bättre om den var i snyggare skick faktiskt. Det är värt att reflektera över vårt behov av "den äkta varan" och vad det egentligen är vi är fascinerade av?

Det nyväckta behovet av original, som en direkt materiell koppling till ett svårgreppbart historiskt ideal, hade ofta katastrofala konsekvenser för fornlämningar som plundrades och rovgrävdes utan tanke på att lära sig mer om kontexten. Den mer eller mindre olagliga handeln med dessa ting har lett till infekterade nationella konflikter som pågår än idag. Om detta och mycket mer handlade morgonens Konflikt i P1 - ett mycket bra reportage som hoppar mellan Sverige och Grekland, Egypten och Irak, Tyskland och Italien. Vad jag gillar med Konflikt är att programmen de gör intresserar sig för att reda ut och belysa konflikter som pågår, istället för att nödvändigtvis spä på dem genom förenklade och grova ställningstaganden.

Vilken rätt har egentligen British Museum att behålla Parthenon-friserna som de köpte av Lord Elgin som olovligen smugglade ut dem ur Grekland. Och behöver verkligen grekerna få tillbaka dem, blir de lyckligare av att ha dem i sitt nya museum - finns det annat man kan lägga ned pengar på istället? Hur långt kan och bör museerna gå i att göra show av förhistorien, hur grovt kan vi utnyttja förhistoriska ting för att skapa en gemensam, idealiserad identitet? Leder vårt fokus på det flashiga och spektakulära till att fler kulturarv förstörs och plundras?

Den som är intresserad av att läsa mer kan kolla in Johannes Siapkas Under Strecket i SVD om hur Akropolis kulturella betydelse paradoxalt nog lett till att allt som är "fel" rensats ut. Liv Nilsson Stutz har skrivit ett flertal artiklar om hur krav på repatriering har försatt arkeologer i ofta mycket etiskt svåra situationer: ska man ta hänsyn främst till forskningen eller till de levandes önskemål? Hur används arkeologin för att skapa absoluta sanningar om historien som gynnar den nutida ordningen?

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, museum, akropolos, repatriering, historia, parthenon

Dikt och verklighet på vita duken

Film kan analyseras ur en uppsjö olika vinklar, och när det gäller filmer som handlar om historiska händelser eller biografier så tillkommer en alldeles egen dimension. Vad har ändrats, lagts till, dragits ifrån, snurrats till, förvanskats och förvrängts? Och varför? Det säger ofta en hel del både om manusförfattaren och regissören och om vår samtid att se hur historiska händelser och personer behandlas på vita duken. Samma sak gäller naturligtvis även myter och religiösa berättelser, från Gamla Testamentet till Eddan. Vi läser alltid dessa historier genom ett filter av nutida ideal och föreställningar. Hur ser vi på Moses och farsoterna som drababde Egypten, på Maria Magdalena som tvättade Jesus fötter, på Kung Arthur och hans riddare, på Sigurd som dräpte draken?

Den strukturella antropologins fader, Claude Lévi-Strauss, bidrog med en hel del intressanta teorier kring mytberättandet. Ett av hans mest bestående bidrag var hur han visade att myter kan variera i små men viktiga detaljer mellan olika närbesläkrade folkgrupper, som relaterar till skillnader i levnadssätt och omgivning. Det gäller även oss när vi återberättar i film eller teater de klassiska myterna. Clash of the Titans som går på bio just nu är ett sådant exempel. Filmen är en ny version av en film från 1981 som i sin tur bygger på myten om halvguden Perseus och hans kamp emot Medusa och diverse andra bestar. I en trevlig krönika i Guardian funderar Charlotte Higgins lite kring de teman som tas upp i filmen och hur de avviker mer eller mindre från den antika kontext de ursprungligen kommer ifrån. Denna version lägger mycket krut på en konflikt mellan religiösa fanatiker och rabiata ateister - vad nu det har för samtidsrelevans...

