onsdag 14 april 2010

Dikt och verklighet på vita duken

Film kan analyseras ur en uppsjö olika vinklar, och när det gäller filmer som handlar om historiska händelser eller biografier så tillkommer en alldeles egen dimension. Vad har ändrats, lagts till, dragits ifrån, snurrats till, förvanskats och förvrängts? Och varför? Det säger ofta en hel del både om manusförfattaren och regissören och om vår samtid att se hur historiska händelser och personer behandlas på vita duken. Samma sak gäller naturligtvis även myter och religiösa berättelser, från Gamla Testamentet till Eddan. Vi läser alltid dessa historier genom ett filter av nutida ideal och föreställningar. Hur ser vi på Moses och farsoterna som drababde Egypten, på Maria Magdalena som tvättade Jesus fötter, på Kung Arthur och hans riddare, på Sigurd som dräpte draken?

Den strukturella antropologins fader, Claude Lévi-Strauss, bidrog med en hel del intressanta teorier kring mytberättandet. Ett av hans mest bestående bidrag var hur han visade att myter kan variera i små men viktiga detaljer mellan olika närbesläkrade folkgrupper, som relaterar till skillnader i levnadssätt och omgivning. Det gäller även oss när vi återberättar i film eller teater de klassiska myterna. Clash of the Titans som går på bio just nu är ett sådant exempel. Filmen är en ny version av en film från 1981 som i sin tur bygger på myten om halvguden Perseus och hans kamp emot Medusa och diverse andra bestar. I en trevlig krönika i Guardian funderar Charlotte Higgins lite kring de teman som tas upp i filmen och hur de avviker mer eller mindre från den antika kontext de ursprungligen kommer ifrån. Denna version lägger mycket krut på en konflikt mellan religiösa fanatiker och rabiata ateister - vad nu det har för samtidsrelevans...

Guardian har faktiskt ett föredömligt intresse av just denna aspekt av filmer. Stephen Moss funderar i liknande banor kring den närmast mytiske hjälten Robin Hood som snart kommer på duken igen, denna gång via Ridley Scott som just gör en stor sak av historisk autencitet. Inte för att han har något som egentligen backar upp det påståendet, tvärtom... Jag tycker som Moss att det var synd att Scott inte tog chansen att vända på bladet och göra som originalmanuset förespråkade - en film om sheriffen av Nottingham. Scott verkar definitivt ha blivit biten av historie-loppan efter Gladiator, för hans nästa projekt är en TV-serie om inget annat än Pompeji, baserad på Robert Harris roman med samma namn. när man tänker efter är det ju snarast märkligt att Hollywood inte spottat ur sig 3-4 filmer om den spektakulära katastrofen bara det senaste årtiondet. Att det blir en serie och inte en film ger mig lite bra vibbar, men det kanske bara beror på att jag fortfarande lider av Rome-abstinens...

Framförallt vill jag rekommendera Guardians underbara serie Reel History (reel = filmrulle). Här dissekerar historiker både nya och gamla biografier och historiska filmer och reder ut vad som är korrekt respektive totala fantasifoster.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Inte kan man få nog av Robin Hood så kolla in listan; de 10 bästa Robin Hood filmerna som gjorts genom tiderna. http://lista.se/listor/10-robin-hood-filmer-genom-tiderna-1118/

ArchAsa sa...

Nej, nej, nej! Inte en chans att Disneys sömnpiller till film kommer före Patrick Bergins Robin. Och även om Kevin Costners Robin Hood var pinsam så förtjänar den filmen en topp-placering tack vae Alan Rickmans odödliga porträtt av sheriffen (och Morgan Freeman var cool!)

Underkänt! ;-)