lördag 17 april 2010

Konflkt om tingen

Museer är ett intressant fenomen. Tanken att samla allehanda saker och ting utifrån ett mer eller mindre välformulerat tema och visa upp det i lärorikt syfte växte främst fram under 1600-talet, i kombination med växande akademisk nyfikenhet. De närmsta par hundra åren var denna pedagogiska och estetiska insats förbehållen de högre stånden, men från 1800-talet och framåt öppnades dessa samlingar upp för allmänheten som aktivt uppmuntrades att nära själ och sinne på detta sätt. Det gick hand i hand med både romanticismen som idealiserade antiken och nationalismen som arbetade hårt på att skapa en bild av en historisk framväxt av Folket och Nationen.

Att föremålen utställda på museum ska vara original är oerhört viktigt för oss idag - hur väl en kopia än är gjord så känns den "fejk", medan originalen på turné kan orsaka uppståndelse inte olikt en rock-konsert. Men så var det inte alltid på t ex 1700-talet, då många adelsmän skapade samlingar med antika och romerska marmorstatyer i rent estetiskt syfte. Då kunde en kopia fungera minst lika bra - bättre om den var i snyggare skick faktiskt. Det är värt att reflektera över vårt behov av "den äkta varan" och vad det egentligen är vi är fascinerade av?

Det nyväckta behovet av original, som en direkt materiell koppling till ett svårgreppbart historiskt ideal, hade ofta katastrofala konsekvenser för fornlämningar som plundrades och rovgrävdes utan tanke på att lära sig mer om kontexten. Den mer eller mindre olagliga handeln med dessa ting har lett till infekterade nationella konflikter som pågår än idag. Om detta och mycket mer handlade morgonens Konflikt i P1 - ett mycket bra reportage som hoppar mellan Sverige och Grekland, Egypten och Irak, Tyskland och Italien. Vad jag gillar med Konflikt är att programmen de gör intresserar sig för att reda ut och belysa konflikter som pågår, istället för att nödvändigtvis spä på dem genom förenklade och grova ställningstaganden.

Vilken rätt har egentligen British Museum att behålla Parthenon-friserna som de köpte av Lord Elgin som olovligen smugglade ut dem ur Grekland. Och behöver verkligen grekerna få tillbaka dem, blir de lyckligare av att ha dem i sitt nya museum - finns det annat man kan lägga ned pengar på istället? Hur långt kan och bör museerna gå i att göra show av förhistorien, hur grovt kan vi utnyttja förhistoriska ting för att skapa en gemensam, idealiserad identitet? Leder vårt fokus på det flashiga och spektakulära till att fler kulturarv förstörs och plundras?

Den som är intresserad av att läsa mer kan kolla in Johannes Siapkas Under Strecket i SVD om hur Akropolis kulturella betydelse paradoxalt nog lett till att allt som är "fel" rensats ut. Liv Nilsson Stutz har skrivit ett flertal artiklar om hur krav på repatriering har försatt arkeologer i ofta mycket etiskt svåra situationer: ska man ta hänsyn främst till forskningen eller till de levandes önskemål? Hur används arkeologin för att skapa absoluta sanningar om historien som gynnar den nutida ordningen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

4 kommentarer:

Martin sa...

Man behöver inte betrakta sina forskningsresultat som absolut sanning (du kanske menar slutgiltigt fastslagen?) för att vilja behålla källmaterialet i en offentlig samling där andra forskare kan jobba vidare med det.

ArchAsa sa...

Så klart. Frågan är hur pass viktigt det är att sakerna hålls inom nationen. Personligen gillar jag att arkeologerna vid förra sekelskiftet brukade skänka föremål till andra länders museer så att kollegorna fick möjlighet att studera hur fornfynden ser ut utanför sitt eget område.

Anonym sa...

Kan ju vara av intresse i sammanhanget att museer av olika slag även förekom i äldre kulturer som t ex i anikens Grekland och Rom, i Indien och i Kina.

ArchAsa sa...

Sant - folk i alla tider har varit intresserade av ting från äldre generationer. Museum i bemärkelsen samlingar öppna för andra än en lärd elit/aristokrati är dock närmast okänt innan övergången 17/1800-tal. Innan dess var sakerna förbehållna universiteten, kyrkocentra och adeln.