Guardian har faktiskt ett föredömligt intresse av just denna aspekt av filmer. Stephen Moss funderar i liknande banor kring den närmast mytiske hjälten Robin Hood som snart kommer på duken igen, denna gång via Ridley Scott som just gör en stor sak av historisk autencitet. Inte för att han har något som egentligen backar upp det påståendet, tvärtom... Jag tycker som Moss att det var synd att Scott inte tog chansen att vända på bladet och göra som originalmanuset förespråkade - en film om sheriffen av Nottingham. Scott verkar definitivt ha blivit biten av historie-loppan efter Gladiator, för hans nästa projekt är en TV-serie om inget annat än Pompeji, baserad på Robert Harris roman med samma namn. när man tänker efter är det ju snarast märkligt att Hollywood inte spottat ur sig 3-4 filmer om den spektakulära katastrofen bara det senaste årtiondet. Att det blir en serie och inte en film ger mig lite bra vibbar, men det kanske bara beror på att jag fortfarande lider av Rome-abstinens...

Framförallt vill jag rekommendera Guardians underbara serie Reel History (reel = filmrulle). Här dissekerar historiker både nya och gamla biografier och historiska filmer och reder ut vad som är korrekt respektive totala fantasifoster.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, film, populärkultur, Clash of the Titans, Ridley Scott, Pompeji, Robin Hood

Kuriositeter i Lund och en bra pokerhand

Det är på gränsen till tragiskt, men som många andra arkeologer har jag svårt att spendera tid i en annan stad utan att göra åtminstone ett litet besök på ett museum med förhistoriska prylar. Jag minns t ex en av somrarna jag och Fredrik var på Roskilde festivalen, då vi tog en avstickare till Köpenhamn för lite civiliserat uteliv och - naturligtvis - en visit på det fantastiska Nationalmuseet. Vem sprang vi på där om inte doktorandkollegan Helena Victor som släpat dit man och barn under deras Danmarkssemester. Och nej - det ösregnade inte, det var en mycket fin solig julidag...

Så naturligtvis kunde jag inte åka till Lund utan att smita in på universitetets urgulliga Historiska Museet därnere. Basen till samlingarna var de kuriositeter och föremål som samlats in av Kilian Stobaeus, professor i Naturkunnighet, som han donerade till universitetet 1735. Under årens lopp växte denna samling med allt från mynt, till fossil, till stenåldersgravar. På senare år har museet jobbat hårt med att snofsa upp sin utställning och har på det hela taget lyckats mycket bra. Det finns en metatanke i det hela genom att låta olika salar och samlingar fungera som en sorts utställning över olika tiders förhållande till museum. Stobaeus arbetade t ex i en tid då insamlande skedde med närmast anarkistisk vetgirighet - allt var av intresse, från geologiska formationer till stridsklubbor från Söderhavet.

Sten- och bronsåldersutställningen å andra sidan byggdes upp i en tid då arkeologin månade om att skapa tydliga och pedagogiska sekvenser evolutionär anda. Den delen är just nu under nyuppbyggnad men bör öppna senare i år. Däremot finns det på bottenvåningen en jårnåldersutställning, med drösar av föremål från t ex Uppåkra. Den delen är definitivt ett barn av 2000-talet, med multimedia, stämningsljus (eller närmast brist på ljus) och betoning av det rituella. Trevligt nog med en helt del föremål i alla fall, inte bara ett litet fåtal utvalda för estetisk konsumtion.

Jag hade inte sett Stobaeus egna kuriosasamling tidigare och den var riktigt rolig och en fascinerande inblick i gränslös vetenskaplig nyfikenhet vid början på 1700-talet, ett par generationer innan Upplysningen fick fäste. Samtidigt finns det redan en hel del skepsis och rationellt tänkande hos akademiker som Stobaeus. Hans skrift "Thors hammare, Mjölner eller åskstenar och meteoriter" från 1738 behandlar flint- och bergartsföremål som dolkar och yxor som folk hittat i jorden och som folk trott kommit från gudomar eller älvfolk. Stobaeus noterar att samtliga visar tydliga spår av tillverkning och att de borde härstamma från en period innan folk lärde sig göra redskap av järn. En ganska fantastisk insikt vid denna tid, då många "vetenskapsmän" fortfarande trodde att fossil och stenredskap skapats genom naturliga processer i marken - om inte av direkt gudomligt ingripande.

Har ni vägarna förbi Lund rekommenderar jag ett besök, det finns en fantastisk samling medeltida kyrkliga trästatyer också, och en antiken-samling dessutom.

