tisdag 27 april 2010

Holck gör ont värre

För ett tag sedan hände något jag aldrig kunnat föreställa mig – osteologiprofessorn Per Holck blev indragen i ännu en av de vid det här laget förödande många skandalerna runt Thomas Quick. Han hade bedömt några mycket små fragment med spår av bränning till människoben, och ben från barn dessutom. Först kritiserade en annan osteolog, Ylva Svenfelt, denna bedömning i en debattartikel i DN och sedan kom den verkliga nådastöten: SKL analyserade resterna och kom fram till att de inte ens var ben. Trä, syntetmaterial och lim var deras bedömning.

Holck går nu till motattack mot den här analysen i Aftonbladet och sågar SKLs analys. Hans argument är att laboratoriet har dålig koll på hur ben som bränts och varit deponerade i skogsmiljö i flera år ser ut. Att proteiner, blod och fett som bränns på låga temperaturer bildar en substans som liknar lim. Det kan låta desperat av en man som ser hela sin vetenskapliga kredibilitet söndersmulad, men låt oss ta ett ögonblick och se vad han säger. Lim har i gamla tider kokats av djurhudar (häst t ex) så det finns en poäng där. Ben är en organisk produkt bestående celler (osteoner) och kalciumfosfat tillsammans med proteiner och vatten – strukturen är inte helt olik det vi ser trä. Särskilt inte när det mesta organiska försvunnit. Mer än en arkeolog har suttit ute på grävningar och skrapat på fragment för att försöka avgöra om det är ben eller trä. Likaså har osteologer ibland fått leda krimtekniker vid handen när det gäller bränt, förstört och vittrat material eftersom de vanligtvis håller på med mer färska lämningar.

Jag har inte någon koll på vilka analysmetoder SKL har genomfört, men jag tänker ge dem ett försprång mot Holck här. Han levererar inga egna mikroskopiska analyser av materialet, han verkar inte ha gjort några. Hur lika dessa material än är borde så svagt förbrända ben innehålla tydliga bevarade benceller. Om de inte gör det, och om det finns syntetiska spår – vilket definitivt är speciellt – så finns det inte mycket som talar för att det är Holck som har rätt i den här frågan. Bevisbördan ligger på honom och han har inte mycket att komma med just nu.

Nåt som gör mig heligt förbannad är att han hotar stämma Ylva Svenfelt för hennes artikel. Han påstår i Aftonbladet att hon kallat hans analys ”vetenskapligt bedrägeri”, men en genomläsning av artikeln visar något helt annat. Hon diskuterar mycket sansat de metodiska problemen med att bestämma art och ålder på något så fragmenterat. Hon är mycket noga med att skriva ”i min bedömning” och det mest extrema hon drar till med är att det hela ”saknar förankring i osteologisk metodik”. Detta är väl inom ramarna för vetenskaplig debatt och att Holck på detta sätt hotar med rättssak istället för att vetenskapligt söka motbevisa en kritiker gör att han själv sätter spiken i sin egen kista.

Runtom i världen kämpar forskare mot starka monetära/ideologiska intressen som drar dem inför rätta för att de uttrycker skepsis kring företags och organisationers påståenden. Istället för att bemöta det med vetenskaplighet försöker de skrämma vetenskapen till tystnad. Att en forskare sällar sig till denna mörka skara skär djupare i mitt hjärta än något annat i denna sorgliga historia.

Tack till Jan-Erik för tipset.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

7 kommentarer:

mjn sa...

Jag håller med om att det är en oroande tendens att man försöker lösa vetenskapliga spörsmål i rätten. Antingen, som i det här fallet och i fallet Singh/BCA genom att försöka sopa undan det eller som i fallen om kreationism/ID i USA få rätten att bestämma vad som är en giltig teori.

Bara det faktum att vetenskap bygger på ständig vidareutveckling medan rätten skall leverera slutgiltiga domar visar hur dåligt anpassade även grundprinciperna inom de båda områdena är. En forskare som tar till rättsvapnet i en fråga om forskning har förlorat all trovärdighet i mina ögon.

Som utlandsboende hade jag missat det mesta av detaljer i den här kontroversen och bara hängt med på rubriknivå. Där är allt alltid så glasklart. Tack för en bra sammanfattning där du komplicerar det hela lite :)

Jens H sa...

Märkligt att man verkar ha arbetat så snävt inom det osteologiska facket. Att analysera material från jord kräver bred kunskap om hur strukturen hos en stor mängd grupper av olika organismer ser ut. För att skilja ben från trä i kraftigt nedbrutet tillstånd räcker inte osteologisk kunskap, utan man måste även ha grundläggande kunskaper i vedanatomi. Det är konstigt att materialet inte bedömts utifrån en sådan bred analys innan det hamnat på osteologernas bord. Det verkar som att man förutsatt att det man hittat varit ben, redan från början.

Geobastard sa...

Intressant. Håll oss ajour om det dyker upp mer.

ArchAsa sa...

Jens - jag tycker inte osteologer jobbar så snävt. Utbildningen inbegriper både människo- och djurben, till skillnad från de flesta utländska utbildningar som bara fokuserar på det ena. Dessutom undervisas vi i både bränt och obränt. Men vår inriktning är att vara behjälpliga för arkeologin - inte för rättsvetenskapen. En del håller på med mikroskpanalyser (histologi) men det är en specialinriktning. När det gäller arkeologin är det inte så viktigt att varje fragment bedöms - men det är viktigt inom rättsvetenskapen. I det här fallet borde definitivt en tunnslipsanalys ha gjorts.

Jens H sa...

Jag ser att jag uttryckte mig så att det blev felsyftning. Jag menade inte alls osteologer, eller osteologiskt arbete i allmänhet, utan att det osteologiska arbetet i detta fall verkar ha varit snävt osteologiskt inriktat. I mina ögon är detta alltså ett avsteg från gängse (osteologiskt) arbetssätt. M.a.o. innan man är säker på att det man hittat är ben så brukar man fråga runt bland andra specialister. Det gör alla osteologer jag känner, på samma sätt som jag rådfrågar osteologer i motsvarande problem.

ArchAsa sa...

Jens - då förstår jag. Och jag håller med. Men fr.a. tror jag att Holck föll för den mycket mänskliga frestelsen att komma till ett brottsoffers räddning. Mig veterligen brukar inte osteologer bedöma så små benfragment till art och ålder om det inte finns mycket tydliga särdrag synliga (ledytor mm). Som Ylva påpekade frångick han standard praxis.

Han övertygade säker sig själv om vad han såg utifrån att han redan hade "facit". Som sagt, i ett sånt här fall borde han erkänt sina begränsningar och ha rekommenderat mer laborativa analyser.

Martin sa...

En aspekt som inte diskuterats offentligt är om det ens är tafonomiskt rimligt att bara ett par små brända fragment skulle bli kvar av en slarvigt kremerad 9-åring. Man sållade ju en jättevolym av sjösedimentet. Och vi kan nog förutsätta att TQ inte är speciellt bra på att bygga kremeringsbål. Man borde ha hittat mycket mera ben, och både brända och obrända sådana, om TQ talat sanning.