Post Script:
Kulturbloggen uppmanar tydligen till att tipsa om tre kvinnliga bloggare man gärna läser, under devisen Triss i Damer. Jag vill gärna ta tillfället i akt och pusha för tre andra vetenskapsbloggare:

Hjärter Dam: Lovisas Dagbok, Lovisa är doktorand i antiken i Lund och skriver ofta och kul om sin vardag i både smått och stort. En bra inblick i livet som doktorand.

Spader Dam: Gröna Små Äpplen. Nina Wormbs forskar i teknik- och vetenskapshistoria vid KTH. Uppdaterar inte så ofta som jag skulle önska, men när hon gör det är det alltid superintressant och läsvärt.

Ruter Dam (och Klöver): V-A-bloggen. Karin Hermansson på Vetenskap & Allmänhet skriver om aktuella och tankeväckande händelser inom forskning, förmedling och högskolevärlden. Backas upp av Esther som skriver på engelska dessutom

Jag hade kunnat ta upp Emma på Opassande här, men hon är Hjärter Ess och därför helt i en klass för sig som vi alla vet.

Sagor från Livbåten kommer också med trevliga bloggtips. Ännu ett ess, så det ger mig en ganska oslagbar kåk... :)

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, lunds universitet, LUHM, museum, bloggtips, vetenskapshistoria, antiken, vetenskap, forskning

Sök och du skall finna

I paleontologins vetenskapshistoria har Sydafrika en speciellt varm och säker plats. Det var här som Taung-barnet hittades 1924 av en grupp gruvarbetare, och anatomisten Raymond Dart upptäckte dess betydelse: bevis för att människans utveckling från apor gick först via upprätt gång och endast efter det via en större hjärna. På grund av förfalskningen Pildown Man som grävts upp i England (Världens Centrum) som visade det motsatta så accepterades inte Taung-fyndet (fel plats, fel utveckling) på mycket lång tid.

Dart publicerade sitt fynd i Nature. Nu publicerar Science artiklar kring mycket mer välbevarade fynd av två hominid-skelett som gjorts i närheten av Pretoria. De dateras till en något yngre period än Taung vars artnamn är Australopithecus africanus ("Den sydliga apan från Afrika") och har getts artnamnet Austraolopithecus sediba (sediba betyder "naturlig källa" i Sotho). Science publicering ligger i vanliga fall bakom en betalvägg, men i detta fall har man gjort ett undantag och genom att registrera sig på sajten (gratis) får man tillgång till artiklarna. En liten video visar även rekonstruktionen av skallen och det finns en podcast med upphittaren Berger

Lee R Berger var alltså den som fann skeletten, med benägen hjälp av sin unga son. Fyndet är ingen ren slump, Berger är paleontolog och fysisk antropolog och han letade mycket medvetet igenom detta område med grottformationer. Hans son hittade först ett nyckelben som Berger insåg måste tillhört en homionid - vilket inte så många andra skulle ha gjort. När de sedan gjorde en riktig utgrävning hittades skeletten och skallarna. Berger har tidigare jobbat med Taung-barnet och lagt fram teorin att han dödats av en stor rovfågel snarare än ett kattdjur.

Kolla gärna in Brian Switeks blogg Laelaps där han tar upp lite mer kring fyndet och ger sina egna genomtänkta reflektioner

När sådana här nyheter släpps brukar jag leka "hitta felande länken" med mig själv genom att notera alla tidningsartiklar eller nyhetsinslag där just begreppet felande länk används. Skulle kunna bli en ganska förödande dryckeslek i en del fall (som över-hajpade Ida). I detta fall verkar media hållt sig mer på mattan - delvis tack vare mer sansad press-release från forskarna och deras publicist än i fallet Ida. Som så ofta är det rubriksättarna snarare än journalisterna som faller i kliché-fällan. Svenskan håller sig helt ifrån uttrycket och i DN dyker det bara upp i rubriken på första sidan, medan artikeln pratar om en okänd länk - vilket är mer acceptabelt. Vad jag däremot inte förstå är varför de kallar arten "märklig". Den passar på det hela taget bra in i gruppen homininer som knatade runt i Afrika vid denna tid. Vilken som ledde fram till de första Homo-arterna är däremot inte helt avgjort.

Lee R. Berger, Darryl J. de Ruiter, Steven E. Churchill, Peter Schmid, Kristian J. Carlson, Paul H. G. M. Dirks, Job M. Kibii1 (2010). Australopithecus sediba: A New
Species of Homo-Like Australopith from South Africa. Science, 328, 195-204 

Paul H. G. M. Dirks, Job M. Kibii, Brian F. Kuhn, Christine Steininger, Steven E. Churchill, Jan D. Kramers, Robyn Pickering, Daniel L. Farber, & Anne-Sophie Mériaux, Andy I. R. Herries, Geoffrey C. P. King, Lee R. Berger (2010). Geological Setting and Age
of Australopithecus sediba from Southern Africa. Science, 328, 205-208

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, paleontologi, paleoantropologi, Australopithecus sediba, hominid, människans utveckling, evolution, Sydafrika

Minisymposium om stridsyxekulturen

Neolitiska stridsyxor i (omvänd) kronologisk ordning. Från höger till vänster: Mångkantig stridsyxa (tidigneolitikum); dubbeleggad stridsyxa (mellanneolitikum A); tidig resp sen stridsyxa/båtyxa (mellanneolitikum B); enkel skafthålsyxa (senneolitikum). Foto: Historiska Museet, Samlingarna.

Det kollektiva undermedvetna är ett intressant fenomen. Det framträder kanske extra tydligt i hur vissa barnnamn helt plötsligt blir extremt populära inom en generation nya föräldrar, medan de äldre skakar på huvudet i förundran över att namn som William och Wilma plötsligt ses som acceptabla. Samma sak händer även inom forskning, inte minst arkeologi. Det finns ingen underliggande konspiration bakom att det under de senaste två åren dimpt ned fyra avhandlingar som fokuserar på mellanneollitikum, specifikt stridsyxekulturen. Om man utökar det till en femårs-period och avhandlingar som berör mellanneolitikum i största allmänhet ur olika perspektiv blir ketchup-effekten än mer tydlig.

Man ska inte dra alltför hårda växlar på detta, delvis är detta ett resultat av att det helt enkelt dragits igång fler avhandlingsprojekt de senaste 20 åren, delvis maskerar den gemensamma nämnaren att det rör sig om forskningsprojekt med mycket olika utgångspunkt och metoder. Från långtidspespektiv över en region (Gill, Nordquist, Andersson), till fokus på en viss typ av föremålskategori (Stenbäck, Edenmo, Papmeh-Dufay), till utveckling av nya metodiska hjälpmedel för arkeologer som DNA och GIS (Linderholm, von Hackwitz).

Men det ska inte förnekas att för många av oss är det kontroverserna kring mellanneolitikum B i allmänhet och stridsyxekulturen i synnerhet som utgör litet av kärnan i vårt intresse. En fragmenterad och komplex fornlämningsbild kombinerat med ett enigmatiskt europeiskt gravskicks-fenomen som sträcker sig från Holland till Sydryssland, Schweiz till Mellansverige. Som så ofta så är det "något i tiden" som får bollen i rullning, i detta fall de intensiva diskussionerna i samhället i allmänhet kring begrepp som etnicitet och folk under 90-talet då många av oss läste våra grundkurser i arkeologi. Men en annan viktig aspekt är nog också att de stora namnen inom denna periodsforskning började trappa ned och inte längre utgjorde en sådan formidabel dominans på institutionerna.

På torsdag ska jag ned till institutionen i Lund och tillsammans med Kristian Brink hålla ett mini-symposium kring temat stridsyxekulturen arrangerat av Debbie Olausson. Kristians avhandling utgår från de mycket märkliga pallissader som konstruerades i framförallt västra Skåne under övergången mellanneolitikum A-B, runt 3100-2800 f.Kr. Vi inleder med varsitt anförande och sedan blir det öppen diskussion. Jättekul och ganska nervöst på samma gång...

Datum: Torsdag 8/4

Tid: kl 15-18

Plats: Stora Salen, Institutionen för arkeologi, Lund

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, Lunds universitet, stridsyxekultur

Apropå det...

Det har varit lite stressigt på senare tiden, både på jobbet och med aktiviteter på fritiden, så jag tog lite påskledigt från bloggen. Jag hade annat att tänka på dessutom. Efter mycket om och men och surfande på nätet så beslöt jag mig i onsdags för att beställa en ny netbook: HP Mini 5102 som är rejält lätt och ska ha utmärkt batteritid, men tillräcklig kraft för att låta mig använda den som en arbetsdator när jag är på resande fot. Lite dyrare än jag först planerade, men eftersom min snälla sambo delfinansierar den som en födelsedagspresent så slog jag till. Min gamla laptop beter sig alltmer obalanserat och jag fruktar för hennes överlevnad. Nu går jag mest och grämer mig för att jag inte slog till tidigare - ska man verkligen behöva stå ut med att vänta en hel långhelg på sin nya leksak?! I alla fall har jag en tanke att en liten netbook ska göra det enklare för mig att uppdatera bloggen på tågresorna till och från Stockholm under veckorna. Även om det är tekniskt möjligt att göra det med min mobil så är det alltför jobbigt att skriva inlägg på Tattoons lilla pekskärm för det mesta.

Apropå Android-mobiler så släppte Johan Carlström i veckan nyheten att han sitter och jobbar på en mobil-app av fornsök-tjänsten Kringla till Android. Jag är så innerligt glad att det sitter en liten tapper kader av android-entusiaster på RAÄ, eftersom resten av samhället verkar vara övertaget av iPhone-fanatiker...

Apropå Android-appar så listar bloggen Android and Me de i deras mening tre bästa sajterna att hitta dessa. Till skillnad från Apple så utövar upphovsmakaren Google inte samma kontroll över koden, vilket öppnar för fler utvecklingsmöjligheter men också försvårar översynen. Är man intresserad av mer svensk vinkling finns bloggen Swedroid, som bland annat följer hur antalet android-appar ökar över tid. Man kan även följa Swedroid på Twitter.

Och apropå RAÄ och bloggar, så har UV lanserat en ny blogg med inlägg från diverse verksamheter och grävningar. Genomarbetat och snyggt, med tydliga taggar så att man kan hitta äldre inlägg. Hoppas dock att de snart får tid att skriva en liten riktig presentation av skribenterna, mer än deras namn. En eller ett par meningar brukar räcka, men det ger ofta ett bra intryck.

Och apropå RAÄ i största allmänhet så tipsade nättidningen Svensk Historia om nya turer i skyltbråket runt Ale Stenar nere i Skåne. Tydligen ska Ämbetet byta ut de skyltar som orsakade en hel del rabalder i arkeologikretsar för ett par år sedan, då Bob Linds minst sagt svagt underbyggda funderingar lyftes upp som seriösa vetenskapliga tolkningar. Nu har de ansvariga i kommunen tröttnat och ersätter informationsskyltarna med några som enbart tar upp historik och ingen förhistoria. Ystad Allehanda intervjuar bland annat Lind, emn för ovanlighetens skull verkar man inte ha finputsat hans svada utan låter den framträda i all sin obalanserade strålglans:

– Till Ales stenar kommer en världspublik. Den struntar i fakta och
historik. Det är min teori den vill veta mer om, hävdar Bob G Lind.

(...)

– Den presentationen kommer att ställa både kommunen och
Riksantikvarieämbetet med byxorna nere. Den kommer också att förvandla Ales
stenar till politik och fälla hela regeringen Reinfeldt.

Jag skulle kunna kommentera detta, men låter bli...

Och slutligen - apropå östra Skåne och stormar runt kulturarv så har Leif Häggström gått vidare med att nysta i Wallins undersökningar kring Kiviksgraven, där man med hjälp av två sökschakt om sammanlagt 21 m förklarade hela området fornlämningsfritt och släppte det för exploatering. Måste läsas! Det övergår mitt förstånd att sådant här kan få pågå inom svenska fornminnesvård.

Jamenjustdet - apropå Skåne så borde jag inte slänga bort tid på att skriva blogginlägg, jag ska ju jobba med mitt föredrag till stridsyxekultur-seminariet vid arkeologiska institutionen i Lund nu på torsdag!


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Skåne, Österlen, Kiviksgraven, Ale stenar, kulturarv, android, Kringla, RAÄ, UV